Joakim Landahl skriver i senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) om Max Webers teori för hur oklara förväntningar leder till ökad produktivitet. Gud och kapitalet utses till de stora flummarna.

Inom protestantismen visste inte människorna exakt vad som krävdes – därför var det säkrast att anstränga sig lite extra på det moraliska planet.

Inom kapitalismen vet vi inte när det dyker upp en konkurrent som kan producera samma vara billigare – därför måste vi fortsätta jaga kostnader.

När debattörer efterlyser tydliga krav och entydiga kriterier – då riskerar de också att uppmuntra instrumentellt beteende. Om alla vet var gränserna går kommer ingen att vilja anstränga sig därutöver. När barnen frågar läraren om “detta kommer på provet” – då har tydligheten slagit igenom på allvar. Ingen vill riskera att anstränga sig i onödan.

Slutsatsen är att ångest är produktivt och att denna oro är grunden för vårt västerländska välstånd. De enkla gränserna och tydliga belöningarna finns bara i outvecklade kulturer, banala datorspel och barns föreställningar om en rättvis värld. Vem kan tala om detta för regeringen och Bolognaromantikerna?