De nya studenterna har gått här i drygt tre veckor. De börjar hitta i korridorerna och många verkar ha funnit sig väl tillrätta med litteratur och uppgifter inom högskolans väggar.
Nu är det dags för nästa steg. I malmömodellen odlar vi tanken på att tanke och handling ska förenas – den reflekterande praktikern är ett efterhängset ideal som innebär att vi hela tiden brottas med frågan om hur vi ska skapa meningsfulla samtal kring verkliga händelser. För att ge liv åt diskussionerna måste studenterna få erfarenhet från undervisning. Därför går de ut på skolor och förskolor redan i den första terminen – innan de har läst sina ämnen och innan de har matats med ideal om den rätta metoden.
Vi som har ansvar för samarbetet mellan högskola och partnerskolor kallas för mentorer. Vi ska vara studenternas stöd – men är också deras examinatorer. Det är en riskabel kombination och det gälller att kunna hantera denna dubbelhet utan att snubbla.
Idag har jag mött en samling andäktiga studenter som inser att nu börjar utbildningen på allvar och att de kommer att möta riktiga barn nästa vecka. Jag försöker lugna dem (“ni får lov att göra fel”) och skrämma upp dem (“ni är under bedömning och riskerar att bli underkända”) samtidigt. Stapplande försöker jag förklara att det går att vara lärare på många olika sätt och att de kommer få tid på sig att hitta sin egen stil.
Efteråt undrar jag över vad de uppfattar. Min erfarenhet är att de nervösa hör barska förmaningar och de lättsinniga hör lugnande ord. Det är inte min avsikt.
Tysta tankar 
Oj – det är dubbla budskap – men tyvärr är det ju också sant. De ska ha rätt att göra fel, utan fel inget lärande ju, men felen måste vara inom den rätta ramen… stackars elever, lärande och kandidater och stackars undervisande och bedömande lärare. A-M
LikeLike
Ja nu puschar jag en gammal tråd men jag kan inte låta bli.
Tänk sedan när de stackars förvirrade eleverna upptäcker vikten av mentorsuppgiften som följer efter varje VFT period. Den skapar nästa förvirring. Det heter praktik men en allt för stor vikt läggs vid den teorestiska delen av VFT:n. Är det praktiken eller teorin som stjälper studenten. Som tidigare student vid Malmö Högskola kan jag tala om att det ofta kändes som om den teoretiska delen var den allra viktigaste. Studenten kunde ha gjort en lysande praktisk period men teorin var det som ställde till problem. En kamrat till mig jobbade över alla förväntningar på sin praktik. Hon var mycket duktig och hennes handledare var otroligt nöjd med hennes sätt att hantera eleverna och hennes undervisning. Rektorn på skolan visade henne ett stort förtroende och hon blev en omtyckt kollega på skolan. Allt var hur bra som helst och hon kom från sin VFT med en lyckokänsla vilken kom sig av alla de lovord hon fått. Men det var platt fall när hennes mentor sedan inte tyckte att hennes teoridel höll måttet. Hon blev underkänd på hela VFT:n tills hon skrivit om sin uppgift och mentorn var nöjd. Hon fick klart besked om att det var med nöd och näppe som hon blev godkänd på sin VFT. Hon var gråtfärdig och all den lycka som hon känt i sitt arbete med eleverna var som bortblåst. För henne blev sedan VFT:n en plåga på grund av att hon hela tiden oroade sig för den teoretiska delen av VFT:n. Kan tillägga att idag jobbar hon som lärare och är mycket omtyckt av både kolleger och elever.
Jag tycker inte att man ska ta bort teoribiten men dock att den borde få mindre betydelse i bedömningen av studenten. Låt praktiken vara just praktik och inte teori. Som student kände jag att mina praktiska del fick för liten betydelse gentemot teorin. Efter tre veckors praktik kunde en sida teori avgöra mitt betyg. Det var många av mina kurskamrater som kände på samma sätt. Efter att man slitit med planering och lektioner i tre veckor, minst 120 timmar (räckte inte för mig som är arbetsnarkoman och lider av prestationsångest), skulle en sidas text vara det som avgjorde vilket betyg man skulle få.
En annan sak angående VFT uppgiften var att den skillde mycket beroende på vilken mentorsgrupp man tillhörde. detta gjorde att studenter tyckte att det blev en orättvis bedömning. Den som fått en lättare uppgift hade lättare att få VG. Kursdelen är densamma men innehållet och därmed också bedömningen var inte samma.
Så nu har jag reagerat på blogginlägget så nu kan jag hålla kväll för att sedan kunna planera morgondagens lektioner. Jag blev ju lärare trots VFT uppgifterna *S*.
Ha en bra helg
Alma
LikeLike
Jag känner igen reaktionerna och kanske det ger någon tröst att vi har försökt ändra inriktning. Som mentor får du inte ge “uppgifter” och dessutom har vi fått tydliga instruktioner om att tona ner den skriftliga delen av bedömningen.
Men samtidigt har kriterierna för det som skulle kunna kallas “teori” skärpts
se
https://lumaol.wordpress.com/2008/10/08/mitt-favoritmal/
och kraven på att knyta samman delarna är tuffa.
Frågan om det går att kompensera det ena med det andra är därför svår att klura ut. Om “den reflekterande praktikern” är en ideologi … jag då skulle det ju inte vara möjligt med att vara duktig praktiker utan reflektion? Men det flesta av oss kan nog identifiera en del sådana lärare ändå.
Om olikheter mellan mentorer. Kåren drev två linjer samtidigt. De ville ha mer personliga möten med mentorer som skulle kunna anpassa sig till individerna – samtidigt som de vill ha mer styrning och likhet. Jag tror man måste välja. Likhet är inte det samma som rättvisa.
Så bra att du och din kamrat kom igenom helskinnade. Vad tycker du om den nya versionen av På väg mot läraryrket?
LikeLike