Jag tror att mina kolleger betraktar mig som en sådan där mystisk IT-eldsjäl som brinner för datorer i undervisning. Det är delvis en behaglig position med viss makt kopplad till dessa färdigheter. Studenterna kommer till mig med underdåniga frågor om nätverk, lösenord och konfigurationer. Oftast hänvisar jag dem till supporten med en suck av lättnad – men ryktet som IT-entusiast får jag leva med.

När jag läser reaktionerna på Lärarutbildningsutredningens förslag om att upphöja IT till övergripande perspektiv blir jag lite tveksam. (Se t.ex. KK-stiftelsen 2 – jag vet – bit inte den hand som föder dig!)

Vill jag vara en del av denna frustrerade längtan efter modernitet som på något sätt kopplas samman med status? Många IT-pedagoger tycks se sig som missförstådda missionärer i ett kallt och ogästvänligt skollandskap befolkat av teknikfientliga fossiler.

Ett försök till nyansering gör Daniel på Babels torn:

Istället så visar datorn för mig, som aldrig förr, att läraren behövs. För om man ska få till autonomi och intresse hos eleverna behövs en människa bakom utbildningen, någon som bryr sig om vad eleverna gör och vad de lär sig. Någon som funderar över hur intresse och motivation blir till, hur elever lär sig och hur man kan bedriva undervisning med och mot förutsättningarna.

Då behövs det också en lärarutbildning med helhetssyn på barns utveckling – inte den ängliga ålders- och färdighetsfixerade produkt som Franke presenterade i onsdags.