Det slumpmässiga lärandet – “Vad varje svensk bör veta”


b1.jpg Vad varje svensk bör veta – så heter en bok som jag hittade bland de sista resterna av bokrean på Willys. Det är en underbart pretentiös titel. Obekymrad om problematiseringar kring nationalism och kunskapssyn erbjuder boken en komplett (nåja?) uppsättning fakta som ger en sorts mental inträdesbiljett till svenskheten. Om jag hade varit invandrare hade jag antagligen köpt boken och memorerat rad för rad. Aha – detta är kunskaper som gör mig delaktig i den stora gemenskapen!

På 480 sidor redovisas det som populärt kallas allmänbildning sorterat alfabetiskt under rubriker. En härlig blandning av stort och smått som gör mig alldeles varm av igenkännande. Fragment från skoltid och egna läsfrukter upphöjs till viktig kunskap inom dessa pärmar. Gepardy och Trivial pursuit möts i skön förening. Jag möter det som på modernt språk kallas en K-a-n-o-n. (Med stark betoning på den första vokalen).

I skolpolitiken (och i hemmen, skolorna och lärarutbildningen) har länge pågått en strid om innehållet. Vad är det barnen ska lära sig? Minst tre fraktioner kämpar om tolkningsföreträdet.

b2.jpgÅ ena sidan finns de som menar att det finns något som heter ”viktig kunskap” och att detta går att definiera utanför sitt sammanhang. Ett sätt att organisera kunskapen kallas då ämnen och definieras utifrån akademiska traditioner och tillmäts sitt värde i kursplaner och timfördelning. Ämnesföreträdare har ofta starka åsikter om vad som är kärnan och basen för kunskapsutvecklingen. Historieläraren vet i vilken ordning detta myller av människor och händelser ska presenteras. Kunskapen är hierarkiserad och statisk. Förändringar hotar bilden av kunskapernas absoluta värde. Ämnen är till sin natur reproduktiva och bygger på försök att avgränsa sig mot andra discipliner.

Många har försökt skapa meningsfulla uppdelningar mellan pedagogik, didaktik, metodik, psykologi, sociologi, socialpsykologi, filosofi, historia, etnologi, antropologi, kulturgeografi och alla andra Napoleonskapade monument över mänsklig fåfänga. Och då handlar det om att förstå villkor för människans utveckling.

Å andra sidan finns moderna pedagoger som menar sig ha genomskådat denna auktoritära kunskapssyn. De söker sig mot det personliga och betonar meningsfullheten utifrån den subjektiva upplevelsen. Pedagogen utgår från barnets frågor och den avgörande faktorn bakom lärandet är barnets engagemang och aktivitet. Tematiskt arbete och problembaserat lärande. Det finns en uppenbar risk att läraren går vilse i sin iver att försöka hitta denna ”meningsfullhet” och kravet kan vara förlamande om 25 barn har 25 helt olika tolkningar av vad som ska stå i centrum för skolarbetet. Den extrema individualiseringen skapar nya problem.

b3.jpgDen tredje fronten består av tydlighetsneurotikerna som tror att detaljstyrning och klassiska skolämnen är detsamma som kunskap. Om alla läser samma sak samtidigt – ja då blir det kanske rättvist i någon mening, men också fullständigt outhärdligt för de stackars barn och lärare som befinner sig i denna kunskapsfabrik. Det engelska exemplet avskräcker – inspektioner föder varken kvalitet eller arbetsglädje. Bara tristess och inställsamhet.

Som lärarutbildare ställs jag inför dilemmat att hantera denna konflikt. Om jag väljer ämneslinjen (eller ”substans” som Olle Holmberg brukade säga) riskerar jag att återskapa en skola präglad av traditionalism och skapade avgränsningar som hindrar barnens kunskapsarbete. Men alternativet meningsfullhet (eller ”villkor” elller ”förhållningssätt) kan få andra icke önskvärda följder. Vad vill vi att barnen ska lära sig? Finns det något mer än sociala kompetenser och relationer?

Nu kommer min poäng – och den kan tyckas djärv. Min lösning på konflikten mellan ämnesfanatiker och meningsfullhetsromantiker är något som jag vill kalla ”det slumpmässiga lärandet”. Att utgå ifrån nyfikenhet och försöka hitta lusten i att tränga in i något. Det alltså själva lärandet som är nyckeln. Njutningen att upptäcka världens mystiska mångtydighet – triumfen när motståndet vittrar ner. Att känna förståelsens svalkande hetta. (Ok – jag ska lugna ner mig…)

Jag tror att mitt engagemang delvis bygger på något som kanske är en ganska manlig egenskap: Jag kan intressera mig för vad som helst! Och när jag väl har gått in i ämnet finns det inga gränser för hur mycket energi jag kan uppbåda.

b4.jpgUnder min uppväxt har jag varit expert på fjärilar, flaggor, mynt, bilmärken, indianer,svampar, rymden, fotbollsbilder, flaggor o.s.v. Som vuxen har jag ägnat ett omotiverat stort intresse åt gitarrer, plektrum, strängar, förstärkare, datorer, kameror, motorsågar – ja vid en snabb inspektion tycks mitt liv ha bestått av en uppsättning manier.

