Jag jobbar med en kurs som bl.a. tar upp utvecklingssamtal och föräldraarbete. Malmö stad satsar hårt på en modell som heter COPE och jag är glad över att Lars Holmgren kommer och informerar och diskuterar med studenterna.
Arbetssättet är kontroversiellt och har kritiserats för att bygga på en tvivelaktig människosyn av bl.a. Lars Gustavsson i Pedagogiska magasinet.
Förra året var studenterna mycket kritiska och Lars var lite tagen av motståndet mot en modell som i grunden vill hjälpa föräldrar med detta svåra – att vara förälder. Kanske hade studenterna uppviglats av Laid Bouakaz som har en annan syn på hur föräldraarbete ska bedrivas. Bilden av svensk medelklass som uppfostrar invandrare och arbetarklass är ganska påträngande och det är inte svårt att identifiera ett normativt budskap.
I år var det lugnare. Lars var förberedd och studenterna mindre kritiska. Efteråt diskuterar vi om denna skeptiska hållning verkligen är nyttig för studenterna. Jag ser också risker med att vi gör oss till företrädare för något absolut rent och gott. En idealism som inte vill förknippas med behaviouristiska strategier.
Under ytan finns problemen kvar. Studenterna skolas in i en skolkultur som deltar i ett nationellt godhetsprojekt där invandrare och svaga grupper stämplas som problembärare och utsätts för åtgärder – eller stöd om man vill se det så. Vi hamnar rakt in i socialarbetarens klassiska dilemma.
- Hur hjälpa någon utan att kränka?
- Vem äger tolkningsföreträdet om hur ett föräldraskap ska vara organiserat?
Högst uppe på taket fladdrar en flagga som det står kritiskt förhållningssätt på. Jag ser en fara i att detta blir en kokett pose. Under tiden kämpar Lars och de hundratals handledarna på med att försöka skapa samtal kring föräldraskap.
Tysta tankar 
Bra. Jag efterlyste detta i min lärarutbildning så jag ordnade en föreläsare som tog upp detta ämne. Ämne… föräldrar? Åh, jag skulle vilja varit där. Lyssnat och diskuterat. Nästa gång jag är i dina trakter dimper jag ned. Allt gott Anne-Marie Körling
LikeLike
Jag ser Cope som ett sätt att hjälpa föräldrar när det gäller föräldrarskapet för barn som behöver mycket struktur. De avsnitt jag har sett på video är urusla, men diskussionerna kring detta i föräldrargruppen är givande.
LikeLike
Det är naturligtvis skillnad på hur beslutet att delta i en utbildning kommer till. Om det är ett val eller inte.
Riskerna är att man generaliserar. Speciellt om man har å göra med barn med särskilda förmågor. De riskerna blir ju inte mindre för att man låter bli att “utbilda” förstås.
En vattendelare jag tycker mig märka i arbete bland ungar är föreställningen om frihet och val. En del är paniskt ovilliga att styra, andra paniskt ovilliga att släppa. Det verkar förborgas tidigt i livet, hur man ser på det där. Kanske styr det även den politiska hemvisten. Som om det bara finns två vägar. Konservativ eller liberal. Kommunitär eller icke-kommunitär.
Fast det är inte så enkelt, när jag tänker. Såg nyss om “August”, o i de unga Strindbergska åren som skildras där var han ju både liberal och socialistiskt förespråkare. Fadersupprorisk blott? Jag vet inte.
LikeLike
Känner inte till mer om COPE än de flyers vi fick skickade till förskolan (att dela ut till föräldrar i behov av särskilt stöd?), så jag läser gärna mer om det. Men länken till Ped. Mag. stämmer inte. Jag hamnar i Malmö kommun istället…
LikeLike
Jag har fixat länken till PM. Och ska lägga in en till föreningens svar också!
LikeLike
Jo Susan – det är nog viktigt hur beslutet kommer till. Men trycket på föräldrar kan nog vara ganska starkt. Särskilt om deras barn beskrivs som bråkiga.
Då är det lätt att hamna i ett skuldbeläggande a la Nannyakuten. samtidigt som det kliar i fingrarna på varje pedagog att styra upp familjer som kantrat.
Menar du att det är politiska frågor. Jag vet inte om det går att analysera familjerelationer så. Risken är väl annars att allt till sist blir en sorts antiauktoritetsneuros och då har psykologin tagit över.
Jag gillar Lars och COPEs handfasthet. Klara besked och inga skrupler. Studenterna brukar uppskatta sådant. Alternativet riskerar bara att bli skenheligt!
