Jag diskuterar klädernas betydelse med en kollega. Han menar att det är nödvändigt att skapa en distans till studenterna och en svart kavaj hjälper till att upprätthålla avståndet.
– Annars äter de upp mig.
Jag inser att min idé om undervisning är annorlunda och jag undviker gärna onödig distans. Kanske är det naivt att försöka skapa närhet och förtrolighet i en miljö som är så omgärdad av andra förväntningar och jag kan känna lockelsen i att förstärka min auktoritet genom något som liknar en ämbetsuniform. Maktutövningen får ett drag av mystik och blir lättare att utöva när den draperar sig i formell dräkt, men jag vill inte vara en del av detta. Jag möter hellre arga studenter än rädda.
Min lille vän och jag är för en gångs skull fullständigt överrens – de flesta kavajer och slipsar åldras inte i skönhet.
Tysta tankar 
Tänk ändå om vi hade de långa svarta akademiska rockar som t ex engelskmännen bär – vi skulle kunna gå till jobbet i mysbyxor eller pyjamas, ingen skulle ha en aning! Vilken lyx!
Allvarligt talat, det här med kläder är viktigt. Vi befinner oss, hur vi än gör, i en annan sfär än eleverna. Vi har makten över deras betyg och behörigheter, vi beslutar vad de ska lära sig och i vilken ordning, och så är det med det. Det är upp till oss om vi i vår klädsel väljer att framhålla denna avgrund, eller skyla den. Det hade varit intressant att höra vad eleverna tycker om saken? Själv fick jag mig till livs, för ett par år sedan, att det är viktigtare att lärarens klädsel är trovärdig, dvs att man som betraktare känner att jo, dessa kläder återspeglar människan som bär dem, än att läraren följer en viss klädkod eller ligger på en viss formell nivå. Och utifrån det förhåller jag mig tills jag får höra annat.
LikeLike
Jo kanske är nyckelordet trovärdighet och då handlar mer om att vara en helgjuten människa än att leva upp till ett ideal.
Jag ser också problemet med falsk intimitet och misslyckade försök att dölja maktförhållandena. Särskilt problematiskt är det i den svenska modellen där vi ofta blandar samman rollerna som handledare och examinator. Studenten har rätt att veta i vilken roll jag framtråder som lärare.
Kanske är lärarutbildning lite annorlunda eftersom den i viss mån är individualiserad. Jag men ar att det är svårt att rita kartor för vad studenten ska lära sig och i vilken ordning. Dessa “progressionslinjer” riskerar att bli helt misslyckade om studenten befinner sig någon annan stan. De sätter samman delarna på sitt eget sätt och ibland händer väldigt mycket. processerna är till sin natur ganska oförutsägbara och om jag tror att jag som lärare kontrollerar dem – ja då är risken stor att jag drabbats av hybris.
Samtidigt är det viktigt att våga vara närvarande i den här utvecklingen – inte enbart som kontrollant och examinator – utan även i någon form av förtrolighet ställa personliga frågor:
– Vem är du?
– Vad vill du?
Om vi inte vågar gå in i dessa samtal blir utbildning enbart en kuliss.
LikeLike
Jag tror att det är väldigt viktigt för att man skall kunna förbli professionell att man har grundligt klart för sig, för egen del, varför man ställer de där frågorna. Gör man det för att hjälpa studenten till ökad självinsikt, gör man det för att kunna öppna nya vägar för studenten att gå eller gör man det var någon helt annan anledning, någon mer personlig önskan om att lära känna studenten och bli vän snarare än handledare?
Som lärare har man ju skyldighet att visa studenterna var målet är, att lysa upp det med strålkastare, placera ett bläckblåsband med förstärkt trumsektion där för att leva om, tända eldar med färska grenar så röken blir tjock och tydlig och med alla till buds stående medel (och en del extrainkallade vid behov) försäkra sig om att studenten vet vart h*n ska, samtidigt som man måste se till att studenten är på väg åt rätt håll och inte vimsar iväg någon helt annanstans i nattmörkret. Samtidigt som man måste ha is i magen och inse att även om målet är detsamma för alla så finns det minst lika många vägar som det finns studenter. Samtidigt som man måste smeka politiker medhårs och hålla en tydlig struktur så att man kan visa och förklara även för en lekman hur processerna går.
Man kan bli alldeles matt för mindre.
Då är det viktigt att man, åtminstone för sig själv, har gjort grundligt klart vilken hatt man har på sig för dagen, examinatorns, handledarens eller någon helt annans. För är man osäker själv, ja då blir studenten osäkrare ändå.
