Mike beskriver i en kommentar skolan så här:
Skolan är hjärntvätt och indoktrinering och förvandla dig till en produkt inget annat.
Jag blir lite skakad och inser att jag har blivit en del av den utbildningsoptimism som genomsyrar stora delar av vårt samhälle. Kanske borde jag dra ut till försvar och hålla ett lite tal om skolans betydelse för individens utveckling?
I mörka stunder associerar jag till det fantastiska Förintelsemuséet i Berlin. Där finns ett fält med dödskallar av järn som besökarna får gå ut på. Så kan man också känna inför skolans historia.
Klickbar bild:
Tysta tankar 
Kanske borde du det. Kanske inte, jag vet inte. Ofta när sådana här diskussioner uppkommer återvänder jag till Marilyn Mansons kloka svar på frågan om vad han skulle säga om han träffade offren för skolskjutningen i Columbine. Han sa helt enkelt ‘jag skulle inte säga något, jag skulle lyssna’.
LikeLike
Jo, det ska jag komma ihåg. Bra sagt!
Det går liksom inte att avkräva skolan eller lärarna någon form av ansvar eller skuld för alla oförrätter. Men det är nyttigt att påminna sig vilka sår det är som många bär med sig genom livet.
LikeLike
Han är inte så dum, den gode Manson.
Och du har rätt, det är nyttigt att minnas att många bär oläkta sår från sin skolgång med sig genom livet. Jag tror att i synnerhet för den som sitter i den position du sitter i är det viktigt både att minnas och att finna sätt att förebygga åsamkandet av dylika. Åtminstone en del.
Finns det utrymme för det i Björklunds visioner, tror du?
LikeLike
Jag tror inte att Björklunds planer förtjänar att kallas vision – det är mer ett populistiskt hopkok…
Nej – Björklund representerar den hänsynslösa målrationalismen där alla medel är tillåtna. Ett visst svinn tror jag ingår i kalkylen och segraren skriver historien.
LikeLike
Vad händer med den ibland missbrukade fostrande delen av skolans uppdrag i Björklunds vision? (Jag tror nämligen det finns en möjlighet att det ur Björklunds perspektiv faktiskt rör sig om en vision, om än av ett slag som känns främmande för den som har en annan världsbild än han har) Rationaliseras den bort, eller skärps den?
LikeLike
Fostran är nog svårt att skiljas ifrån – sedan kan den utövas med mer eller mindre vällustig sadism… (förlåt, jag menar nog själbelåtenhet)
LikeLike
Kanske menar du båda?
Minns du tavlan ‘Blir du lönsam lille vän?’ Den dyker ofta upp i min tanke, minst lika ofta som Pink Floyds the Wall, när skolans fostransuppdrag är på tapeten. Vilket samhälle är det som skymtar i Björklunds vision, tror du?
LikeLike
Jo den tavlan såg jag nog i Lund 1975! (Kan jag ha drömt detta?)
Det är verkligen en stark bild av passivitet och undergivenhet Peter Tillbeg målade
Kolla
http://www.dn.se/kultur-noje/har-du-blivit-lonsam-lille-van-1.108299
Den liberala visionen (OK!!!!) är ju av tradition och princip kluven – men det ingår en förvånande liten individuell frihet i den Jans retorik.
LikeLike
Jag undrar om det beror på att han inte tror att vi klarar att hantera frihet, eller om han ser en helt annan tillvaro än vi gör? Den tradionellt liberala friheten för den som har pengar att köpa valmöjligheten?
LikeLike
Bra fråga – det är ju lite provocerande att positionerna har blivit så förvända. Nyliberaler som förespråkar statlig styrning och hårdare kontroll.
Samtidigt är det svårt att inte ryckas med av denna individualism som betonar möjligheten för barn att välja utbildning. Som förälder är det lätt att vilja “det bästa till varje pris” för sitt barn. Kanske är den reflexen starkare än ideologin om “en skola för alla”.