LikeLike
Mitt inlägg var luddigt. Jag försöker förtydliga. Jag pratade mestadels om pedagoger, 1 och 2. Att det verkar gå en skiljelinje mellan hur mycket val/frihet pedagog 1 och pedagog 2 tror att barnen kan/förmår hantera. Efter femton år med barn med neuropsykiatriska diagnoser synes det mig tydligt. Att somliga pedagog 1 typer har svårt att styra upp det hela, för att de i automatiska ryggraden tycker att en människa, en liten, vill upptäcka världen fritt, för att få hantera och tolka den kreativt utifrån sina system. Detta skulle då stå i kontrast till pedagog 2’s vilja att styra upp X, och ‘demoniskt’ portionera det av världen som pedagog 2 uppskattat att X kan hantera. Pedagog 1 kan uppfatta att det ligger ett enormt övergrepp i att Pedagog 2 “bara” visar två färger av alla tusen vackra färger som Pedagog 1 vet att man kan njuta av.
Detta verkar vara antingen eller stuff.
Min nästa fundering var: grundlägger sig detta förhållningssätt tidigt i livet? Lika internaliserat som att man har/får olika politisk hemvist? Liberal eller konservativ? Kommunitär eller icke-kommunitär?
Jag har dristat mig till att fundera på om man kan säga att pedagogiska arbetssätt för personer med neuropsykiatriska funktionhinder har en politisk färg.
LikeLike
aha – jo det blev klarare!
Det största problemet tror jag att en del av de här imporrterade programmen har en bakgrund i neuropsykiatrin och värstingbehandling. Sedan upptäcker psykologerna att deras resurser inte räcker till att behandla alla och att det vore mer effektivt att försöka förebygga sjukdom och symptom. (Bra tänkt!)
Men det ligger en sorts filter av uppstyrning över hela programtänkande som gör att inte bara barnen utan även relationen blir objektifierad.
Ibland kanske det är skönt – bara jag slipper! samtidigt är det naturligtvis hyckleri att vilja undandra sig den uppfostrande delen av läraryrket. men här gäller det föräldrauppfostran och då är det inte bara didaktikens klassiska frågor som gäller utan även den mer moraliska:
Med vilken rätt utövar jag denna makt?
LikeLike
Vilka program tänker du på?
Och på vilket sätt är de program?
LikeLike
COPE är ett sådant program. KOMET ett annat, CHARLIE ett tredje. Ofta är ursprunget amerikanskt och utger sig för att vara strukturerade och evidensbaserade med en ganska strikt gång som handledarna förväntas följa.
Jag förstår poängen – men är en alldeles för stolt pedagog för att vilja vara en del av det.
Detta är delvis en annan diskussion men jag är fascinerad av den sortens programtänkande. För några år sedan var vi i kanada och hälsade på en familj där den tonårige sonen tyckte om att elda upp sina strumpor. föräldrarna letade upp ett program för misstänkta pyromaner och skickade honom på det…
Bilden av människor som problem – möjliga att lösa – lockar och skrämmer mig.
LikeLike
Cope har en av mina väninnor + make deltagit i, eftersom deras son är lite “arg”. Och det är han faktiskt. Hans sinnessamordning är mkt omogen, och det ställer till stora problem för honom att hantera enkla krav i vardagen. Vad som hände på “kursen” var att plötsligt diskuterade mamman och pappan, med handledare. Detta ledde till en större acceptans för sonens funktionsnivå. Slitet och spänningarna i hemmet halverades, om inte än mer.
Antagligen var det bara en liten början, på den livslånga vägen.
Men vad är KOMET och CHARLIE?
Vi ska ju heller inte blunda för hur ungar fått diskvalificera ut sig från förskolor och skolor för att “dom inte passat in”. Jag skulle vara mycket intreserad av hur “utanförskapets” siffror i vuxenlivet korrelerar med desamma i barnlivet?
LikeLike
KOMET tror jag ligger ganska nära COPE (men gissar) Charlie handlar mer om empatiträning och ligger till grund för olika former av empatiträningsprojekt
se t.ex:
http://www.malmo.se/miljohalsa/folkhalsa/sexuellhalsa/projekt/sexochsamlevnadigrundskolanf9/metodutveckling/hjartestunderlivskunskapiforskolan.4.2842ea510c0ad90e38800013451.html
Programmen har en gemensam grund i att de skapades för att behandla värstingar, knark eller psykiska problem men att de används för vanliga barn i vanliga familjer. I det goda samhället är vi alla objekt för behandling?
Jag tror att det är lätt att romantisera utanförskap eller annorlundahet. På 60-talet var det laings teorier om att i ett sjukt samhälle är den sjuke frisk som skapade en hel del förvirring.
Men å andra sidan har vi ju kulten av normaliteten…
LikeLike