Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.

Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?

Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.

Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.