Jag läser Dag Solstads bok Genans och värdighet om en gymnasielärare som drabbas av insikten att det han håller på med inte är meningsfullt. Replikerna om “livslögnen” i Vildanden är alldeles för nära huvudpersonens vardag och det blir svårare att se sig som en form av kulturell utpost i en skola där eleverna är ointresserade av klassisk litteratur. Läraren bryter samman och krossar ett paraply mot dricksvattenfontänen, kallar en elev “fitta” och anar att karriären går mot sitt slut.
Jag läser studentuppsatser och skickar respons per mail. Det är ett riskabelt arbetssätt om vi inte har en stabil relation och ibland inser jag att mina kommentarer inte tolkats som jag avsett.
I en kurs hade studenterna i uppgift att att filma en samspelssituation mellan små barn, beskriva denna och diskutera tolkningar utifrån kursens litteratur. De flesta har utnyttjat uppgiften till att visa att de läst böckerna och referenserna blir då en aning pliktskyldiga och av karaktären “Jag håller med Vygotskij (1990) om att samspel är viktigt”.
Få studenter vågar diskutera möjligheten av att vi inte omedelbart förstår vad som ligger bakom samspelet – att det kan finnas utrymme för olika tolkningar det filmade. Jag försöker förklara detta och får oroliga brev: “Vill du att jag ska referera till litteraturen eller ska jag tänka själv”?
Hela min bild av utbildning är att böcker är medel att tänka med, teorier är redskap för att öka vår förståelse, jämförelser av tolkningar är det viktigaste för att kunna tänka…
Om jag inte kan förklara detta borde jag kanske genomskåda min egen livslögn och ge mig ut i det vågräta regnet. Paraplyt förstör sig nog själv idag.
Tysta tankar 
Vilken underbart konstruktiv respons från eleven, jag blir alltid glad när jag får sådana ögonöppnare som visar mig precis vilken del jag inte varit tydlig nog med att förmedla, alternativt vilka tomma mörka hålor som döljer sig i elevernas förkunskapsförråd. Grattis!
LikeLike
Tack – jo det är en stund för eftertanke (eller sammanbrott)
LikeLike
Jag förstår faktiskt inte, helt ärligt, varför det skulle vara en stund för sammanbrott? Är det inte så att vi ägnar dagarna åt att ge eleverna kritik i akt och mening att förbättra deras förmåga att göra både ditten och datten? Borde vi då inte rimligen gå före med gott exempel och själva ta emot kritik, positiv och negativ, som något konstruktivt och en möjlighet att förbättre vårt arbete?
Fast det är klart, ett litet sammanbrott då och då kan ju friska upp tillvaron, ungefär som ett hejdundrande åskväder kan lätta upp världen efter en tryckande värmebölja.
LikeLike
Du har rätt – men ibland vill jag tro att saker är enkla, och kanske känner jag en diffus skuld i att studenterna inte vågar tänka själv. De tycks ha fått en outgrundlig respekt för forskning som paralyserar den egna hjärnan
Jag funderar på tolvstegsmetod (Minnesota? )för lärare – då ingår det att be alla om ursäkt för de skador man åstadkommit.
Lärarutbildning tror jag att många försöker ta sig igenom utan att bli skadad av likriktning. Då kanske ett litet sammanbrott vore klädsamt?
LikeLike
För dem som inte kan sin Ibsen:
“Tar du livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske så tar du lykken fra ham med det samme.”
LikeLike
Visst vore det skönt om saker var enkla, och på sätt och vis är de ju det också, det är dumt att krångla till det bara för att krångla till det.
Jag noterar ofta, ffa vid högskolestudier, att lärarna verkligen framhåller vikten av att förankra det man skriver i litteraturen. Man får som student en stark känsla av att det inte bara handlar om att redovisa det arbete man åstadkommit utan lika mycket en kontroll på att man faktiskt läst den eländiga boken (eller avhandlingen eller vad det nu är) Det är dessutom svårt att anmäla avvikande åsikt, man har ju en känsla av att läraren valt boken för att det den säger är riktigt och bra, åtminstone utifrån lärarens (betygssättarens, vi är plötsligt tillbaka i makten igen) perspektiv och säger man då tvärtemot så riskerar man sitt betyg, oavsett hur mycket man visar vilka delar av texten man bemöter, och vilka alternativa källor man själv lutar sig mot. Kanske är det så att elever ofta ligger lågt med sina egna tankar just för att slippa likrikta sig utifrån litteraturen?
