Lärarutbildningens områdeschef Maria Sundkvist skriver vasst om den pågående lärarutbildningsutredningen.

Någon viskade i mitt öra under debatten att Utbildningsdepartementet numera går under öknamnet Antikrundan. Gamla lärarutbildningar plockas fram ur arkiven och putsas upp.

Kanske är det symptomatiskt att regeringen utsett just Sigbritt Franke, före detta kansler, professor emerita och före detta rektor? Franke har gjort stora insatser för högre utbildning, men frågan är om hon är rätt person att peka ut framtidens? Flera av debattörerna menade att kommittédirektiven till en ny lärarutbildning snarare pekar bakåt än framåt. Direktiven pekar bakåt till 1980-talet och enmansutredaren är född på 1940-talet.

Jag delar oron och är glad över att chefen positionerar sig. Samtidigt finns det ett problem i att betona tiden som avgörande faktor. Dikotomin mellan “de gamla” och “de unga” riskerar att slå tillbaka emot oss. Några enstakanöjda studentröster räcker inte som underbyggnad. Vi måste hitta bättre argument – fast debatten kanske har lämnat det argumenterande stadiet. Nu är det en medial pajkastning som gäller?

Till sist är det politiska frågor som av tradition har behandlats som om det var möjligt att lösa dem under vetenskaplig täckmantel. Nu lyser en mer kallhamrad opportunism igenom och retoriken riskerar att bli mer vulgär. Vill vi vara en del av detta?