Män som hoppar av lärarutbildningen

Undersökningar slår larm, facket kräver högre lön och bättre arbetsvillkor.

Jag ser problemet och är en del av det. Alltför många duktiga och ambitiösa män skräms bort från yrket och jag beskriver det också som ett utbildningsproblem.

I en femininiserad skola och lärarutbildning finns inte utrymme för deras erfarenheter och tänkande. Bilden av att vara del av en dominant makt (manlighet) och samtidigt vara fullständigt utlämnad till dolda hierarkier är paralyserande och lockelsen att lämna projektet SKOLA blir för en del övermäktig.

Jag sitter med en hög tentor framför mig. Några studenter har valt att inte lämna in. De är män och jag är bekymrad över att ha vara en del av ett system som på ett omedvetet sätt utestänger viktiga grupper .

29 thoughts on “Män som hoppar av lärarutbildningen

  1. Men, om män “hoppar” av eller inte anser sig komma till sin rätt i skolvärlden eller ens på lärarutbildningen, så består ju den feminiserade skolan och lärarutbildningen.

    Det som intresserar mig är nog vad det är som män känner sig utestängda ifrån. Är det tänkandet, förhållningssättet, pedagogiken som inte får gehör?

    Och frågan är om det är män som blir utestängda och inte det tänkande som anses vara manligt. Är det här problemet är?

    Om man inte synliggör det verkliga problemet kan man heller inte lösa det.

    Vad vill män med sin lärarexamen? Varför vill de bli lärare och vad vill de åstadkomma?

    Like

  2. Jag är också trött och van att analysera frågan ur ett principiellt perspektiv. Nu är det studenter som jag följt under fyra terminer och frågan blir mer moralisk för mig. Vad var det som hände?

    Jag kanske försöker göra det till ett strukturellt problem för att fly personligt ansvar. Men det är naturligtvis feltänkt. Studenten tar egna beslut och vi lärare admninistrerar ett objektivt system med tydliga krav…

    Like

  3. Jag behöver semester nu, men några veckor kvar är det.

    Det är nog till viss del ett strukturellt problem. Och det personliga ansvaret … ja vad är det för oss lärarutbildare. Vi har ju vårt uppdrag.

    Jag tror inte alls vi distribuerar ett objektivt system.

    Like

  4. Jag höll på att hoppa av redan första dagen. Vår klassansvarige (eller vad hon nu kallades) plockade fram loggböcker och berättade att vi skulle använda dem till att skriva ner våra tankar i, och “brevväxla” med henne. So far so good, men sedan tar hon fram fyra olika sorters blommigt papper och ber oss att slå in böckerna i det… “Ni får själva välja preeeesiiiiiis vilket papper ni vill ha!”, utroppar hon och klappar händerna av förtjusning… Jag blev illamående och undrade vad sjutton jag hade gett mig in på! Jag tänkte först bara gå, men jag ställde mig upp och frågade om vi verkligen MÅSTE slå in böckerna, och hon blev aldeles perplex och stammade fram att det kanske vi inte måste. Så det slutade med att mina första två timmar på högskolan tillbringades med att titta på när alla andra klippte blommiga papper och och pratade om hur förtjusande det var…

    Jag har gott om liknande berättelser, men summa summarum handlar det väl om att man känner sig…annorlunda och utanför…

    Like

  5. Oj så farligt – vi behöver spegla verkligheten i skolan, och skolan har lika stora kullar pojkar som flickor. Jag tror inte att vi ska ha blommigheten, utan yrkets som omslag till allt det vi gör. Vi behöver män, och pojkar behöver manliga förebilder, i skolans alla stadier. Du tar alltid upp mycket viktiga frågor Mats, jag gillar verkligen det, Man måste alltid tänka. Alltid. ChristerMagister… jag blir verkligen lite konfunderad över ditt möte med lärarutbildningen, och du har säkerligen helt rätt, men som kvinna ser vi kanske inte det typiskt kvinnliga (fast jag vägrar att acceptera formen slå in boken och blommigt papper) och just därför behövs det ordentligt med män, balansen blir fel. Jag är också mycket trött, skolledigheten närmar sig, och det har sannerligen varit ett läsår…. snart bakom mig. Vila! Anne-Marie