LikeLike
suck – ja ungefär så tänker jag. Går det att undvika lätt depression?
LikeLike
Tja, vad vet jag, jag är ju inte högskolelärare, men kanske kunde man fundera över i vilken ände man börjar? Många vägar bär till Rom, kanske finns det någon liten biväg där alldeles i början där man kan gå igenom noga noga vad det innebär att förankra sitt arbete i litteraturen i förhållande till egna slutsatser och teorier?
Det gör ni nog redan, inte sant?
LikeLike
Jo, det låter bekant.
Allvarligt talat så tror jag att en oproportionerligt stor del av den s.k. akademiseringen har handlat om SKRIVANDET – tänkandet har inte ägnats samma uppmärksamhet. Då blir det väldigt underligt när studenterna ser teorier som någonting statiskt och opersonligt. Jag skulle vilja mer tid åt filosofi och politik i förhållande till kunskapsbegreppet.
Bilden av en reflekterande praktiker genomsyrade lärarutbildningsreformen i Malmö – och ändå verkar det som om vi står kvar på ruta ett ibland.
LikeLike
Skulle man kunna skita fullständigt i böcker i den första delkursen, tro, och istället ägna ett par veckor till att knalla omkring i pelargångar och diskutera sig fram till saker och ting, för att verkligen framhålla vikten av eget tänkande, teoretiserande och filosoferande? Ni HAR väl pelargångar på högskolan? Annars borde ni genast bygga sådana, de inbjuder verkligen till filosofiskt diskuterande!
LikeLike
Pelargångar låter underbart – men då måste det kanske finnas lärartimmar också? Det ska jag ta upp! Nu finns det en övertro på storföreläsningarnas undergörande verkan och att det är möjligt att kritisera förmedlingspedagogik inför 300 personer på ett trovärdigt sätt.
LikeLike
Lärartimmar hopp fallera… Storföreläsningar ska man inte förkasta, de är bra ibland, i somliga sammanghang och med somliga föreläsare *dagdrömmer förtjust om en helt underbar föreläsning kring James Joyce*, men det finns en möjlighet att det blir effektivare föreläst i somliga andra ämnen om man knallar omkring en halvtimme i en liten grupp än om man mässar i en föreläsningssal i fem halvtimmar för en stor grupp. Så om man tager den stora gruppen och delar den i fem halvor och så tar man och ser till att läraren har bra skor, så kanske man kan omvändla storföreläsningen till pelargångspedagogik? Omväxling förnöjer och förnöjda studenter minns ofta bättre vad de lärt sig än missnöjda.
Hemtrevliga pelargångar FTW!
LikeLike
omvändla är nog en kombination av omvandlande och omvändande
LikeLike
Jag är väldigt glad för vårt nya hus – men just de där platserna för informella möten kanske inte finns. Lärarrummen är slutna miljöer och studentutrymmena hårt funktionaliserade för transport.
Biblioteket är ett under av skönhet, men jag har inte lärt mig att utnyttja det för undervisning och diskussion. Det ligger liksom avskiljt från de övriga fyra våningarna och är inte lika organiskt som medioteket på Helenholm.
Annars tänker jag nog att skulpturen i ljusgården har ett väldigt passsande namn: Patterns of failure.
Lärare måste vara bra på att misslyckas för att orka lyckas!
LikeLike
Det tror jag du har helt rätt i. Som du sa tidigare, ett litet sammanbrott kan vara klädsamt. Huvudsaken är att man reser sig igen, ser över det som hände, tar med sig det man har nytta av, lämnar resten och går vidare.
Det är tråkigt att det fattas platser just för informella möten, hårt funktionaliserade är inte alltid funktionellt och under av skönhet inte alltid praktiska.
LikeLike
Det är en spännande dubbelhet. Ljus, transparens, rå betong, nakna rör – allt detta alluderar modernitet och funktionalitet. problemet är då de stackars människorna som ska bära upp det här. Ibland tror jag att alla är lika rädda för att bli avslöjade som bluffmakare.
LikeLike
Det tror jag också, och det gäller inte bara lärare och elever, det gäller i lika hög grad politiker. Se på Björklund eller Reinfeldt, t ex, de är spända som stålfjädrar och ständigt beredda på att gå till attack för att försvara sig själva.
