Uppmärksamma bloggläsare har nog inte kunnat undgå att märka min svacka. Debatterna har varit överhettade och positionerna förvridna. Allt är politiserat och reaktionerna förutsägbara. Själv befinner jag mig i en utsatt position i utbildningsfabriken där jag förväntas försvara ett system som jag delvis upplever som främmande.
Därför är det skönt att Maria Sundkvist i Sydsvenskan beskriver en alternativ vision för framtidens lärarutbildning. Det blir lite underligt att berömma sin chef – men jag tar risken (möjligheten)!
Två huvudfrågor ser jag som särskilt viktiga.
1) Det är inte längden på barnen som ska avgöra längden på utbildningen.
2) Vetenskaplighet och akademisering är inte svaret på alla skolans problem. Den kortare grundutbildningen (som naturligtvis vilar på vetenskaplig grund – och varför behöver det påpekas?) kan utföras med ett striktare yrkesfokus än idag där en oförsvarbart stor del av dyrbar utbildningstid avsätts för forskningsförberedande moment. (min åsikt!)
Med skräckblandade känslor ser jag fram emot hur HSV, Lärarutbildningsutredning, LR och Björklund ska reagera. Fast det är klart – den arroganta makten behöver inte besvära sig med röster från provinsen?
Tysta tankar 
Intressant förslag. Men hur ska man på tre år hinna ta till sig de ämneskunskaper och pedagogisk-didaktiska kunskaper som krävs för att undervisa på på de senare stadierna? Det är inte en frågeställning man rundar hur lätt som helst.
LikeLike
Ettämnelärare lär vara vanligt utomlands – Tyskland t.ex. , men bilden av den komplette läraren är naturligtvis frestande. Bredd och djup, känsla och tanke, disciplin och empati… problemet är att dessa ideal är svåra att översätta till utbildningsmål och förväntade progressioner.
Men påbyggnader i ämne efter examen är väl en möjlig väg?
LikeLike
Det som förbryllar mig är rädslan för vetenskapligheten. Det är ju inte så att lärare skall bli forskare, utan att de skall använda sig av samma metoder fast på ett annat sätt. Och framför allt att de skall ha ett vetenskapligt förhållningssätt, dvs. kunna skilja ut vad som är deras och vad som är andras. Och få en vetskap om Hur mycket av deras subjektiva uppfattning som verkligen styr.
Varför skall de använda sitt tyckande om saker och ting, när de kan använda sin kunskap. Men det är som om tyckandet blir viktigare om hur något bör vara än att använda denna kunskap. Mina studenter anammar det i allafall, vilket glädjer mig oerhört mycket.
Bara detta att få bort epitetet BRA och DÅLIGA lärare är viktigt i en lärares vetenskaplighet. Det finns inga bra eller dåliga lärare. Det är det endast hos oss som individer som de finns. Dvs. vad vi själva anser är bra och dåligt. Och som alla vet varierar vår uppfattning.
Sen vet jag att vissa lärosäten som har lärarutbildning, tyvärr inte anammar att lärare skall bli lärare och inte forskare.
Jag har hållit två storföreläsningar i vetenskapligt förhållningssätt och de var nog de minst besökta. Därför har jag avstått från att hålla några fler. Och nu när utbildningspolitiken är den som är minst vetenskaplig, ja då är det oerhört svårt att tala om det och få gehör. Det är ett problem att man inte ser vetenskapligheten som självklar och på det sätt jag har beskrivit här.
LikeLike
Och visst kan man problematisera självklarheten, vilket jag har gjort och har tagit ställning för av flera skäl, men några har jag nämnt i tidigare kommentar.
Om man säger att någon elev är stökig, så säger det mer om en själv än om eleven.
LikeLike
Det är inte vetenskapligheten, reflektionen, analysen eller det kritiska förhållningssättet som är problemet.
Svårigheterna uppstår när det inte sker som en del av utbildningen utan kommer in snett uppifrån – “det s.k. självständiga arbetet” är ett exempel på en sådan osmält idé som förorenar lärarutbildningen.
Sen är det svårt att bortse från den enkla form av bondfångeri och statusjakt som ligger i att försöka akademisera yrkesutbildningar. Mats Alvesson uttryckte det väl i “Tomhetens triumf”.
Men det är svåra frågor och många av mina kolleger oroar sig för uppdelning av lärare i A- och B-lag.
Om det är klokt att lansera nya visioner just nu är ytterligare en aspekt som är möjligt att fundera över. De flesta väljer att huka och gissa vad Lärarutbildningsutredningen kokar ihop.
Det största problemet med vetenskapligheten är nog att den inte har lyckats bevisa sin nytta – just nu är det många som tycker och tror att det är bra för skolans kvalitet. Men empiri saknas. Till dess får vi nöja oss med det faktum att den ger status – åtminstone inom begränsade grupper. På den politiska nivån handlar det om hur lång en utbildning ska vara, lång utbildning innebär inte självklart kvalitet tror jag. Särskilt inte om lönen inte motsvarar lånen…
Annars är vi nog ganska överens!
LikeLike
Mats: Problemet är ju att arbetsgivarna snarare vill ha treämneslärare. Även på gymnasiet.
LikeLike
Men det är klart att vetenskapligheten inte har lyckats, eftersom man fortfarande talar om BRA och DÅLIGA lärare. Denna normativitet förhindrar ju all vetenskaplighet. Det är ju när man säger Hur blir man en lärare? som den gör nytta. Istället för att säga Hur blir man en bra lärare? Så fort detta BRA finns med så har man avvisat vetenskapligheten. När den inte är med är man tvungen att använda sig av den.
LikeLike
När BRA inte är med, är man tvungen att använda sig av vetenskapligheten, menade jag …
LikeLike
lång utbildning innebär bara en säker sak: höga studieskulder.
Annars håller jag med om punkt 2, delvis pga den skrattretande nivån på pedagogisk “forskning”.
LikeLike
Monika:
“Det som förbryllar mig är rädslan för vetenskapligheten.”
Idag har vi resurser som omöjliggör möten i mindre grupper och praktiska estetiska moment som var centrala när jag gick min utbildning. Jag saknar dem och menar att det är en fråga om prioriteringar och rekryteringar – inte någon “rädsla”.
LikeLike
Jag kanske skulle ha skrivit “rädslan”, för det var vad jag menade.
Men jag får inte riktigt grepp om vad det är du vill egentligen, ha den eller inte. Menar du att vetenskapligheten slagit ut möjligheten till det icke-vetenskapliga?
Varför jag undrar är nog för att jag inte ser någon motsättning i att ha möten i mindre grupper och praktiskt etiska moment.
Och om det är resurserna som viks enbart åt vetenskapligheten, så är det kanske prioriteringarna man skall resonera kring, inte om vetenskapligheten behövs eller inte.
Men, som sagt, jag kanske inte hänger med i ditt resonemang.
LikeLike
Jo – det är nog prioriteringarna som blir viktiga. Dels över hur vi ska använda resurserna – men också bilden av vem om ska äga rätten att kalla sig lärare. Och då är vi kanske tillbaka på den normativa sidan av uppdraget att utbilda lärare.
Traditionen inom förskolan är att betona andra kvaliteter (ledarskap, relationer, empati, ansvar, uthållighet) nu handlar det om analys, reflektion, kritiskt förhållningssätt och ibland även en viss formalism.
Säkert går det att förena i samma kropp – men ofta faller det isär. I värsta fall tar det formen av ren maktkamp (läs HSV)
LikeLike
Jodå, jag har läst HSV.
Tack för klargörande.
LikeLike