Serien i DN om åsiktsförföljelse vid Lärarutbildningen rullar vidare. Jag ryser och tänker att det kunde varit jag.
Det kunde varit jag för 30 år sedan som försökte provocera lärare till att säga något dumt och testat gränserna genom att driva en anmälan genom systemet. Så trodde jag att samhället kunde förändras då.
Det kunde varit jag som idag försöker provocera studenterna genom att dra en tanke några steg för långt. Var går gränsen för yttrandefrihet i ett seminarierum vid en högskola?
Jag ser rädda lärare som hukar under tryck från studenter, chefer, politiker, rektorer, media, detaljstyrande kursplaner och blodtörstig allmänhet. Hur går det att skapa självförtroende i ett sådant klimat?
Jag vet bara att rädda lärare utbildar rädda studenter som i sista led utbildar rädda barn i skolorna.
Zarembas text om vad kränkningsbegreppet gör med våra tankar är lysande. Landets lärarutbildningar diskuterar idag samma sak.
Tysta tankar 
Men vart och hur och var är vi på väg?
Jag har länkat till dig. Vill du det? I tider av kränkbarhet vill jag därmed fråga?
Anne-Marie
LikeLike
Jag tror att det är fint i bloggvärlden att vara länkad t-i-l-l.
I ditt fall är jag dessutom glad över att vara länkad m-e-d – fast nu blev det nästan otillbörligt närgånget…
LikeLike
Fnitter..och gapskratt…och va? Blev du inte kränkt? Bara en fråga i dessa tider när det mesta kan uppfattas som kränkande.
Förlåt… och alla dessa åtbörder om “förstå mig rätt”, “förlåt mig genast”, “jag menade inte att…” och “ja…” Jag skulle nog tröttna på alltsammans och dra mig undan till ensamheten… och tristessen. Orelaterad och ensamkränkt. Strindberg sa – DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA. Och det var en tid sedan han skrev det. Märkligt modern författare… tänker Anne-Marie
LikeLike