Jag gillar Paris, men jag förstår inte fransmän. Det finns något oändligt pompöst och militaristiskt som tar sig uttryck i arkitektur och stadsplanering. I Jardin de Luxembourg står träden på spikraka led och de hårt tuktade buskarna signalerar underordning och disciplin. 
Samtidigt ligger de grovhånglande paren utsprida över gräsmattorna i höstkylan och allt tycks till sist ändå handla om mat och kärlek. Den inte alltid så sofistikerade sensualismen dominerar och försöken att dölja den bakom strama byggnader och högfärdiga miner – nej jag får inte ihop det.
Jag gillar skolan men jag förstår den inte. All vår strävan är fåfäng, och ändå är det lika bra att anstränga sig. Alternativet är så trist. Skolan lever av sin ambition och inre tyngd. Allt vi gör är en del av den stora planen att skapa ett bättre samhälle. Varje dag noterar vi att det inre sönderfallet fortgår och att glappet till de yttre planerna blir större. Ändå fortsätter vi som vetvilliga myror att försöka skapa en mening i förfallet. Vad är det som driver oss? Vad är det som får fransmännen att bygga alla dessa monument?
Allra mest gripande blir motsättningen mellan liv och död på kyrkogården Le Cimetière du Père Lachaise. (virtuell guidning). Här finns patetiska uttryck för de efterlevandes desperata behov av att skapa monument över de bortgångna männen, storslagna byggnader som i sin symmetri skulle kunna motstå döden och förgängligheten. Samtidigt som förfallet finns överallt – gravarna vräks över ända av träden som tränger upp genom marken. Det liknar ett slagfält och är det kanske också.
Jag går genom kyrkogården en våt höstdag och kan inte bestämma mig för om döden är ett skämt och om livet är på allvar. Att som turist samla på upplevelser genom att se berömda personers gravar känns lågt. Existentialismen ställer högre krav på oss. Vi ska delta – inte observera!
När vi stapplar ut efter någon timmes rundvandring hör jag mina två rektorskamrater muttra över förfallet på kyrkogården.
– Här behövs en krisplan, eller i alla fall en likabehandlingsplan…
Tur att jag vet att de skämtar – inför den stora kränkningen Döden hjälper inga planer
Tysta tankar 
Paris gjorde nog en del intryck och jag ser framför mig hur du ser på Jean
Paul Satre/Simon de Beauvoir gemensamma grav.. …..Det är människan ensam som ger saker och ting sin innebörd
LikeLike
Jep, ils sont fous, les français. Just dessa extremt krigsförhärligande monument som finns överallt i landet är ju svårsmälta för oss svenskar. Minsta lilla byhåla mitt i ingenstans har minst en jättestaty med byns döda ingraverade.
Är det fortfarande så förresten att krigsinvalider har företräde framför vanliga invalider som har företräde framför gravida kvinnor som har företräde framför vanliga gamla i metron fortfarande?
LikeLike
Jag missade familjen Sartres grav (och detta måste vara ett svårslaget rekord i hur man inte ska tala om dessa två personer) men jag gillar tanken på att vi ger saker innebörd och mening. Eller låter bli. Ibland känns det enklare.
Jo, jag tror att kulten av invalider fortsätter. Det kanske inte finns så många kvar att hylla. Varken andra världskriget eller Vietnam var ju några ärorika äventyr. Men det tycks spela mindre roll. Jag är ganska svag för krigsromantik och drogs in i någon form av hjältedyrkan efter “Rädda menige Ryan” – men jag har inga bilder av franska soldater, det blir liksom bara émliga armén….
LikeLike
En tidig söndagsmorgon i våras gick jag genom ett ännu inte uppstiget Paris från Latin kvarteren över till Montparnasse just för att få se Becketts grav. Några morgontidiga slaktare och bagare sopade undan natten framför sina butiker. Luxenburg var stängt. Cimetiere var också stängt. Gatorna blänkte av dagg, popplarna var straka och kamoflagefärgade, exakt så som de brukar rama in gatorna i filmerna där par under promenad konverserar fram intrigen. Beckett återfanns inte trots idogt letande. Men av en händelse, en förstumning inför att upptäcka att Sartre och de Beauvoir låg där nerstoppade i samma gravkammare. Efter allt tankegods om frihet och existens lagda under ett tungt lock i evigheten, tillsammans? Det var underligt, tänkte jag, frös och gick tillbaka.
LikeLike