Sydsvenskan toppar (?) sin serie om skolan med ett spännande och nyanserat samtal om pojkars och flickors skolprestationer. Jag njuter av att teorier prövas och att barnen får komma till tals. Bilden av invandrare som problembärare får sig också en nyttig knäck.
Varför har tjejer bättre betyg än killar?
Daniel: Killar får lättare plugghäststämpel på sig. Killar ska hänga med kompisar istället. Fast just i vår klass finns det en del killar med bra betyg.
Florence: Om en tjej får IG får hon en massa uppmärksamhet på ett negativt sätt, men för en kille är det helt normalt.
Daniel: Tjejer som har en massa IG ses som slarviga. En tjej ska vara fin och ha en massa MVG, tycker många.
Anna: Det finns en massa olika teorier. Om den duktiga ambitiösa flickan, om antiskolpojken som tycker det är omanligt att plugga. Eller att det undervisningssätt man har i skolan passar pojkar sämre. Men det finns väldigt lite forskning på området och inte så mycket är säkert. En sak vet man i alla fall, och det är att pojkar lägger ner mindre tid än flickor på läxläsning.
I den avslutande faktarutan presenteras utbildningministerns förenklade analys:
Katedern ska rädda killarna
Skolan har på senare år gått i riktning mot mer eget arbete och eget ansvar. Flickor är i genomsnitt mognare och klarar bättre av den undervisningsformen, medan en större grupp pojkar slappar.
Det är Jan Björklunds analys av betygsskillnaderna mellan könen. Botemedel: mer katederundervisning.
– Den pedagogiska förändringen i skolans arbetssätt är boven i dramat. Då krävs det mer lärarledd undervisning. Detta är djupt kontroversiellt och många tycker tvärtom, men jag är övertygad om att det är så, säger han.
Jag är rädd att de sedvanliga haveristerna i kommentarsfältet kommer att hålla med honom. “Populism” är ett väldigt milt ord.
Tjejer som stötdämpare?
Tysta tankar 
Tänkvärda ord från eleverna i intervjun. Tycker dialogen är klassisk och funnits även när man gick i skolan. Tjejerna var plugghästarna medan vi killar lallade med annat än studier. Allt från mecka med mopeder, spela fotboll eller byggde raketramper för skjuta upp “rymdraketer”.
Skillnaden mellan då och nu är väl att betygsystemet då var inriktat på konkurrens och utslagningsmekanismer. Här hade vi grabbar en fördel. Eftersom man fick betyg från ettan till nian på den tiden, både på ht och vt, visste man precis hur man låg till och vad behörighetskraven var för att ta sig till gymnasiet eller högskolan.
Dessutom fanns tydligare linjeval så grabbar kunde välja teknik eller naturvetenskap och därmed ges en chans att nå högre utbildningar än att trängas med tjejerna på humanistiska eller samhällsvetenskapliga linjer.
Kanske vi här har ett problem när vi inte uppmuntra killar redan i tidiga tonåren för teknik eller annat som ligger grabbar närmare till i den åldern än att läsa böcker eller skriva. Svenskan skulle kanske för grabbar vara att läsa teknikböcker istället för Boye, Strindberg, Lagerqvist, Moberg m fl.
Bra författare men inte för den åldern, då var de bara töntiga och man läste under tvång. Eftersom jag är av den vetgira och nyfikna typen tog jag mig friheten att redan då gå på bibblan och läsa just teknisk litteratur. Hur många grabbar gör det utan stöd någonstans ifrån.
Blev många ostrukturerade funderingar kring genus och pedagogik så här en mild lördag i januari.
LikeLike
Dessutom håller jag nog med dig!
I den examensordningen för lärarutbildningen 2001 fanns formuleringar om att “anpassa undervisningen till barnens kön” (fritt ur minnet), som naturligtvis var helt politiskt inkorrekta i en tid när den rådande diskursen var att könsskillnader inte fanns (eller skulle bekämpas)
Jag tror inte den sortens essentialism kommer att återuppstå – det var ett olycksfall i det könspolitiska arbetet.
