Anders Burman presenterar i Svd (länk) en översättning av Pierre Bourdieus 40 år gamla bok Reproduktionen, bidrag till teori om utbildningssystemet. (översättning Gunnar Sandin, Arkiv förlag) Plötsligt känns luften lite lättare att andas och de förbjudna orden blir åter möjliga att uttala. Recension Alba

De senaste åren har många berusat sig med retorik om skolans möjligheter att förändra samhället. Genom teveserier som 9a mytologiseras de enskilda lärarnas position. De kan genom sitt engagemang och sin kunskap bryta klassamhällets sorteringsmekanismer och i den goda skolan för alla är allt möjligt.

Bourdieus analys är inte lika uppmuntrande. Skolsystemets fungerar i sin helhet konserverande och reproducerande. Här gäller det att få barnen att inse sin plats. Exemplen från ett hierarkiskt och auktoritärt Frankrike kanske är svåra att överföra till svenska förhållande där vi länge har odlat myten om skolan som den stora utjämnaren eller med Olof Palmes ord: En spjutspets mot framtiden!

Idag har vi en bred intagning till högskolor som utmanar bilden av att högre utbildning är förbehållet eliten. Frågan är om det går att genomföra dessa högre studier utan ett stabilt utbildningskapital. Vi som arbetar i utbildningsfabriken ställer ofta upp som villiga grindvakter.

Begreppet reproduktion innebär att maktförhållandena ideologiseras och framstår som naturliga. Misslyckanden i studier framstår i värsta fall som bristande begåvning – när det oftare handlar om stöd och studievana. Maktutövningen döljs bakom kriterier och målbeskrivningar som gynnar de grupper som har lärt sig institutionernas koder.

Trots detta är analyserna i ”Reproduktionen” fort­farande skrämmande aktuella. Ännu i 2000-talets Sverige utgör skolan, eller rättare sagt utbildningsväsendet i dess helhet från förskola till universitet, den centrala institutionen i den ständigt pågående reproduceringen av den dominerande ideologin. Det är inte bara det att klasskillnader återskapas och cementeras, utan skolsystemet bidrar också till att det framstår som naturligt att privilegierade grupper har sina privilegier och att de mindre lyckligt lottade anser att deras egen ofördelaktiga position är helt i sin ordning, som ett resultat av bristande skolgång, avsaknad av formella meriter och kanske rent av bristande begåvning.

Burman avslutar med att denna pessimistiska analys inte behöver innebära att vi upphör att hylla och inspireras av duktiga lärare. Determinismen kanske hjälper oss att förstå samband – men i vardagen finns det andra förhållningssätt.

– Du gör skillnad!

Bildlänk