Jag läser om skoldebatten i Malmö kommunfullmäktige och nu tycks Reepalu ha fått kalla fötter. Han väljer att skylla på tjänstemännen och förnekar att några direktiv utfärdats. Jag gillar det amerikanska ordet deniability men trodde inte att det skull demonstreras så oblygt av kommunens starke man.

Ilmar Reepalu efterlyste bevis på att han gett direktiv.
– Jag vill veta var de finns någonstans? Jag har tilltro till våra tjänstemän att de själva kan se vad som ska göras.

För den oinvigde verkar det kanske underligt att en politiker kan ha makt över ett helt stadshus och tio stadsdelar – men enligt informerade källor finns det starka drag av kontroll i Reepalus maktutövning. Inget sker bakom hans och stadsdirektörens rygg. Tjänstemännen vet sin plats.

Annat var det när jag började arbeta på förskola i slutet av 70-talet. Socialpolitiken styrdes med järnhand av starka tjänstemän med den stridbare Bengt Hedlén i spetsen. Malmös politiker hängde på Jägersro och intresserade sig mest vägar och betong.

På 90-talet kommunaliserades skolan och en ny generation politiker växte fram. För dem är demokratin en fråga om att förvalta det mandat väljarna har givit dem. Det tar sig olika uttryck.

Väldigt olika.