LikeLike
Jag använder mig av flera av dessa författare även för killar, inga problem alls. Själva problemet är inte valet av litteratur utan hur man gör undervisning mer intressant. Min erfarenhet är att killar har högre krav på en intressant undervisning, vilket är friskt, tjejer är mer plikttrogna och gör vad som förväntas av dem. Den sociala strukturen i samhället möjliggör inte samma större ramar för tjejer att protestera mot vad de tycker är tråkigt. Problemet ligger hos skolan och samhället som vägrar att böja sig inför att en ny tid, nya intressen och nya möjligheter att göra undervisningen intressant. Flickor går gärna inte utanför ramarna på samma sätt därför då straffas de fort och effektivt, medan pojkarnas krav på ett lustfyllt lärande väcker debatt.
Det är bra att denna debatt förekommer för även om det just nu är pojkarna man fokuserar på så behöver även flickor samma motivation för att vilja plugga.
LikeLike
Det stämmer nog att “flickorna straffas” – man skulle också kunna säga att de straffar sig själva och varandra genom den osjälvständighet och offervilja de ofta använder som skolstrategi.
Men då försummar vi de strukturella förklaringarna.
LikeLike
Denna strategi belönas olyckligt ofta och förstärks därmed till rent destruktiva nivåer. Osjälvständiga offervilliga töser är lätthanterliga och jag förstår att lärare med otillräcklig backning gärna vilar i detta, men seriöst, kamrater, varken samhället eller individerna mår väl av det i längden.
Hur stöttar man lämpligast lärarna i de tidigare årskurserna till att sluta upp att belöna tystnad och ‘duktiga Annika’?
LikeLike
Strategi/ överlevnadreflex/ framgångskoncept… Det går att beskriva på olika sätt.
Jag tänker att den här kvoteringsstriden till högre utbildning är förlängningen av idén: “Nu har jag anpassat mig i 12 år med löften om belöning – ge mig min utbildningsplats”
Det krävs en hel del is i magen av de lärare som inte vill spela med i det här destruktiva spelet. Til sist handlar det om den disciplinerande makten att få barnen att marschera i takt med kursmål och prov.
Jag önskar det fanns en enkel lösning som inte skapar alltför mycket oro.
LikeLike
Vi riskerar att hamna i en höna-ägg-diskussion känner jag, låt oss titta på vad vi har att förhålla oss till innan vi blir alltför svepande.
Visst kan kvoteringsstriden vara en förlängning av idén, men den kan lika gärna vara en del av problemet: “och om du är riktigt snäll så kommer du att få det riktigt stora priset – en utbildningsplats! Men då måste du verkligen vara lydig och jobba hårt”
Men dessa mönster dyker inte upp i den ålder när flickorna börjar fundera över högskola och högre utbildning. De dyker upp, och befästs, långt tidigare. Vi kan inte med berått mod lägga ansvaret för strukturen på sexåriga flickebarn!
LikeLike
Orkar du med mina (chodorows) teorier om skillnaden mellan manlig och kvinnlig identitetsutveckling?
Flickors bygger på identifikation och är i grunden linjär – medan pojkarna slungas ut ur den trygga sfären och tvingas hitta på egna förebilder. (fadern är alltför tråkig/komplicerad)
De här psykonalytiska teorierna har hjälpt mig att göra könsskillnader mindre traumatiska att diskutera.
LikeLike
Borde vi slunga flickebarnen lite mer, kan hända?
LikeLike
På ett fint sätt kanske? Smörslunga dem?
Poängen med den här teorin är väl att den försöker kombinera psykologi och systemteoretiska resonemag. samtidigt är den bunden till en ganska traditionell kärnfamiljskontext.
LikeLike
Slungar vi pojkarna på ett fint sätt? Om vi upplever att vi borde slunga flickorna på ett fint sätt, borde vi inte göra detsamma med pojkarna då, om vi inte redan gör det?
Kärnfamilj, stjärnfamilj, regnbågsfamilj, liten trasig familj, stor stökig familj, barna i skolorna kommer från så många olika sorters familjer och vi i skolan kan inte påverka det ett dugg. Det vi kan påverka är hur de har det i skolan, vilka förebilder de möter där, vilka förväntningar och normer de har att förhålla sig till där.
LikeLike
Vi tangerar djuppsykologi och familjepolitik – min tes är att det det som jag kallade utslungning (för en norrlänning är det kanske mer naturligt att se det som älgkon som stöter bort fjorårskalven) egentligen är en mycket aktiv handling där barnet orienterar sig bort från den tidigare trygghetspositionen.
