Svensk skola älskar mål. Från läroplanernas poetiska och personlighetsutvecklande till kursplanernas detaljerade och mångtydiga. Från de kommunala skolplanernas opportunistiska kataloger över prioriterade åtgärder till de individuella utvecklingsplanernas disciplinerande förhoppningar. Från Bolognaprocessens sofistikerade uppdelning i reflektion, värdering och handling till de privata och mystiska drivkrafternas undervegetation.

Över hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.

Våra studenter ska examineras mot hundratals mål och vi lärare kommer att skriva betyg som garanterar att de verkligen behärskar den beskrivna färdigheten.

Vi lever i en olycklig men förförisk förvissning att allt egentligt lärande är grundat i en medveten avsikt. Pedagogik är då ett sätt att beskriva detta förhållande i termer av stimuli och respons. Bra handlingar är de som innebär en förändring av tänkandet – en utökning av kunskapen om världen. Dåliga handlingar skulle då vara sådana som inte förändrar mig.

Jag är måltrött och misstänksam mot det som nu kallas lärandemål i kursplanerna. Det är oroväckande att jag tvivlar på vårt sätt att styra utbildning – innan terminen har börjat – men jag känner en smygande hinduistisk övertygelse om alltings fåfänglighet och förgänglighet. Det är strävan och illusioner som skapar olycka i världen.

Men nu tar vi nya tag! Eftertänksamhet är en lyx som den sysslolöse kan kokettera med.