Och så vore det bra om man förklarade nyckelbegrepp som tes för sina studenter. Ett litet tips utifrån en konversation jag råkade höra på ett tåg häromsistens.
LikeLike
Visst finns det utrymme för att gå vilse rejält och jag tror att det flesta av oss faller för frestelsen att förenkla. När det kommer till betygsättning kanske det känns bättre att använda banala kriterier som alla förstår än sofistikerade som ger utrymme för skilda tolkningar.
Rättvisa tycks vara ett överordnat värde och en hel del studenter tycks ha vant sig vid någon form av frikoppling från mål och kursinnehåll – bara det är lika rättvist (eller orättvist) för alla.
“nyckelbegrepp” – jag gissar att du mött nyblivna studenter som funderar över målet i den första kursen som talar om “centrala begrepp” och gärna skulle vilja ha en lista på dessa. Jag tänker att dessa begrepp ska vara centrala i förhållande till något – helst det som studenten har undersökt och vill analysera. Men de ska helst rymmas inom det som vi kallar “kursens ram”. Ord som används i kursplanen skulle kunna kallas “centrala”?
Jag önskar att det var så enkelt som att byta hatt – de här rollerna griper in i och förgiftar varandra. Särskilt när vi talar om “formativ bedömning” och “examination som lärandetillfälle” är det dubbla varningssignaler!
P.S. Man hör så mycket på tåg!
LikeLike
Det här med att gå vilse kontra att alltid noggrant hålla sig på den utstakade vägen är en intressant bild.
Den som går vilse löper å ena sidan risken att helt missa avsnitt av den utstakade vägen. Å andra sidan finns chansen att upptäcka viktiga, spännande, intressanta, givande, berikande saker ute i vildmarken, saker man kanske aldrig skulle haft en aning om ifall man inte vilsat sig iväg dit.
Den som samvetsgrant håller sig till utstakad väg missar inga avsnitt av den, får en överblick och ett sammanhang och insikt i vägplanerandets ädla konst på ett sätt som vilsevimsaren ofta missar helt. Å andra sidan, det vägplaneraren valt att inte ha med, eller helt enkelt inte tänkt på, det förblir den samvetsgranne okunnig om.
Jag vet vilken av modellerna Björklund föredrar, och jag tror jag har en aning om vilken du föredrar. Själv tror jag det bästa är när båda sorterna finns i en grupp och de träffas och utbyter erfarenheter med varandra så ofta det bara går.
Det är intressant att du uttrycker att rollerna förgiftar varandra. Hur menar du då?
ps man hör möe på tåg, jag hoppas och bestämmer mig för att tro på att du har rätt i din tolkning.
LikeLike
Jag kan naturligtvis inte helt ta avstånd från min bedömande och kontrollerande funktion. Det vore väl naivt. Ibland fungerar rollerna som stöd och domare kompletterande men för det mest skapar det misstro, beroende och ledtrådssökning från studenternas sida.
Som lärare känner jag mig ibland som vallhund (“är alla med”) och ibland som en dålig överbeskyddande mor.
Ibland hittar jag mer intressanta roller
LikeLike
Jag svarade för fort och hade nog inte tänkt färdigt.
Balansen mellan att å ena sidan staka ut, ge ramar, förklara och lägga till rätta – och å andra sidan utmana studenterna till att lita på sig själv. Det kanske är en fråga om att ta ställning också – inte enbart tro att det gäller att hitta den bästa blandningen.
Men studenten har rätt att veta vad kursen går ut på och vad som gäller för att bli godkänd på examination. Idag är studentinflytande att kunna välja bort undervisningsmoment som bedöms som ointressanta av studenten. Tyvärr sker dessa val på ganska lösa grunder utifrån väldigt enkla principer:
– Har jag nytta av detta vid examinationen?
Jag skulle hellre diskutera om undervisningen gör studenten till en bättre lärare.
De här “centrala begreppen” brukar bli lättare att få syn på när de har läst böckerna och tagit del av föreläsningarna. Jag tror att det är en gymnasierrest att studenter vill veta vad som krävs: t.ex. Hur många ord måste jag lära mig? Vilka är dom?
Som tur är har kursen mer kvalificerade mål. Kanske för komplicerade…
P.S.Mina kommentarer fastnar inte på din blogg!
LikeLike
Det känns bakvänt det du skriver om studentinflytande. För mig känns det riktigare att studenterna väljer till moment och kurser de behöver (för var och en har de ju olika behov) och känner att de har glädje av, efter att lärarna lagt en grund av obligatoriska moment.