    Like

  6. Trötthet botas bäst med deckare – jag är rädd för att börja på en bok som skulle ha avlägsna likheter med arbete.

    Jag tänker nog att min ståndpunkt är präglad av 25 år som M-A-N-L-I-G förskollärare och att jag trodde att jag hade bearbetat de känslorna som Christer beskriver. Annorlundahet och utanförskap. En vag känsla av att betala ett högt pris för att passa in. Kanske var jag naiv som trodde att just jag skulle kunna göra vägen lättare för de här männen som ville bli lärare eftersom jag sjäv lyckats hitta en väg där anpassning inte var huvudväg.

    Frågan är vilka strider som är värda att ta. De flesta sjunker ner i “embedment” – uppgivenhet och inkapsling inför det som inte går att påverka. Samtidigt berusar vi oss med retorik om studentinflytande och delaktighet.

    Tack Christer, Monika och Anne-Marie för att ni hjälper mig att tänka – skuldkänslor är så tråkiga och jag är hellre arg!

    Like

  7. Orsakerna är nog svåra att beskriva – men jag misstror de förenklingar som facket ställer upp (att det bara skulle handla om lön och karriär) eller den särartsfeministiska modellen (män är egentligen inte kapabla till den här sortens tålmodiga omsorg som läraryrket innebär idag)

    Skräcken är ju att frestas att sänka krav eller hitta genvägar för det som skulle kunna kallas “svaga grupper”.

    Men om det är sortering som är nyckel till krav och kvalitet är det svårt att ställa sig utanför systemet. Varje student som avslutar sin utbildning är på ett plan ett misslyckande för oss – men det kan vara bra för studenten…

    Like

  8. Hade jag inte varit säker på vad jag ville (jag hade jobbat några år som fritidsledare och lärare innan jag började utbildningen) och inte hade haft något stöd i klassen, så hade jag nog hoppat av där och då, eller i alla fall under det första året. Nu hade jag min syster i klassen och dessutom ytterligare två manliga studenter. En av dem var Magnus Betnér och ni kan ju tänka er att vi hade några förlösande terapisamtal! 🙂

    Men jag är i det stora hela mycket nöjd med utbildningen jag fick. Jag lärde mig massor och växte som pedagog. Som Mats säger så får man betala ett pris för att passa in, frågan är bara om man är beredd att betala priset. Magnus hoppade ju av på grund av sitt intresse för en annan scen, och det kanske vi ska vara glada för. Min andra manliga studiekollega hoppde av för att han inte klarade av att betala priset. Han klarade inte av anpassningen, och jag var väl inte ett tillräckligt stort stöd…eller kunde inte vara när de började dela upp oss i olika grupper efter det första året. Därför tror jag att det är viktigt att samla de manliga studenterna i grupper så att de kan ha stöd av varandra.

    Man ska självklart inte “sänka kraven”, men däremot anpassa inriktningen. Jag lovar att jag fick lära mig massor om att ta hänsyn till flickorna i en klass, vilket är jätteviktigt, men den enda som någonsin tog upp pojkarnas perspektiv var jag, och jag mötte antingen hårt motstånd eller….låtsat sympatiska nickar som sa “jag hör vad du säger, men du har fel” och åsikterna ignorerades.

    Like

  9. Vad det än gäller så får man betala ett pris christermagister.

    När jag pratar om genus gör jag det utifrån det strukturella perspektivet. Vi blir män och kvinnor och det är inte männen som styr. Männen är lika styrda. Vi styrs s a s av samma tänkande/struktur. Jag har aldrig upplevt att någon manlig eller kvinnlig student har tagit illa upp. Däremot har några blivit konfunderade.

    Jaha, kan man tänka så också.

    Like

  10. Vad menar ni i den här diskussionen egentligen? Är det så att män inte klarar av att vara i en miljö med övervägande kvinnor? Eller ska män ha en annan slags lärarutbildning än kvinnor för att de just är män?