Individuation kan vara mer eller mindre ritualiserad men den är aldrig smärtfri.
Det är skönare att leva i dyadens lugna imitativa vatten – åtminstone fram till puberteten.
LikeLike
Det har du så rätt i, det gör ont när knoppar brister. Och hur vackra knoppar än är, så är de en övergångsfas. En knopp som inte brister och blir en blomma torkar ihop och faller död till marken.
Vi måste nog, alla vi som tillsammans utgör skolan, grundligt ta och fundera över om vi verkligen bör låta kön väga så tungt när vi välja vårt förhållningssätt gentemot barnen.
LikeLike
Jag har lite obehag inför ordet “förhållningssätt” som jag tolkar normativt och tyngt av uppgiften att kompensera allt det som barnen släpar med sig hemifrån. Den gode läraren förmedlar den goda rollen och svär över föräldrarna som envisas att leva i förlegade stukturer.
Vi tar oss munnen full, tänker jag.
Det finns andra mer meningsfulla utmaningar, samtidigt som jag inte tror att roller är något som “lärs ut”. De erövras.
LikeLike
Det är ett sätt att se det, och att förhålla sig.
Hur erövrar man en roll man inte vet att den finns? Om flickebarn bara har två alternativ – fröken/mamma eller udda/pojkaktig och får beröm för det första och inte för det andra, då är det inte lätt att erövra något annat än det givna.
Men jag är inte förskollärare så jag kanske är helt ute och cyklar
LikeLike
Den där belöningseffekten finns säkert även om jag värjer mig mot behavioristiska socialisationsmodeller. Att se barnet som en tom tavla är ganska omodernt i andra sammanhang och det är många som betonar barnets kompetens – men omgivningen är säkert helt avgörande.
LikeLike
Håller med dig Stråhatt – hade det funnits lärare som väckt intresset tidigt för dessa författare hade jag nog tidigare debuterat som romanläsar. När jag väl gjorde det var det med tunga ryska författare.
Sedan håller med att “snåla systrars – gäng” är ett problem. Tyvärr är det väl inte något som är förbehållet skolan.
LikeLike
du menar väl “snälla systrar”
LikeLike
Vi håller den milda tonen. Tids nog!
LikeLike
Hur tänker du nu?
LikeLike
Jag tänker att genusdiskussionen tidvis har varit ganska överhettad och jag njuter av att de här svåra frågorna är möjliga att behandla i ett värdigt tonläge.
Min koleriska sida behöver inte uppmuntras.
LikeLike
Håller med att det är onödigt att vara kolerisk. Det gör andra så bra ändå.
Det var det jag tyckte var bra med artikel. Den låg på ett nära och männskligt plan.
LikeLike
Pingback: Tonåring VS vuxenvärlden « Stråhatt
“I den examensordningen för lärarutbildningen 2001 fanns formuleringar om att ”anpassa undervisningen till barnens kön” (fritt ur minnet), som naturligtvis var helt politiskt inkorrekta i en tid när den rådande diskursen var att könsskillnader inte fanns (eller skulle bekämpas)
Jag tror inte den sortens essentialism kommer att återuppstå – det var ett olycksfall i det könspolitiska arbetet.”
Men finns könsskillnader?
LikeLike
“Anna: Det finns en massa olika teorier. Om den duktiga ambitiösa flickan, om antiskolpojken som tycker det är omanligt att plugga. Eller att det undervisningssätt man har i skolan passar pojkar sämre. Men det finns väldigt lite forskning på området och inte så mycket är säkert. En sak vet man i alla fall, och det är att pojkar lägger ner mindre tid än flickor på läxläsning.”
Jag tycker att det är rätt betecknade för genusvetenskapare att man blir glad om någon av dem avstår från att spekulera.
Vad gäller frågan om det är omanligt att plugga så menar jag snarare att det är omanligt inordna sig/underordna sig, annat än efter ifrågasättande/maktkamp som visar att “motparten” är värd detta. Att vilja avslöja bluffar är ett manligt beteende medan det är ett kvinnligt beteende att lista ut vad som är “den dolda läroplanen” och att anpassa sig till den.
