Jag hör en efterlysning på P1 om minnen från Keith Jarretts Kölnkonsert 1975. Bra idé, tänker jag och återvänder leende till den tiden!
Det var en skiva som vände upp och ner på lyssnaren och jag hörde till dem som inte kunde få nog av de spröda tonerna som växer ut till mullrande flodvågor. Känslan var befriande och jag har sedan dess inte tvivlat på musikens kraft. Att bli indragen i något stort och mystiskt – förförd och förverkligad.
del 1
del 2
De övriga delarna finns in högerfältet
Håller det 33 år senare? Jag är inte orolig.
Tysta tankar 
TACK, Mats! Jag gick i skogen, på väg till jobbet, i lördags och jag lyssnar på P1, när jag hör efterlysningen och pianomusiken strömmar genom hörlurarna – vilken känsla! Först tycker jag musiken är dyster, det känns nästan obehagligt – och så vänder det och när jag kommer ur skogen ser jag säkert ut som en flinande fåne!
Jag lägger namnet på minnet – men glömmer bort det. Har gått och grubblat på det i flera dagar, och nu vet jag, tack vare dig! Hoppas jag hittar min “skogslåt” nu! Kanske på en av läkarna?
/Janis
LikeLike