Livet som lärarutbildare är skiftande. En stor del av tiden går ut på att klargöra mål och examinationsformer. Vi lägger ner massor av energi på att förklara vad som är obligatoriskt och vilka kriterier det är som gäller vid bedömning.
Jag har en (inte så hemlig) dröm om att undervisningen skulle styras mer av lust och nyfikenhet. Tillsammans skulle lärare och studenter närma sig ett område och ställa utmanande frågor som kanske kunde göra skolan till en bättre plats.
Denna vecka arbetar studenterna med att skriva reportage under handledning av Tidningen i skolan. Tanken är att de ska få upplevelser som vi bearbetar i kursen som handlar om de svåra begreppen lek, kultur och kommunikation. Samtidigt tränar vi en annan skrivform än den vetenskapliga och diskuterar medias roll i samhället. Jo – det finns en baktanke om att arbeta med skoltidning eller skolblogg i framtiden också.
Men, men, men – det finns inga kriterier för bedömning av resultatet och det står inte i kursguiden att momentet är obligatoriskt eller examinerande. Jag tror att utmaningen blir större när studenterna inser att de skriver en text som många kommer läsa och försöker tona ner lärarbedömningens betydelse. De förväntas tänka själv och hitta sina egna drivkrafter.
Jag får ett telefonsamtal från en student som sätter myror i huvudet på mig
S: Är detta en seriös uppgift?
M: Jo det tänker jag att det är…
S: Jag menar – är den riktigt seriös?
M: Jo – jag är väldigt seriös och tror ni kan lära er mycket…
S: Jamen är det säkert att den är seriös?
M: Jag vet inte hur seriös du är…
S: Vad vill ni att vi ska lära oss?
M: Jag känner ju inte dig så jag har svårt att tala om exakt vad du vill eller behöver lära dig – men jag tror att du kan göra nyttiga erfarenheter under veckan…
Till sist kryper det fram att studenten vill veta om uppgiften är obligatorisk och hur jag tänker belöna de duktiga och straffa dem som slarvar. Jag förklarar att detta kallas undervisning eller lärandetillfälle och att kursens examinerande moment finns beskrivna i kursguiden.
I luren hör jag en besviken suck som jag har svårt att tolka – tänk om studenten har ansträngt sig i onödan?
Tysta tankar 
*ler* jag är gräsligt tråkig, svarar alltid ja, detta kommer på betyget, ja, detta är en seriös uppgift, ja, detta är obligatoriskt, men mina stackars elever brukar vänja sig vid att inte fråga utan helt enkelt bita ihop =)
LikeLike
Escher passar alldeles utmärkt in till dilemmat. Mats, hur ska man förstå. – Jag älskar frågan, den kan upplevas provocerande, – VAD VILL DU ATT VI SKA LÄRA OSS?
Knepig fråga… men viktig. Anne-Marie
LikeLike
Jag bara gör. Fattar inte vad som är seriöst. Helt öppen är jag. Som en tråkig bok.
LikeLike
Jag håller verkligen med om att det är tråkigt att så mycket energi och tid går åt till att förmedla och diskutera bedömning. Jag skulle (som högskolestudent) se det som en stor frihet att slippa den dimensionen lite då och då. (Det gör vi visserligen ibland, men lite för sällan.)
Din erfarenhet är ju också en viktig tankeställare om att en betygssättande lärare kanske aldrig riktigt kan frigöra sig från den rollen… Tanken på att prestationerna ändå påverkar den framtida bedömningen finns alltid där hos studenten. Liksom frustrationen som antagligen infinner sig när man lyckas riktigt bra, och inte blir bedömd på det…
Se bara vad betygshetsen leder till!
LikeLike
Hej Morrica:
Jo det är nog den enklaste vägen: Allt är viktigt -allt kommer på betyget. Problemet är att jag ger upp drömmen om bedömningsfria rum då. Och medverkar i skapandet av lydiga studenter.
Hej Anne-Marie:
Ibland vill jag ta tre steg tillbaka och be studenterna utsätta sig för faran att bara göra något. Sedan kan vi fundera över vad de lärde sig… Fast för mig är det nog en resignation inför det faktum att de är 300 och jag inte känner dem eller har en fast plan för deras kunskapsutveckling.
Hej Niklas:
Så tråkig är du inte – stängda böcker är mycket tråkigare!
Jag gillar Nike-studenter. (Just do it)
Hej Christer!
Bekräftelsepundare är vi allihopa och det gör antagligen lika ont att inte bli sedd som det gör gott att få beröm för något som man själv inte riktigt står för. I makten ligger kanske den här förbannelsen som innebär att råda över en annan människas liv genom bedömning.
“Den som här inträder låten hoppet fara”
LikeLike
Mats,
du tar en lärares dilemma. Och det är sannerligen ett dilemma. A-M
LikeLike
Jag kan tycka att det är en så befängd diskussion, inte att diskutera innehållet och vad uppgiften bör innehålla, men den om syftet. För valet borde vara självklart “jag vill bli lärare” och vad behöver man? redskap, tankar och idéer und so weiter. Det är ju det man är där för. Jag tror att det som många påpekar, går att segla sig igenom en del utbildningar och göra minsta möjliga, men vad vinner man på det? Man tar lån och man har ju ett mål och ett syfte.
LikeLike
Vad enkelt det vore om alla gjorde som man ville precis hela tiden.
=)
LikeLike
Pingback: Prov - fel väg? « Babels torn