Jag ser något mycket vackert i detta samlande – en längtan efter att bemästra det som inte går att kontrollera. Försöka skapa lite ordning i tillvarons kaos. Då erbjuder en bok som Vad varje svensk bör veta en liten gnutta tröst. Dessutom finns det utrymme för en riktig förhandling om bildningsbegreppet. Vad menar vi egentligen med kunskap? Det finns intressanta positioner mellan relativism och idealism.

Svensk skola har många heliga kor. Jag möter kolleger vars värsta oro är att framtidens lärare ska särskriva ord. Andra bekymrar sig ämnesdjup och allmänbildning. Jag fruktar för den dag då svensk skola inte har utrymme för nyfikenhet och personliga upptäckter. Att lyssna på socialdemokratiska skolpolitiker (Marie Granlund, Mona Sahlin och Ibrahim Baylan) som hukar under den folkpartistiska anstormningen gör mig nervös. Ska de ge upp viktiga principer nu av valtaktiska skäl? Ny numret av Skolvärlden – ingen länk – innehåller inbjudan till ett rådslag där partiets öppenhet och ödmjukhet betonas. Sådana beskrivningar skrämmer mig mer än allt annat. DN. SR. UNT.

Jag vill inte se några pudlar i den här debatten. Särskilt inte om pudelbaletten tycks anföras av gamla miltärer och populister. Frågan om var och vid vilken tidpunktbarn ska lära sig läsa kanske inte är det bästa sättet att leka demokrati på inom det socialdemokratiska partiet. Bara sättet att formulera sig avslöjar djup okunnighet om hur barn erövrar skriftspråket.

d.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

18 thoughts on “Det slumpmässiga lärandet – “Vad varje svensk bör veta”

  1. Det som oroar mig mest, -som den narcissist man är – är ju att kunskap och språk är som sand, det eroderar, man må hålla det, upprätta det, etårererövra det, oavbrutet och ständligen …
    Utan mina stödjande proteser minns jag litet. Må vara att det ‘förr i tiden’ (ja, typ närdå, -innan folkhemska uppslagsverk?) var “en särskild form av hjärna” som kunde användas i kunskapshögborgarna?
    En del personers minneskapacitet är ju nämligen alldeles enastående, inte påfallande sällan kombinerad med en bristande förmåga att förmedla/intressera sig för sammanhangen.
    Å andra sidan … de där höghattarna kunde ju också själva dra upp gränserna för kunskapen (som du skriver) i sina artbefrämjande barriärer och reproducera sig själva och dessutom, voila!: efterfrågan på densamma.
    Hur flummigt vre det om man ansåg att man måste älska livet och det omkring för att vara nyfiken på det där sättet? Att vara systematiskt samlande i maniska toner fungerar också, men har väl en helt annan kvalitet.

    Äh, så enkelt att reducera det här med människan och hennes lärande …

    Like

  2. Tack – jag tror också att det är nödvändigt att älska livet för att det här samlandet ska bli meningsfullt. Annars blir det en sorts poängsamlande eller statuskrig som handlar om att skapa position.

    Men går det att ta ifrån oss samlandet utan att beröva oss mänskilgheten. Jag är rädd att mina maier är mina bästa sidor. Och att jag inte existerar i någon annan altruistisk upplaga. Dessutom kanske man lär sig något under resan – men det är mest som en biprodukt.

    Like

  3. Jo, det är nog biologiskt!? Att kategorisera informationsenheter i rasande takt för att vid nästa påseende slippa ta hänsyn till det redan kategoriserade och istället lägga märke till, avslöja, avväpna det nytillkomna obearbetade… presumtiva hotet? Man behöver vara rädd också, för att ha mani … 😉 eller? Vad tror du?

    Like

  4. Kanske är samlandet ett sätt att bearbeta rädsla – men banaliserar vi inte drivkrafterna då? jag letar efter en onyttig – eller – uhu – estetisk nivå?

    Jag skulle vilja se det som ren njutning – bortom pengar, nytta och status… Men biologi – då skulle människan vara en av naturen estetisk varelse. Eller har vi bara skojat till det med od nu?

    Like

  5. Du skriver; “Jag tror att mitt engagemang delvis bygger på något som kanske är en ganska manlig egenskap: Jag kan intressera mig för vad som helst! Och när jag väl har gått in i ämnet finns det inga gränser för hur mycket energi jag kan uppbåda.”
    Byt ur manlig emot mänsklig så är jag med dig…

    Like

  6. Du har säkert en poäng.

    Jag känner fler manliga än kvinnliga maniker – det är ingen särskilt eftersträvansvärd egenskap. Och inget vi behöver bråka om.

    Like

  7. Jag är egentligen mer intresserad av varför den här typen av frågor eller påståenden är så provocerande.

    Det känns som om någon har avgjort vilka perspektiv som är “fruktbara” och “produktiva”. Går det att förstå “turbulensen i fileateliföreningen” som ett uttryck för manlighet?

    Like

  8. -hmm
    “inget att bråka om” +”vi lägger ner”
    prova härskar stategier och titta i källanvisningarna

    -övrigt
    ang ordning och kaos
    prova J. Krishnamurti “bortom våldet”

    Like

  9. Den sortens visdom verkar vara av det passivt aggressiva insinuanta slaget – tack men jag avstår!

    “prova härskar stategier och titta i källanvisningarn”

    Hmmm – hur menar du?

    Menar du härskarstrategier? Vilka källhänvisningar?

    Vad är din poäng?

    Like

Leave a reply to Mats Cancel reply