Likvärdigheten har väl bankrutterat och den naiva illusionen om en likvärdig skola i ett ojämlikt samhälle har ju alltid varit mer än skör…
LikeLike
Oh, det är underligt genrebestämt att Mike ska säga så, där han är. Rebellerna har vi. De som lyckas ger något för utvecklingen av systemen. Men nog har livet sina faser? OCH är inte skolan en plats där tanken på hur alla de olika fasernas behov skall tillfredställas samtidigt genomsyrar? Nytta(sen) och nöje(nu)?
Och jag som mestadels arbetat/ar med unga med det vi nu kallar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är den förste att strida för den enda vägen i miljöanpassning för att överhuvudtaget mötas, utan våld och kränkningar. I det får man också bestämma sig för att tro på att utveckling hos individen bl.a. kommer inifrån, alltså inget man nervöst må tro att X missar för att man möter X där X är, och så påfallande ofta sänker kraven – inte nödvändigvis på innehåll men situation – så inihelvete mycket. Helt olikt receptet som Björklund satsar på.
Och då, är det väl tillslut bara den som har “makten” som kan göra något för Mike genom att lyssna och se, i nuet, som Morrica skrev.
Dessvärre, vad Mike kan göra, är väl att försöka anpassa sig. Så säger i allla fall jag till min unge: <> Påfallande ofta försvinner oro och stress när en individ är i en miljö som passar, därmed också motståndet.
“Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ!” //Dagerman
Det finns olika roller här, såna som Du Mats kan göra något åt Mikes problem. Och såna som jag kan göra det. Men Mike, vad kan han själv göra? Försöka kommunicera, inte bara ge uttryck för sin signalångest … Och det är språk … som gäller, är det inte?
… Det finns fin fina böcker genom vilka man kan uppleva igenkänning, tröst & det Sublima, å det finns fin fina filmer, såg en i går: Mot väggen.
Där säger en psykiatriker till en sorsen själ:
När du inser att du inte kan förändra världen,
då kan du i alla fall fortfarande förändra din värld …
LikeLike
Oj, gjorde ofrivilligt en html kod(?) när jag försökte citera så här: <>. Försvann således en textbit där … va nog rätt behövligt, självreduktion av tjat 🙂
LikeLike
Oj, nu närmar vi oss anpassningens problem och jag håller med om att det inte finns någon anledning att romantisera utanförskap eller rebelleri – särskilt inte för de svaga grupper som riskerar att slås ut på riktigt.
Det är en vacker tanke att motståndet försvinner i en anpassad situation och jag känner igen det. Vissa saker är nödvändiga att acceptera för att kunna fokusera och gå vidare. Men för en del är priset olidligt högt och normen obehagligt trång. Mitt perspektiv som lärarutbildare är att försöka uppmuntra olikheter och fritt tänkande, men det är en riskabel strategi för svaga studenter.
LikeLike
Det tycks mig som vi återvänder till början, frågan om vad skolan ska lära ut, och vad den faktiskt lär ut. Jag vet inte vem Mike är, och avstår därför helt att kommentera honom som individ, utan talar istället rent generellt nu: I min värld är varje elevs individualitet och personlighet oskattbara och jag, i min maktposition som lärare, måste vara innerligt försiktig så att jag inte ger mig in i att försöka ändra på någon av dessa. Samtidigt är mitt uppdrag dels att förmedla så mycket av världens samlade kunskap jag någonsin kan och hinner och förmår till eleven; dels att ge eleven verktyg till att hantera den värld vi lever i.
Det är ibland en balansgång på en mycket tunn spindeltråd och det gäller att hålla tungan rätt i munnen, att lyssna när elever protesterar och påpekar att de känner sig styrda snarare än vägledda och ödmjukt inse att det är förbaskat lätt att dra iväg för långt åt ett håll som jag själv uppfattar som det rätta, trots att det i själva verket kan vara rätt för mig men hejdundrande fel för en annan.
Är jag bara ute och flummar nu, tro?
LikeLike
Nej du är inte ute och flummar – om vi inte ska omvärdera ordet till att verkligen vara ett samlingsbegrepp för verklig bildning!
