I en annan tråd har debatten gått hög om lärarutbildningens kvalitet och vad som egentligen är kärnan i lärarkunskapen. En del oväntade allianser har uppstått och det tycks råda en stor enighet om att goda ämneskunskaper är önskvärda. Dessutom finns det en utbredd uppfattning om att läraryrket är något som traderas genom handledning – den erfarne läraren lär ut “hur man gör”.
Morrica betonar skillnaden mellan olika åldrar och jag argumenterar för att det är möjligt att se generella drag i lärarkompetensen. Då lutar jag mig i första hand mot examensordningen som är gemensam för förskollärare och gymnasielärare. Min poäng är att det finns en reflekterande del som är själva basen för samtalet om skolan. Vi måste kunna beskriva hur kunskap uppstår hos barnet och då behöver vi ett språk som ger oss möjlighet att värdera de metoder vi möter.
När jag möter studenter som gör VFU i sin avslutande termin är mitt uppdrag att värdera deras insatser utifrån följande betygskriterier (det finns fler i På väg mot läraryrket)
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.
Det har tagit några terminer att förstå möjligheterna med de här formuleringarna, men nu tycker jag att det fungerar bra. De studenter som inte har en teori om lärande kommer aldrig att bli mer än hyfsade kopior av sina handledare.
Vissa saker behöver vridas och vändas
Tysta tankar 
De generella drag i lärarkompetensen hos en förskole- och gymnasielärare, eller snarare den gemensamma nämnaren, är sannolikt glädjen över att se barn/ungdomar växa i sitt lärande samt att få utgöra en del i detta lärande.
Precis som även undersköterskor, sköterskor och läkare torde känna glädje över att patienten tillfrisknar samt att få bidra till detta.
ALLA behövs LIKA mycket men funktionen/metoderna är helt annorlunda och till viss del även syftet!
LikeLike
Jag vet inte riktigt om syftet är klart. Kanske tar vi skillnaden för given och ser inte likheterna?
Av tradition är skolan en plats som förbereder barnet för livet som vuxen. Det ska fostras, formas, förses med kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för yrkesverksamhet – men livet har inte börjat än. Nuet finns inte. Kulturen är något som skrivs in på det blanka bladet.
Förskolan skulle då kunna ses som en romantisering av nuet. Att få vila och växa i ögonblicket. Om barnet är ett stycke natur som ska ges bästa möjliga förutsättningar att utveckla inneboende egenskaper – ja då har pedagogerna helt andra uppgifter än skolans lärare som hela tiden måste motivera och korrigera.
Visionen på 90-talet var att få dessa traditioner att växa samman och jag tror att Lenz Taguchi skrev en text om barnet som kulturproducent. Idag tycks de flesta vara beredda att överge de här tankarna.
Det behöver inte innebära att de var fel.
LikeLike