Men jag är inte lärarutbildare.
LikeLike
Studentinflytande är det stora svåra och vi vet att utrymmet krymper i Bologna som fokuserar på examinationer. Vi kan alltså inte obligatorielägga undervisning om inte just det momentet finns i kursplan och poängsätts med egen provkod… (och det vill man inte eftersom det blir plottrigt med en massa delexaminationer)
Jag försöker beskriva vad som är förhandlingsbart och vad som ligger fast. En vanlig idé är ju att målen är fast men arbetsformerna kan ge utrymme för deltagarstyrning. Det låter bra men bygger på tanken att studenten har förstått kursens idé och – för all del – “centrala begrepp”.
Annars riskerar vi att gå vilse och hamna i någon form av demokratism som särskilt de svaga studenterna far ganska illa av.
En del av inflytandet utövas baklänges – dvs genom utvärderingar. Det är svårt att få studenterna att tro på sin egen betydelse när utbildningen framstår som statisk och sluten.
LikeLike
Utifrån betraktat tycks det som ett rätt klumpigt och svårarbetat system som nog inte skulle fara illa av en omarbetning, men kanske ser det annorlunda ut inifrån?
De svaga studenterna, ja, de är en knut man inte löser upp på en kafferast. Tanken att det kanske handlar om att de faktiskt inte klarar utbildningen riktigt med vad de har med sig i verktygslådan i dagsläget, och kanske inte kommer att klara av lärarjobbet fullt ut heller, är en tanke vi inte riktigt vill kännas vid.
Om jag uppfattat saken rätt finns det en tanke i den nya lärarutbildningen att de som finner att detta med lärare nog inte riktigt var rätt för dem ändå ska kunna växla spår och få nytta av de kurser de läst ändå, eller har jag läst för hastigt?
LikeLike
Rått och klumpigt vet jag inte – snarare är det två oförenliga tankar som möts. Å ena sidan “den kompetente studenten som gör egna val” och å andra sidan “en nervös och kontrollerande stat som vill försäkra sig om att allt görs på det enda rätta sättet”.
Ja den nya lärarutbildningen är ju inte framlagd som proposition än så vi gissar utifrån utredningen, men det låter väl bra om man kan använda kurserna man läst även om man inte blir lärare.
Mitt fokus handlar mer om ideologin bakom den färdige läraren. En moduliserad fragmentariserad produkt.
LikeLike
Lyckligtvis är ju människor oftast så beskaffade att även om den nervösa staten moduliserar och fragmentariserar tills den blir blå i ansiktet så förblir de allra flesta kompetenta studenter kompetenta i alla fall. Om inte tack vare statens kontrollbehov så trots statens kontrollbehov.
Ty sådan är människan beskaffad.
LikeLike
Vackert tänkt – jag möter studenter som ser sin lärarutbildning som ett överlevnadstest och det gäller att gå så oskadad som möjligt ur det hela.
Vårt kontrollbehov är inte försumbart, men jag anar att det finns högre möjliga nivåer av det också.
leve människan!
LikeLike
…det var ju ändå jag som sa detta om kavajen. Det kom på när jag arbetade på GIH och plötsligt hade studenter inne i samma duschrum (blivande idrottslärare). Då blev det lite väl intimt, då jag nästa sekund skulle vara deras examinator. Omedvetet i början var det också en markering av vad jag står för som lärare på ett universitet. I den allmänna förvirringen att allas åsikter är lika mycket värda och intressanta – så hävdar jag envist att vetenskap har ett högra värde i den akademiska världen än annan kunskap (för att inte säga tyckande i största allmänhet). Detta tycks ju inte alla studenter hålla med om. Men visst, inte behöver man en kavaj för det. Men jag tycker dessutom de är snygga. Det är lite högtidligt att ha en på sig när man undervisar – lite respekt för situationen än om jag skulle haft en sliten t-shirt. Det senare kan jag de dagar jag är på rummet och skriver. Det kanske slutar med smak… det är ju så olika med det där…
LikeLike
Ja, nakenhandledning i duschen vore kanske ett spännande grepp…
Frågan om distans eller inte är ju så laddad och jag är nog inte helt färdig med den själv. Kanske smak men också en fråga om självförtroende. Idag hade jag svart figursydd skjorta och antagligen var det ett omedvetet försök att skapa en trovärdighet för den där debattartikeln. Dessutom har jag funderat på att raka mig – för en del är sådana detaljer viktiga.
Jag håller med om att det är en snygg kavaj! Rocken tycker jag var en aning “over the top”!
LikeLike