    När jag gick utbildningen hade vi ganska jämt fördelat med kvinnor och män och jag tror inte att någon grupp kände sig utanför, däremot hade båda grupper problem med några moment bl a när vi skulle leka juicemaskin och plinga som en microvågsugn.

    Varför måste man dela in människor i grupper? Dikotomin följer ändå med i ett genusperspektiv. Jag kände mig urlöjlig / utanför när jag skulle leka juicemaskin och tänkte dra i frå utbildningen, frågan är om jag stannade kvar bara för att jag är kvinna?

    Like

  11. asapasa: Det är en lite splittrad diskussion som även pågår i Monikas blogg : http://lektorio.wordpress.com/2008/06/04/varfor-hoppar-man-av/
    och min blogg: http://christermagister.wordpress.com/2008/06/04/man-i-lararutbildningen/

    Grunden var ju en rapport som visade att fler män än kvinnor hoppade av lärarutbildningen. För min del vill jag nog mest ha sagt att jag tror att det är bättre att samla männen i utbildningen i grupper, i stället för att splittra dem som de gjorde när jag gick på LHS.

    Även att det är viktigt att ha med både en manlig och kvinlig synvinkel i utbildningen, vilket jag upplevde att det inte fanns. Det berodde visserligen inte bara på själva undervisningen, utan även på dominansen av kvinliga studenter. Vi var tre manliga studenter i min grupp det första året, men efter att de andra två hoppade av så var jag ensam.

    Like

  12. Hej MAt, igen! 🙂

    En grej jag undrar är om upplägget, planen eller innehållet, om man så vill, i LHS’s olika inriktningar ändå inte lagts av en del män, utifrån vetenskapliga teser och rön? Står man för det? Är man överrens om att innehållet i de olika utbildningarna (är det ens möjligt att generalisera något så varierat som lärarutbildningen?) är okej? Nä, det är man inte?
    Men hur ska man skilja på detta med att utbildningsplanen är ett och de relationella aspekterna ett annat?
    När det gäller det relationella kan min spontana känsla bli att fuck you man som inte kan stå ut att slå in, eller att andra slår in en bok i ett papper. Varför är det fortfarande så svårt att skramla omkring med sin manlighet? Som människa inte minst i ett så komplext yrke som lärarens får man ofta ta svårare sitsar än frågan om vem blir jag när jag slår in en bok, eller skriver loggbok.
    Om man leker med tanken att t.ex. Mejan i stockholm är en verklig högstatusutbildning, då kan jag tänka mig att det förekommer många sådana episoder, att man t.ex. värnar om process och möjligen skriver loggböcker och om inte slår in böcker i papper så tillverkar man det.
    Därifrån hoppar inga män av dessa skäl, men nog skulle konstnärligt arbete kunna sägas vara “kvinnligt”, även om traditionen i detsamma INTE är det. Alltså spelar kontext en feteroll i detta.
    Vad är lärarhögskolan i mäns och kvinnors ögon? Varför börjar man där? vad vill man?
    För om man vänder på det: inte stannar fler bara för at de slipper slå in böcker i papper? eller lämplig annan “fjompig” sysselsättning. Det är väl inte det det hänger på.
    Är det tänkandet det är fel på?
    Ja, då vet jag inte. Då får man väl börja på Chalmers eller KTH så att man kan sucka av ointresse på nästa tillställning där man fått en lärarinna till bordet.

    Like

  13. Hej Susan! Välkommen tillbaka – jag har saknat dig.

    Visst är det lätt att ironisera över de ömtåliga männen som kvider över att de tvingas in i konstiga sammanhang – men det finns liksom en lpångsiktig dimension som är hotfull. Ska mitt liv vara så här i 45 år framåt? Kommer jag att behöva be om ursäkt för allt jag är intresserad av. Kommer jag att behöva vänta till på fredag när vaktmästaren kommer förbi för att kunna prata fotboll och trav…

    Jag lärde mig massor på förskollärarutbildningen under 70-talet. det viktigaste var nog en nyfikenhet på de här människorna som jag inte förstod men som jag skulle leva nära och länge. Jag är bra på att tala med hemmafruar från Skanör – men vet också när jag måste dra migt undan och markera en gräns för hur gärna jag vill vara till lags.