Jag tror att ju mer som är öppet/tydligt och förutsägbart i skolan, desto mer gynnas pojkar. Samma sak gäller lägre socialgrupper och invandrare. Jag tror att den minskade sociala rörligheten i Sverige beror på att mer och ner är dolt och outtalat (eller att det uttalade inte stämmer med verkligheten).
Jag är inte särskilt typiskt manlig av mig men jag tyckte ändå att det kändes förnedrande i skolan att behöva “läsa av” lärare istället för att bara få tävla enligt tydliga regler och med en neutral domare (helst anonymt, så att det är prestationen och inte personen eller icke relevant beteende som bedöms).
LikeLike
Jo det kan nog vara en vanlig egenskap hos pojkar.
Det är ganska förnedrande att som lärare bli “avläst” också och ibland agerar jag onödigt mystiskt för att inte reduceras till objekt.
Jag funderar om det är nödvändigt med en banaliserad reproduktiv undervisning för att återskapa illusion av skolan som arena för klassresor? Gamla tiders prov och katederundervisning skulle antagligen skapa ordning (fröken har oändliga mängder blindkartor i skåpet) men tror du inte att pojkarna ställer krav på det som slarvigt brukar kallas “mening”.
Enligt mig förutsätter “mening” en viss form av frihet och frihet skapar oro. Särskilt om det pyr en misstanke om hemlig kod.
Är det olösligt?
LikeLike
Jag vet inte om jag håller med om att en skola där elevens relation till läraren spelar mindre roll för undervisningen och betygssättningen utgör en “banaliserad reproduktiv katederundervisning”. I mitt fall var det skillnaden mellan gymnasiet och universitetet.
Hur bedömer man huruvida eleven har funnit mening? Eller huruvida eleven har sökt mening på ett kvalitativt sätt. Få är kvalificerade att bedöma det och det är svårt för andra att bedöma om de är kvalificerade att göra det.
LikeLike
Du har en poäng. Jag har ibland mött kolleger som är besatta av att undervisning måste vara “meningsfull” eller “funktionaliserad” som då skulle kunna spelas ut mot formaliserad färdighetsträning.
Samtidigt finns det kanske en vits med att släppa det här kravet och bejaka skolans karaktär av kvalificering och sortering:
– Lär dig de här sakerna på det här sättet!
Om det sen är viktigt eller ej kanske vi ska undvika att fundera över? På en lärarutbildning finns en stark tradition av nyttotänk – hur ska jag använda detta på min praktik? – och många studenter vill gärna ha tips som är säkra.
Problemet är att den här typen av generell kunskap är svår att förmedla vi katederundervisning. Vi kommer tillbaka till kärnfrågor som:
– Vem är du?
– Vad vill du?
Kanske är det enklare att undvika de här frågorna (som förutsätter någon form av närhet och kontinuitet) och fokusera på kursplanernas “progressionslinjer”?
LikeLike
Är det ingen som reagerar på att barnen svarar med hur de blivit lärda att pojkar och flickor beter sig?
Jag tror att resonemanget om över- och underordning leder fel. Pojkar ser det ofta inte som ett mål i lärandet att tillfredsställa läraren, inte så att de inte försöker, men det har inte med lärandet att göra för dem. Flickor har mer en tendens att definiera kunskap och nivån på sitt lärande efter om läraren blir nöjd, inte efter vad de själva lärt sig. Ju mer betygen (eller den feedback de får) bygger på vad de lärt sig och ju mindre den bygger på tilfredsställande av läraren desto mer engagemang kan man få av pojkarna. En lärare som på något sätt visar att man kan “fjäska” till sig beröm eller betyg av dem tappar ofta all respekt i pojkarnas ögon. Det är något jag sett ett flertal exempel på, på alla nivåer i utbildningssystemet.
Alltså, jag tror inte på katederundervisning som en lösning annat än i den mening att den forcerar fram en viss distans mellan lärare och elever som kan gynna pojkarna något. Det som krävs är i min mening snarare en tydligare formell utvärdering av vad eleverna lärt sig med så lite utrymme för godtycke som möjligt. Det kommer även att gynna flickornas lärande.
LikeLike
Intressant – frågan är vilka konsekvenser en betoning av det formella får?