Jag har inte sett er nya skola men den bild jag får av dina ord är en rätt kall och opersonlig byggnad, tjusiga konstverk till trots, något som går igen i många moderna skolbyggnader. Din formulering att människorna bär upp det får mig också att fundera på om byggnaden är en tillgång eller en belastning?
LikeLike
Byggnaden är fantastisk. Fjärde våningen har underbara verkstäder, dramasalar, musikrum och slöjdsalar som används i förfärande låg grad.
Jag vågar inte helt tänka på hur en byggnad som anpassats till det nya skulle se ut.
Storföreläsning – distansstudier – tentamenssalar?
LikeLike
Alldeles för få pelargångar i den beskrivningen *ruskar bekymrad på huvudet*
Säg, varför används den underbara fjärde våningen i så låg grad? Det låter dumt, har inte estetiska ämnen en oerhörd betydelse i förskollärarutbildningen, precis som de har oerhörd betydelse för barns utveckling, både motorisk och intellektuellt? Alla vet väl t ex hur grundligt viktiga rim och ramsor är för barns läs och skrivutveckling, hur betydelsefull musiken är för språkutvecklingen och både bild och slöjd för utvecklingen av det matematiska tänkandet? För att inte nämna det självklara i hur viktig rörelseleken är!
Det som bekymrar mig en del idag är hur överblick tycks saknas. När jag pratar med dig om förskolor upplever jag att jag kan ta för givet att du vet vilken betydelse förskoletiden har för lyckade gymnasiestudier, utan att vi behöver nämna det, men när jag hör politiker tala tycks de fullständigt omedvetna om att allt hänger ihop.
LikeLike
Jo – jag har en ganska tydlig bild av förskolans och de estetiska ämnenas betydelse för barns utveckling och jag är oroad på många plan.
Just nu är det tendensen att osynliggöra maktkampen om utbildningens innehåll som bekymrar mig mest. Björklund & co tror att de driver utvecklingen men jag ser andra krafter som bevakar sina revir.
Usch – nu låter jag som värsta konspirationsneurotikern. Jag hatar verkligen att romantisera en underdogposition (och det har förskollärare gjort länge)
LikeLike
Du har en god poäng där, många lärare på alla nivåer romantiserar den positionen, och tillhör ofta, som lök på laxen, en kategori människor som gärna placerar sig själva i en martyrroll där en del av belöningen är att få lov att gnälla över hur eländiga arbetsvillkor de har.
Kan vi komma åt det tankesättet på något vis, och ändra det till ett mer fruktsamt eller är vi på väg ut på alltför djupt vatten nu?
LikeLike
För mig är nog bloggen ett rätt tydligt sätt att markera avstånd från martyrskap – att formulera hållningar är kaxigt på gränsen till dåraktigt.
Eller ett sätt att undvika sammanbrott i alla fall!
LikeLike
Jag tror du har en poäng, lärare behöver blogga i större utsträckning än de gör idag! Antingen öppet och publikt eller i ett slutet sammanhang, för att sätta ord på saker och ting och få perspektiv, diskutera med andra och få se saker genom andras ögon för ett ögonblick. Nätverkandet i samband med bloggande är icke heller att förakta.
Vad tror du, skulle ni kunna klämma in nån liten fempoängskurs i bloggologi i lärarutbildningen?
LikeLike
Jo, det vore spännande. Samtidigt är en viss del av lärarrollen knuten till mystifierad makt – att inte visa sitt tvivel inför uppdraget.
Så länge vi ikläder oss den anonyma tjänstemannens dräkt kanske en del föredrar att dela upp sig i ett privat och ett offentligt jag?
Själv giter jag inte…
LikeLike
Personlig men inte privat, representera skola och samhälle och bemöta eleven på ett mänskligt plan, stå stabil i stormen och följa vinden dit den bär, allt på samma gång.
Det är en balansgång. Kaosstjärnan är kanske en symbol som passar fler än mig?
LikeLike
Ojdå – jag visste inte att det fanns en sådan? I mytologin tror jag att stjärnhimlen framställs som det eviga och konstanta – men när jag tänker efter har jag nog hört talas om en dansande stjärna…
Jag ska hålla utkik!
LikeLike
Visst du inte? Oh, den som är så vacker! Kom över till min blogg och kika om du vill http://curiousheathen.blogspot.com/2009/06/kaos-i-skolan.html
LikeLike