    Kanske kommer den här debatten som på ytan handlar om manligt-kvinnligt (och som riskerar att bli biologistisk) räddas upp på en politiskt korrekt planhalva om vi funderar över vad anpassning egentligen gör med oss?

    Hur försvarar sig systemen skola/högskola mot attacker från nya grupper?

    Tar in som symboler?
    Låter sig infiltreras?
    Värjer sig som om det vore en fullskalig invasion?

    Like

  14. Visst är det olika – under ett års tid har jag nästan varit ensam kvinna bland manliga kollegor. När jag examinerade uppsatser, var jag ensam kvinnlig examinator. På mag.nivå var jag ensam kvinna.

    På lärarprogrammet tror jag vi är 50/50 nu. Ser inget problem med det heller.

    Inte har jag blivit manligare av att arbeta med män, inte har jag ändrat på vad jag talar om heller. Står de inte ut med vad jag pratar om kan de ju gå. Eller också tillför jag någonting …

    Om du vill prata fotboll, så gör du det. Till slut börjar de övriga tänka till – Kanske man skall lära sig lite om fotboll, titta på någon match.

    Prata om det du vill …

    Like

  15. Skönt att det inte bara är män som uppvisar brist på förståelse för kvinnor som känner sig utstötta och utanför i mansdominerade miljöer. Det är tydligen svårt att förstå även för kvinnor… Hur de små sakerna som egentligen inte betyder så mycket kan bli viktiga i ett större sammanhang. Som att slå in böcker i blommigt papper, eller att hänga upp en kalender med utvikningsflickor i fikarummet…

    Jag vet inte riktigt hur man gör när man ”skramlar omkring med sin manlighet”, men som Mats antyder kan vi lika gärna höja diskussionen över manligt-kvinnligt. Det finns ju många kvinnor som inte heller känner sig bekväma med blommigt papper, och många män som gör det. Jag tror att det är viktigt att lärarutbildningen lyckas locka till sig, och behålla, olika sorters människor. Stereotypen ”Lärarinna” var i alla fall högst levande under min utbildning, för lite mer än tio år sedan. Den aktuella rapporten kan ju inte visa något gemensamt mellan de kvinnor som hoppar av, men antagligen är det en del av dem som inte heller identifierar sig med stereotypen och känner att de inte vill tvingas in i den.

    Inte kan lösningen vara att anpassa sig, eller söka till Chalmers eller KTH?!

    Har ni föresten läst LR´s förslag till lösning? Höj lönen och sänk undervisningstiden… Jag har uppdaterat mitt inlägg med en kommentar till det och en länk till förslaget.

    Like

  16. Tiihii.. de där blommiga pappret kommer jag aldrig glömma.

    Alltså, för mig är det inte kvinnligt. För mig är det inte högskolemässigt.
    Och nu låter jag som en riktig snobb. Vad jag menar är att det är en sak att låta barn slå in sina loggböcker i blommigt papper, en annan att föreslå det till sina studenter.

    När jag gick på fritidspedagoglinjen hade jag en lärarutbildare som såg rött när någon sa dagis- eller fritidsfröken.

    Vi är fröknar, sa hon. Vi är förskolLÄRARE och fritidsPEDAGOGER.

    Motsatsen alltså!

    Like

  17. Nu börjar diskussionen likna något. Ett tag trodde jag att jag var tvungen att gilla blommigt papper och att alla män måste ha en utvikningskalender.

    Jag vill återkomma till de pinsamma delarna i min utbildning som sagt juicemaskinen och microvågsugnen. Jag anser att fånighetsfaktorn i vissa moment gör så att både killar och tjejer funderar på vad de gör där?

