Min favoritjournalist Cordelia Edvardsson har skrivit om sitt möte med Ingemar Bergman. Hon deltar inte i hyllningskören och berättar om den store mannens mindre goda sidor.
Det kunde ha varit bittert skvaller och pinsamt ointressant. Frågan om hur han var “egentligen” får vi väl inget svar på men jag tror kanske på det isländska uttrycket ur Havamal
“Ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”
Jag funderar på diskussionen om Alva Myrdals svek mot Jan och hur det har präglat bilden av hennes livsgärning. Ingemar Bergman gjorde detsamma tiofalt. Han styrdes av det tredje huvudet och var totalt hänsynslös mot sin omgivning. Så kan det gå.
Edvardsson, som är en överlevare från koncentrationsläger, lyfter upp svårigheterna med att en människa med tydliga övermänniskoideér förlåter sig själv till synes lättvindigt.
Kanske finns här också förklaringen till den märkliga bekännelse som Bergman avlade i sin självbiografi. Där berättade han öppet om hur han, som ung svensk intellektuell, grät av sorg när han nåddes av Führerns (Hitlers) dödsbud. Det är inte bekännelsen som sådan som är så häpnadsväckande, snarare så hedrar den honom. Det förbluffande är hans förklaring att han sedan länge har förlåtit sig själv denna (nazistsympatiernas) ungdomssynd. Han tycks inte har slagits av tanken att han kan ha fått det där med skuldens och förlåtelsens lag om bakfoten. Den som lät sig förföras av en ideologi som stämplar en viss sorts människor som ”Untermenschen” har inte rätt att förlåta sig själv. Det är offren som, i fall de känner för det, kan utdela förlåtelsen. Denna skuldens och förlåtelsens lag gäller även konstnären i hans/hennes egenskap avmedmänniska.
Förmågan att förlåta är stor – förmågan att känna skuld är större.
Tysta tankar 
Nära nog har Edvardssons text ämnestematiskt samma drag av brist på försonande förlåtelse. Är det just därför modigt(?) att skriva den?
Hur en privat person borde ha varit istället känns ändå ganska ovidkommande att fördjupa sig i, mer än för de närmast sörjande.
Med ett inre bildmakeri som det vi ser prov på i filmer som Persona och Viskningar och rop förstår man att fatasteriet inuti det DÄR huvudet möjligen skylde över bristande funktioner på andra områden.
Jag vet inte hur det var med Bergmans funktioner, men någonting säger mig att det inte sällan där det förekommer abnorma begåvningar det också är tecken på att andra avvikelser tagit fäste i andra områden, fast åt andra hållet.
Utgår man i debatten att Bergman hade haft förmågan att hulda om sina ungar -eller om unga Edvardsson – även om han inte var Bergman?
Kan man hålla bristande funktioner ansvariga för tillkortakommanden?
En annan slutsat jag ibland kommer fram till är att om vartenda ett av alla barnalstrande par i landet skulle leva enligt den korrekta jämnställdhetsnormen så vore det ett land av oproduktiva medelmåttor.
Varför inte se till fler funktioner i vardandet: så som sammanhang, kollektiv, möjligheter … kapital i fler fält alltså.
Att vara barn till Bergman har ändå lämnat en del ojämförbart enastående kvaliteter.
Med det sagt, ja! -jag anser att man kan köpa sig fri genom kompletterande t.ex. geniala yrkesinsatser. Ibland förutsäter det ena det andra, kanske samma hos Alva? Gunnar?
Att bli vid sin lest (läst?) … genererar väl inte alltid löften till di efterkommande.
Trust the art not the artist, always.
LikeLike
Det kanske är bra för utvecklingen att bli så där lagom övergiven. Som förälder undrar vi ju alltid över vad det är för påfrestningar vi utsätter våra barn för. Bilden av den goda skyddande familjen är nog i grunden förtryckande – även om utsatta barn antagligen ser det annorlunda.
Som överlevare tror jag att Edvardsson har andra bilder av vad förlåtelse är. Hennes rapportering från Israel/Palestina har genom åren svängt från ganska proisraelisk till uppenbara sympatier för det palestinska folket. Den svängningen är ovanlig och inger respekt. Jehovas folk är ju inte kända för att förlåta – skriver jag fördomsfullt…
LikeLike
Visst är det ok av Ingmar Bergman att förlåta sig själv om han samtidigt med samma lätthet förlåter alla andra. Det ät sådana vi vill ha människor, att de varken bedömer sig själva eller andra speciellt hårt för olika fel som man begår. Eller som Karl.R. Popper säger.” Människan är en felbar varelse.”
LikeLike
Ja, den sidan av Edvardson ger henne ett lass cred … minst sagt 😉
LikeLike