Det har blivit dags att introducera en annan figur: Vattenkannan. För oroliga läsare kanske jag måste påpeka att detta inte är inledningen till en ny pompös serie utan ett mycket tillfälligt inhopp. Jag ska försöka motstå frestelsen att göra om bloggen till en Staffan Westerbergsk orgie i figurer.
När den lille vännen är naiv och känslomässig, där är Vattenkannan illusionsfri på gränsen till cynisk. Han har förläst sig på poststrukturalistiska maktteorier och ser världen som en stor konspiration. Empati är inte Vattenkannans bästa gren, men ibland lyckas han sätta fingret på obehagliga samband.
Idag diskuterar de förslaget om en skärpning av skollagen när det gäller skolhälsovården.
Från 2011 ska alla skolor i landet inte bara ha tillgång till läkare och sköterskor utan även kuratorer och psykologer. Dessutom ska eleverna kunna få stöd av specialpedagoger.
– Det ska vara samma krav på skolorna oavsett var de ligger i Sverige, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till Rapport. (TT)
Min lille vän, som har haft en ganska besvärlig skolgång, jublar. Äntligen tvingas kommunerna att se till att det finns resurser att hjälpa barn som far illa.
Vattenkannan däremot har redan genomskådat reformen. Först försämras villkoren i skolan. Genom att detaljreglera och avhumanisera verksamheten kommer fler barn att slås ut. Därigenom ökar behovet av individuella stödinsatser i form av speciallärare, kuratorer, psykologer och skolläkare. I stället för En skola för alla har vi En utsorterad skola för några där de andra är föremål för åtgärder.
Jag själv undrar över vad som hände med det kommunala självstyret…
Tysta tankar 
Jag börjar ana ett stråk av genialitet i ditt lilla vän-tema. (Eller så påverkades jag av att du “råkade” namedroppa Westerberg.)
Men oavsett vilket blir det via vännernas “dialog” tydligt hur svåra och dubbelbottnade frågor vi många gånger brottas med. Fler av oss kanske borde ta hjälp av våra små vänner när vi skriver våra små inlägg?
LikeLike
Det kanske är bra att barn med särskilda behov av olika slag får lagstiftning som garanterar dem det stöd som behövs. Men jag märker att det finns en risk att de får det som tillkommer dem men samtidigt så finns det ingen lag som garanterar “alla” barn lagom stora klasser, bra lärare, vettiga lokaler osv. Alltså riskerar man att “det vanliga” skoljobbet blir så utarmat att det knappt passar någon längre och allt fler barn slås ut ur gemenskapen för att grupper är för stora och lärare inte orkar med allt de förväntas göra förutom undervisning när det ska sparas.
Det blir tydligt när jag har en resursperson i min klass. Med hjälp av hennes insatser så kan vi dela klassen så mycket att ett par elever med mycket speciella behov kan vara med i undervisningen hela tiden. Den resurspersonen riskerar att sparas bort, medan den resurs i en annan klass som sitter utanför klassrummet med en speciell elev blir kvar.
LikeLike
Tack Janne! Lova att aldrig mer använda G-ordet! Då måste jag ta ner mig själv på jorden och det är plågsamt för alla läsare.
Hej Inga!
Nog är det konstigt att så lite omtanke ägnas åt den vardagliga klassens arbete. Hur skapa förutsättningar för läraren att känna arbetsglädje för sig och barnen?
LikeLike
Jo du – hur gör man det. Läraren måste träna sig i att vara lyhörd, nyfiken och sant intresserad av varje individ som är i klassrummet. Inte värdera utan förstå. Anne-Marie
LikeLike