…över bloggen som form. Det är något med den här falska intimiteten som bekymrar mig. Fiktionen av att det är en självreflekterande dagbok är ömtålig och det finns en del uppenbara svårigheter förknippade med att vara just så ärlig och självutlämnande som jag egentligen försöker vara – eller skapa en illusion av.
Därför skriver jag ingenting om mentorsuppdraget och de svårigheter som är förknippade med att besöka lärarstudenter på deras VFU-platser. Jag utvecklar inte problematiken som ligger i att vara en stöttande och dömande person samtidigt. Jag undviker att diskutera betygsättning utifrån svårtolkade kriterier och begränsade underlag. Jag väljer att inte lyfta fram konflikten mellan specialister och generalister som gör diskussionen om ämne och åldersinriktningar så besvärlig. Jag vill inte bagatellisera svårigheten i att förutsäga en students utveckling under 4,5 års studier utifrån några enstaka besök.
Jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva alls.
Tysta tankar 
Intressant tanke. Jag försöker hålla ungefär den grad av intimitet på bloggen som jag håller med kassörskan i affären där jag handlar. Rätt generellt, men ändå, vi har småpratat oss igenom snart tio år så lite närmare än busschauffören blir det ju.
Andra är gräsligt privata, men jag finner att sådana bloggar tröttnar jag raskt på. Jag kanske är alltför ytlig?
LikeLike
“Jag vill inte bagatellisera svårigheten i att förutsäga en students utveckling under 4,5 års studier utifrån några enstaka besök.”
jag kan väl tänka mig ändå att det ibland inte är ett dugg svårt. Att man redan från början kan se att den där oj oj oj vad ska det bli? eller den där.. OJ OJ OJ Det där BLIR!!
men jag förstår, man vill skriva personligt men inte privat. ibland. Dock håller jag inte med föregående kommentar. Jag tröttnar om det blir för generellt, om det inte finns ett uns av personlighet i skriften, det blir för blankt.
LikeLike
Jag får skylla mig själv – det är ju i det här glappet mellan privat och offentligt som läraryrket blir så intressant.
Och Lenox har rätt – ibland är det lätt att bedöma och då blir bedömningen en behaglig uppgift. Men det är snarare undantag än regel eftersom en sann humanist alltid tror att människan är föränderlig…
LikeLike
Mats, bloggen är din skrivplats. Men jag förstår hur du tänker. Eller vad någon eller några tycker om att du skriver blogg.
Och humanisten i oss alla måste vi faktiskt vårda… och blåsa liv i då kraften i tankarna slokar… men bedömningar av det slag du ska göra måste ju innefatta omsorgen om framtiden och de ungar som har sin rättighet i skolan.
Dessutom är det nog en oändlig inblick i skolvärlden – den att besöka skolor – inte prata om dem generellt. Jag får lära mig om skolsverige vid alla mina föreläsningar vid skolor… man lär sig… och man bibehåller visionen om …
ja… kanske humanismen …man måste tro att förändringen är möjlig. Men i en annan takt än den man önskar…
så tänker jag då jag läser din blogg…
FORTSÄTT OFÖRTRUTET SKRIVA
A-M
LikeLike
Personligt är nog den bästa formen – privat är ganska ointressant…. och en helt formell text byråkratisk… men personlig. Det är en slags färg, en nyans… och den är själva saltet i det hela. A-M
LikeLike
tack Anne-Marie för uppmuntran! Jo det är väl omsorgen om framtidens skola som gör det möjligt och legitimt att gå in i den här sorteringsfunktionen.
Jag försöker hämta kraft ur visionen – men när skolan blir mer instrumentell och disciplinär är det svårare att rita bilden av “den gode läraren” som en neutral kvalitet. Samtidigt har vi kataloger mer kriterier som ska skapa rättsäkra bedömningar. Kanske finns det ett problem i våra tilltro till de här textmassornas funktion. Ibland blir det mer tolkning än tänk…
LikeLike
Hur blev du såhär? Inte likt dej tycker jag. Har någon skällt på dej?
LikeLike
Kanske lider jag av fläckvis eftertänksamhet och ett litet behov av att kokettera med den.
Jag tror det håller på att gå över – och känner hur intuitionen och inspirationen griper tag i mig!
LikeLike