En kollega har bett mig ta fram en bild som sammanfattar eller illustrerar orden “lärande” och “ämnesdidaktik”. Det förutsätter att jag har någon form av allmän förståelse av dessa gåtfulla ord.
Många av mina gamla foton föreställer barn som är djupt engagerade i någonting och jag ser att det lyser av “lärande” i bilderna. De vuxna är märkvärdigt frånvarande – kanske har kameran skrämt iväg dem, men barnen är egendomligt ensamma.
Problemet ligger även i ordet “ämnesdidaktik”. Jag föreställer mig att många förväntar sig att det ska finnas en vuxen som visar barnet något ämne på ett spännande sätt. Själva bilden av undervisning som en hierarkisk handling tränger sig på.
Går det att tänka sig bilder av undervisning som inte är präglade av förmedlingspedagogiskt tänkande? Av mina tusentals bilder lyckas jag inte hitta en enda bild där barn och lärare befinner sig på samma nivå i kunskapsprocessen. Min idealbild skulle helst präglas av gemensam nyfikenhet och riktad energi.
Det kan vara ett bildproblem – men det kan också vara ett ett symptom på något mycket allvarligt.
Hur som helst är jag tacksam på förslag som skulle kunna hjälpa mig och kollegan!
Skriv eller skicka bild till mats.olsson@mah.se!
Liten belöning och stor ära om bilden går att använda!
Tysta tankar 
Mats, jag tycker själv att Gadamers bild av en ständigt undflyende förståelsehorisont är en ganska bra bild. Så fort vi når gränserna för vårt vetande vidgas den, och även om vi inte ser alla detaljer där ute (eller att de helt enkelt seglar iväg!) är den öppnade horisonten fortfarande öppnare än den var förut! Att få sin förståelsehorisont vidgad är en aktiv process som man kan göra ihop med andra – som kan peka mot nya saker man förut inte sett – men man kan lika väl göra det själv. Viktigaste med bilden är väl att den anknyter till både Vygotskijs tankar om den närmaste utvecklingszonen samt piagets konstruktivistiska syn att kunskap inte uppstår i ett vakum och att ny information måste placeras någonstans för att kunna greppas. Är detta till någon hjälp?
LikeLike
Nja – jag tror att min kollega vill ha något mer handfast illustrerande och enkelt inspirerande. Den ska delvis kunna fungera som logotyp och vara enkel att känna igen.
Jag försöker rensa bort mitt filosofiska drag och hitta något som verkligen visar att undervisning är möjligt – och meningsfullt!
tack för tanken – jag gillar förståelsehorisonter, men just nu vill jag kunna ta på dem (eller i alla fall fotografera dem!
LikeLike
Bra fråga… en bild av detta… jag tror inte på resignationen hos aktörerna…jag tror att läraren ska vara aktör och eleverna ska vara aktör. Jag är rätt trött på passiviteten. Vi ska ha autentiska undervisande fokus där vi alla kan känna oss aktivt deltagande. Jag ska leta bland mina bilder… A-M
LikeLike
förlåt – eleverna vara aktörer… jag har ett schema jag tänker mig… den har jag åskådliggjort i boken du kanske fått. A-M
LikeLike
Idag var jag på VFT-besök (praktikbesök) och frågade barnen hur man kan se på någon att hon lär sig. Elvaåringen sa:
– Det syns liksom i blicken att man är koncentrerad…
Just så tror jag också. Det handlar om energi – eller flow som han med det konstiga namnet (Mihály Csíkszentmihályi) skulle ha sagt!
LikeLike
Det är eleverna som vet Mats, vi måste alltid bjuda in dem. Alltid. De vet hur de lär sig. Tack för omtanken också. Anne-Marie
LikeLike
Problemet med bilder är att de är så laddade med symbolik och på något sätt gör anspråk på att vara sgenerellt sanna i förhållande till verkligheten.
När vi försöker illustrera utbildning/lärande med foto hopar sig frågorna:
1) Varför just det könet?
2) Den åldern?
3) Det ämnet/aktiviteten?
4) Den hårfärgen – hudfärgen – etniciteten?
Alla dessa ytterligt irriterande kraven (som ofta framförs i en lite mästrande ton) bleknar kanske bort om bilden är tillräckligt… hmmmm….bra!
Jag läste i DN om en bilbok av Jan Lööf (Skrotnisses skapare) där kritikern menade att det fanns för få flickor på bilderna. Det kanske var rättvist men lite hädiskt.
Livet är inte rättvist -inte ens i barnböckerna.
LikeLike