    Jag tror att många män hoppar av när de inser hur dåligt betalt man har som lärare. De ser att de kan arbeta ändå fast de inte är helt behöriga. De som jobbar som lärare får lärarlyftet och vips så slipper de en hel massa studielån eller så kör männen buss för att de då får högre lön och slipper studielån medan kvinnorna är kvar och stretar på trots den dåliga lönen och men det gör inget för de gifter sig rikt.

    Tycker ni att jag generaliserar? Javisst gör jag det och jag önskar att jag ibland bara fick vara människa istället för kön. Jag trivs bäst med att arbeta med män ( då slipper man skitsnacket) och jag leder utan problem en klass bara med killar. Jag diskuterar mopeder, fotboll och mycket annat. Jag är busig och jag trivs som lärare, men jag vill ha en högre lön.

    Like

  18. Problemet är kanske att det är majoriteten som definierar normaliteten.

    Antingen det handlar om kön, etnicitet, ålder, urbanitet eller klass – så länge du tillhör den stora gruppen är det lätt att beskriva sig som bara människa.

    Avvikarna får nog finna sig i att vara man, turk, gammal, lantlig och överklass – om det nu skulle finnas någon sådan person!

    Like

  19. Det kanske är så att de ser mig som kvinna och mindre värd, men jag behöver ju inte definiera mig själv som det. För då ger jag ju dem rätt.

    Jag förbehåller mig rätten att definiera mig själv, vilket jag tycker ni män skall göra i denna kvinnodominerande miljö. Dessutom finns det många kvinnor som inte är som du beskriver dem. De flesta av mina kvinnliga kollegor är långt ifrån det.

    Men vi har alltid varit blandade, det är väl så när det handlar om ämnen som historia, filosofi och sociologi, även om det står pedagogik före … samt idrott. Men visst, kan vissa män gå före enbart för att de är män. Det händer. Men då är det ju bara att rya till. Om någon inte lyssnar på ens förslag förrän en man tar upp samma förslag en vecka senare. Och då alla lyssnar. Då säger jag bara – som jag tog upp förra veckan så håller jag med.

    LHS var och Lärarutbildningen vid SU är inte bara en kultur utan flera. Och det finns flera olika diskurser, inte bara en.

    Like

  20. Du får väl klicka på mitt namn så du kommer till oväsentligheter, så kan du ha lite synpunkter på mina inlägg om FotbollsEM – 2008.. Är långt ifrån någon expert (inte är jag någon vaktmästare heller), men det är kul att ha lite synpunkter. 🙂

    Like

  21. På allvar – rätten att definiera sig själv är viktig och jag håller med Monika fullständigt.

    Problemet för männen var att de drogs in i ett likhetsfeministiskt projekt där deras uppgift var att symbolisera “den nye mjuke mannen”. Om de markerade andra positioner riskerade de att få motstridiga reaktioner
    1) Äntligen en riktig karl
    2) Tror han att han är någonting bara för att han är karl

    Maktspelet är alltså okontrollerbart och fullt av fallgropar.

    Min erfarenhet från rätt många nätverkssammanhang är att männen pendlar mellan romantisering av gemenskap (se t.ex. Havungs avhandling) och ren misogyni (läs kvinnohat)

    Få hittar en egen stolthet och många mår dåligt innan de slutar. Mina egna reaktioner inför dessa män har också varit komplicerade. Först brukar jag vilja skaka om dem, sen muntra upp dem, i det tredje steget blir jag arg eftersom de inte fixade det som jag fixade (att skapa en position) och här måste jag stanna upp – denna ilska är för mig en sorts rädsla för (och i någon form ett farligt förakt för) svaghet.

    För mig var det djärvt att stå upp för männens rätt att ta plats i förskolan och skolan. När vi gjorde pojkaktiga sångböcker var det en del av ett politiskt projekt – ett synliggörande. Jag ville till varje pris undvika offerpositionen, men ser män som går “vilse i damdjungeln” (Bertils Nordahls bok!!!) utan att kunna hjälpa dem.

    http://web.telia.com/~u40901964/public/

    Like

  22. Pingback: Männens trygga arena « Tysta tankar

  23. Pingback: Gris i kris « Tysta tankar

Leave a reply to anne-marie Körling Cancel reply