Biblioteksdebatten har nått Stockholm och Elsebeth Tank säger i svd:
– Utgallringen gäller facklitteratur som inte lånats ut på tio år, som bibliotekarierna anser inaktuell. Inte skönlitteratur.
På en presskonferens i Malmö gav Tank ett annorlunda besked och nu kämpar landets bibliotekarier för att beskriva gallring som något normalt och vardagligt.
Länk till tre meningslösa intervjuer i Sydsvenskan
Jag förstår inte varför Biblioteket INTE skulle gallra skönlitteratur? Antagligen finns det högar av bestsellers som inte längre är motiverade att förvara?
Det vore enkelt att tillbakavisa ryktena genom att publicera listorna på de gallrade böckerna och låta allmännheten avgöra sanningshalten. Tank säger på chatten att dessa listor har överlämnats till Sydsvenskans rapporter. Jag säger att hon slarvar med sanningen och ser det som en viktig del av offentlighetsprincipen att listorna blir offentliga. De enda listor som lämnats ut är över de böcker som finns kvar (sic!)
Mer intressant är påståendet från Anna Åkerberg som hävdar att tolkningen av sloganen “Nu bär vi ut böckerna…” är ett missförstånd. I framtiden ska bibliotekarierna dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag har svårt att se detta som Bibliotekets uppgift och hittar ingen given anknytning i policydokument? Dessutom är jag alltid misstänksam mot “gratis” och undrar försynt hur många års högskolestudier man behöver för att utföra detta kvalificerade arbete?
Summan av det hela är en institution som vacklar mellan rena lögner och halvsanningar. Jag tänker att det är som när pigan i Fridolf Rhudins klassiska sketch “den ensamma hunden” säger att hon har varit på promenad:
– Men då ljuuuuger pigan! Hon har stått nere i porten och vänslats med en kavallerilöjtnant!
(väldigt fritt ur minnet)
Huvudfrågan gäller fortfarande om det är en bra idé att minska antalet synliga böcker i biblioteket till 25% av det nuvarande beståndet. Alla andra diskussioner ser jag som avsiktlig defokusering där delar av bibliotekarierna har avslöjat en mycket obehaglig ton mot de grupper som inte rusar in i moderniteten.
Den interna biblioteksdiskussionen mellan papperstalibaner och informationsromantiker hade kanske gärna fått fortsätta att vara intern. Hos Bibliobuster går det att studera positionerna med skrämmande tydlighet.
Tysta tankar 
Tack!
Mina tankar om det sorgliga som händer i Malmö finns på bloggen Bibliobuster. Bibliobuster är inte min egen blogg – den tillhör en bibliotekskonsulent i Stockholm – men jag har nästlat mig in på den.
Läs gärna mina tankar.
Lena
LikeLike
…var det inte hästgardist…
Håller med, det är något försmädligt när kultureliten tar sig ann folkrörelsetanken, att bibiloteken är till för en kunskapstörstande allmänhet som inte har pengar att köpa litteratur i tid och otid, även om internetbokhandeln sänkt priserna….
Men det är väl där problemet ligger i samhället. För mycket yta och för lite innehåll. Och kultureliten på biblioteken verkar kör efter den trenden. Skrämande, var är allmänbildningen på väg…..
LikeLike
Hej Plura!
Tack för rättelsen – hästgardist är mycket roligare!
Skivan lär vara Sveriges ,est köpta på sin tid och jag menar nog att den borde vara grundläggande för all verklig bildning.
Jag vet inte riktigt om jag förstår vem som är kulturelit och vem som säger sig företräda folket. Det tycks bero på dagsformen. På samma sätt som marknaden omfamnas och avskys i samma andetag.
Tack Lena för tipset – det var ett intressant forum och jag är glad över att få kika bakom bibliotekskulissen. Jag anar ett ganska hårt ställningskrig och låsta positioner.
LikeLike
Kultureliten – ja vad ska man säga.
För mig är det alla dessa förstå sig påare på medias kultursidor som är den kultureliten. Och du relaterar ju till en del av dem i trådens inledning.
Sedan, vem företräder folket. Inte vet jag, idag, men förr var det väl frikyrkan, idrottsföreningen, politiska partier och diverse andra kopperativ sammanslutninger. Många av dem är idag utrotningshotade eftersom vi har fått enfråge-samanslutningar på nischade frågor långt bort från den klassiska folkrörelsen….
LikeLike
Nja – de där intervjuade tycks vara knutna till Bibliotekarieutbildningen i Lund som inte är känt som bildningens sista utpost – en partinlaga alltså och inte representanter för det som jag skulle vilja kalla kulturelit (kom ihåg att jag förutom flumpedagog även är nybliven kulturkonservativ.
LikeLike
En bra kombination – flumpedagog och kulturkonservativ – något bestående och bevarande över det hela.
Ok att det inte tillhör den nya kultureliten i Fjollträsk som verkar bara intresserad av det lättviktiga…..
LikeLike
Läst… jag kan läsa! En gång i tiden var biblioteket min hemvist. Jag var där dagligen från sjuårsålder till … och jag tror att vuxna tänkte att – det är farligt att läsa så mycket… jag letade mig igenom böcker som jag aldrig hade en aning om fanns… och en del av dem hade säkert ingen tummat på på flera år… en bok behöver tid på sig att hitta en läsare… och en plats att stå och vänta på.
Anne-Marie
LikeLike
Vi är många som har sådana minnen och nu hånas vi av landets bibliotekarier som sentimentala papperstalibaner. Det är verkligen förvirrande när böcker spelas ut mot “möten och gemenskap”
LikeLike
Är det inte just det. Tillhörde just de som under gymnasietiden flitigt var på bibblan och läste och löst övningsuppgifter tillsammans med klasskompisar. Underbart för nördar på den tiden.
Och jag håller med – det är inte antingen eller utan både och…..
Möte i verkligheten och i cyberrymden. Två olika sätt att mötas. Båda lika viktiga. Undra bara hur det uppväxande släktet ska klar socialiseringen i den verkliga…….
De kanske får gå till bibblan och träna…..
LikeLike