Jag tänker att högskolans uppdelning mellan undervisning och examination skapar en tydlighet som kanske gynnar elevernas självständighet – men att det är en riskabel modell för dem som inte klarar av eget ansvar. Och för de lärare som använder betyg som disciplineringsinstrument.
Men jag håller nog med dig.
LikeLike
Man kan lite tillspetsat vända på resonemanget och fråga sig vad nyttan är med att lära eleverna att utnyttja människor och systemet för kortsiktiga vinster.
Allt beror egentligen på vad man lägger in i begreppen. Innebär höga betyg i ett sånt här system att man verkligen klarar av eget ansvar eller är det snarare ett tecken på att man inte kunnat avstå frestelsen för de kortsiktiga vinsterna? Själv lutar jag nog åt det senare, att okritiskt göra det som tillfredsställer läraren visar snarare på bristen på eget ansvarstagande. Kanske är det därför som betyg är ett så dåligt mått på framtida prestationer/förmåga…
Vilka konsekvenser det får beror väl sen mest på vad man väljer att utvärdera, tentor är ju inte det enda sättet att göra formella utvärderingar.
Min åsikt om lärare som använder betyg som disciplineringsinstrument är att det är samhällets skyldighet att snarast avlägsna dessa från skolan.
LikeLike
Vi kunde inte vara överens – problemen blir särskilt akuta när högskoleministern sätter sin politiska heder på spel genom att glorifiera betyg som urvalsinstrument till högre studier.
https://lumaol.wordpress.com/2010/01/14/kvotering-2-0/
Skolan erbjuder svåra frestelser för både lärare och elever – betyg korrumperar båda sidor. Det informella kontraktet mellan lärare och flickor verkar vara starkt (och fullständigt livsfarligt för integriteten).
Frågan om alternativa utvärderingsformer löser vi kanske inte idag.
LikeLike
Det är många som glorifierar betyg, men jag vill också säga att det inte är betyg eller ens meritokrati jag vänder mig emot utan att betygen sägs vara “kunskapsbetyg” men det som egentligen skett är att alla betygen gjorts till en sorts lydnads-/uppförandebetyg. Jag tror att man mycket väl skulle kunna skapa betyg som går att använda hyfsat rättvist för urval till högre studier, dvs med en viss prediktiv förmåga m.a.p. på framtida prestationer. Dock så tror jag också att det måste finnas alternativa vägar till högskolan, så som t.ex. högskoleprovet. Alternativet är att införa intagningsprov på det sätt som det tillämpas i många andra länder, men det ser jag mer som en sista möjlighet.
Jag tycker inte att det skulle vara fel om betyg (för att söka till högskolan) sattes utifrån nationella prov i alla kärnämnen, speciellt nu när man väljer skolor mer fritt.
Utvärderingsformer är en egen och väldigt lång diskussion, men det finns sätt att göra betygssättning mer tillförlitlig som fungerar med många olika utvärderingsformer. Det som jag tänker på är att i förväg sätta upp (skriva ner) kriterier för vad som ska utvärderas och hur, samt att låta flera personer utvärdera (helst ska inte den undervisande läraren vara en av dem). Ytterligare knep som underlättar i mer svårbedömda sammanhang är att dela ut uppgifter, inte låta eleverna själva välja dem eller om det är arbete i grupp alltid dela in grupperna i förväg. En idé som jag och mina kollegor har bollat lite med är också att använda statistik mer för att bedöma enskilda insatser i grupparbeten, men det kräver ett mer organiserat arbetssätt än vad som vanligtvis tillämpas. På flera högskolor/universitet tillämpas numera också anonymisering av tentor.
LikeLike
Vi som är kritiska mot betyg kommer nog inte undan de här diskussionerna – även om det är lättare att vara kritisk än att komma med hållbara förslag.
En väg är att satsa all kraft på examinationen som blir den där summeringen av “kunskaper vid kursens slut” som betyg faktiskt ska vara. Jag har goda erfarenheter från IB-gymnasiet och menar nog att de har lyckats skapa en värdig examination med en modern kunskapssyn som ger utrymme för äkta reflektion och analys. Proven rättas naturligtvis anonym i ett annat land och relationen barn/undervisande lärare kännetecknas av ett äkta mentorsskap. Jag kan också ha blivit grundlurad av dotternas lärare, men studieformen gav henne en god grund för fortsatta studier.