Den här balansgången är ibland olidligt svår och skräcken för att framstå som slapp och kravlös leder nog till att vi försöker styra undervisningeni banor där jag som lärare känner mig trygg. Fält där jag kan bedöma framgången.
Det låter underbart att dina elever är medvetna om när de blir manipulerade – jag önskar ofta att de blivande lärarna hade en aning mer integritet. Många har en ganska uppgiven inställning och tycks vara beredda att underkasta sig vad som helst. Jag tror att Giddens kallar detta för “embedment” som är ett ganska svåröversatt uttryck.
Man skyddar sin själ genom att anpassa sig på ytan
LikeLike
Ja, visst låter det underbart? Det är underbart, men det är varken självklart eller enkelt. Mina elever är precis som alla andra elever här i världen, de är individer, olika på alla sätt och i lika stort behov av att skydda sina själar som alla människor.
Jag jobbar mycket medvetet mot att fånga upp deras ifrågasättanden, bemöta och lyfta fram och till en början förstärka för att visa att det inte bara är accepterat beteende, utan rent av något bra. Jag försöker att så långt det är möjligt motivera varje moment i undervisningen, både för mig själv och för dem, att se att jag ibland upprepar moment som egentligen inte fyller någon funktion eller leder någonstans på ren slentrian.
Tja, så jobbar jag med den saken, ungefär sådär.
Embedment – bädda in i skyddande hölje, kanske?
LikeLike
Kanske lite så men inte riktigt – skyddet är bedrägligt. Snarare en attityd som medger att slaget om makten är förlorad på det individuella planet. “Inkapsling” som överlevnadsstrategi?
En medvetenhet om vilka strider som är lönande att utkämpa.
Jag försökte googla uttrycket men fastnade i den minst sagt fylliga wikipediapresenttationen av Giddens:
http://en.wikipedia.org/wiki/Anthony_Giddens
P.S. Jag kan ha hittat på…
LikeLike
Hittat på, filosoferat kring, tänkt till eller kommit fram till, gränserna är flytande, frågan är om uttrycken inte rent av är tämligen synonyma?
Inpuppning, vad sägs om det? Trassla in sig i sin puppa, mogna och sedan bryta sig ut, färglad, flygklar och redo att ta sig an världen ur ett nytt perspektiv?
Nu flummar jag =) ett par inlägg till så kommer både enhörningar och regnbågar, ska du se.
LikeLike
Keep up the good flum!
Jag tror att det ligger närmre det skånska: Au ladd´na baura hålla poh!
När chefen blir litta jubbig….
LikeLike
*ler*
Hur jobbar ni på lärarhögskolan för att locka ut era elever ur de höljen de tagit skydd i?
LikeLike
Som mentor försöker jag etablera en trygg och förtrolig relation med studenterna. Knepet är att skapa en illusion av att uppmuntra kritiskt tänkande och personliga uppfattningar…
Ibland glömmer de bort att jag är en del av maktapparaten och att de riskerar att underkännas om de visar f-ö-ö-ö-r mycket av sig själv.
Men det är lätt att hamna i en dramaturgisk verklighetsuppfattning där vi spelar våra roller och manövrerar mellan kulisser.
I bästa fall lär de sig att lita på varandra – då kan de ta skydd tillsammans!
LikeLike
Du skriver ‘skapa en illusion av att uppmuntra kritiskt tänkande och personliga uppfattningar’, och jag är inte säker på att jag förstår dig rätt, hur menar du där?
LikeLike
Jag menar nog att våra statliga utbildningsinstitutioner gärna utger sig för att vara centrum för kritisk verksamhet, men att detta ofta är en retorik som avser att dölja den verkliga karaktären av verksamheten (Sortering och arbetskraftsproduktion)
Då uppstår en del trovärdighetsproblem för oss som gärna vill se oss som del av någon form av “frihetlig” verksamhet.
LikeLike
Aha, du tänker så.
Jag funderar vidare, hur gör ni för att lära era elever lära sina elever att våga ge uttryck för sitt ifrågasättande?
LikeLike