Den äppelkindade serien om genuspedagogik rullar vidare och nu är det barnens tur att vittna om pedagogikens förträfflighet. Metoden att intervjua barn om deras uppväxt kan vara problematisk eftersom de enbart har tillgång till sina egna erfarenheter. Det blir liksom svårt med jämförelserna.
Men de verkar glada och nöjda. Kanske har jag varit orättvis som har kritiserat människosynen i pedagogiken. Till sist är nog den viktigaste framgångsfaktorn att barnen får möta pedagoger som brinner för vad de gör. Engagemang är liksom alltid bra.
Gränsen mellan pragmatism och cynism är hårfin.
Tysta tankar 
Jag vet inte riktigt vad du menar med den bilden, men sättet som tex dagis traditionellt brukar fungera på gynnar knappast pojkar.
Jag jobbade på ett, ett tag och där fick flickorna både hjälpa pojkarna att äta sin mat (skala frukter tex) och innan de gick ut fick flickorna hjälpa pojkarna att klä på sig.
Småtjejerna skötte sina saker själva.
Smågrabbarna var som handikappade.
Att alltså tex hävda att genuspedagogik på något vis bara är till för flickorna är skitsnack.
En liten note bara.
LikeLike
Vem har hävdat det?
LikeLike