Baksidan är dessa examinationers ödesmättade tyngd. Det är ingenting för svaga själar och även om de har övat på att skriva tentor i flera år tycks en del barn inte palla för trycket. Kanske är det särskilt svenskt att ömma för denna gruppen som “egentligen kan men inte lyckas visa sina kunskaper på provet”. Bilden av rättvisa som avgörande kvalitet tror är djupt förankrad i folksjälen.
När det gäller att skapa detaljerade kriterier menar jag nog att det är en riskabel väg. Problemet är att det kräven en ganska djup kunskap om kursens kärnba för att verkligen kunna beskriva den i form av kommunicerbara kriterier. Jag är orolig för att barnens kriterier blir ännu mer uppfostrande och normativa än de lärarstyrda. De har nog en ganska stark bild av “den goda processen” och då kanske frestelsen stor att lyfta de sociala aspekterna.
1) Arbetsam
2) Samarbetsvillig
3 Punktlig
o.s.v.
Till sist är betygssättning en myndighetsutövning och jag vill inte det ska upplevas som en förhandling (“Hur många sidor måste jag skriva för att få VG?”)
Alternativet är kanske stora prov typ amerikanske SET som tycks fungera hyfsat (jag är dåligt påläst!) men det är väl ett land som inte ens försöka skapa gemensamma betygskriterier på nationell nivå? Systemet med “kursetta” är ju oblygt konkurrensstimulerande – kanske är den kluvna inställningen till konkurrens ytterligare ett problem. Vi vill inte gärna känna vid sorteringsfunktionen, samtidigt som den dyrkas under ytan (se Krantz uttalande!)
Statistik? Hur menar du? På Malmö högskola forskas det om kvantifiering och klassificering av obligatoriska foruminlägg i olika kategorier utifrån graden av reflektion. Jag menar nog att det föder en ännu mer raffinerad form av ledtrådsakrobater som har lärt sig att spela ännu en charad.
LikeLike
Hur betyg ska sättas kommer nog alltid att vara en diskussion och det är väl ganska bra att inte se betygen som det enda som kan visa något om en människa.
För betygssättningen behöver man inte detaljerade kriterier i form av något poängsystem för alla olika svar eller antal sidor för olika betygsnivåer, det är snarare kontraproduktivt. Betygssättning kommer nog alltid att vara en bedömningsfråga och min poäng med kriterier är att ha ett stöd för att fokusera bedömningen på rätt delar.
Det jag avsåg med statistik är metoder som används för att utvärdera och tolka resultat från t.ex. enkäter och testpaneler. Det handlar om att erkänna att det finns bias och försöka separera lärarnas bidrag till betyget från elevernas och de olika elevernas bidrag från varandra. Om man är strukturerad när man genomför det och det finns tillräckligt mycket variation att jobba med (olika grupper, olika lärare), så går det nog. Jag skulle nog inte se det som enda kriteriet för ett visst betyg, men som ett komplement skulle det kunna vara användbart.
LikeLike
Jag förstår. En grundförutsättning kanske är att den bedömde upplever systemet som rättvist och transparent.
Samtidigt finns det antagligen alltid ett drag av mystik i maktutövningen eftersom auktoriteten bygger på någon form av kunskapsöverläge.
Men med tillräcklig mångfald kanske det går att skapa en sorts värdighet i de här processerna. Eller rättare sagt – det måste gå!
LikeLike
Det är viktigt att det upplevs som rättvist och transparent, men kanske inte för varje individ i varje läge, det kommer alltid att finnas de som känner sig felbedömda. Det är visserligen modernt att utgå från individens känsla, men här tycker jag det viktigaste snarare är hur andra uppfattar bedömningen av individen än hur individen själv uppfattar den.
Vi kommer nog inte så mycket längre här, men jag kan bara instämma i att det måste gå!
LikeLike
Nej till sist är det en väldigt konkret situation och varje försök att utvinna någon generell princip är riskabel.
En annan gång kan vi knäcka det här med skillnaden formativ-summativ bedömning som är ett smart sätt att försöka glida problemet.
LikeLike