Jag har ofta undrat över var den ständigt glada pedagogen kommer ifrån. Ni vet hon som obekymrat kvittrar på och ställer retoriska frågor rakt ut i luften utan att någon gång bry sig om vad barnen vill eller behöver. Ett manipulativt monster som charmar och förför så länge alla lyder.
Nu vet jag – Det är ett TV-program från sent femtital som bär skulden. I Andy Pandy leker Meta Velander med barnen på ett sätt som antagligen blev stilbildande för en generation av pedagoger som inte ville vara auktoritära – men som inte för ett ögonblick intresserade sig för hur barn tänker.
Jag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)
Ett arv att bryta – en tradition att begrava.
På sjuttiotalet försökte Barnstugeutredningen införa något som kallades dialogpedagogik. Det var ett svenskt påhitt som fick mycket kritik. Men jag saknar lite av naiviteten och nyfikenheten på barnets tankar. Få av dagens studenter känner till Paolo Freire och de flesta tror nog att befrielsepedagogik handlar om sex.
Däremot kvittrar många fortfarande på obesvärat.
På morgonteve pratar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors om att befria tanken och vikten av att förändra synen på utbildning. Det största hotet mot tankens utveckling menar han är auktoritetstro. Mitt nästa projekt borde vara att bygga ett antiauktoritärt filosofiskt spår inom lärarutbildningen (med tydliga lärandemål enligt Bolognamodellen).
Politik och ideologi är inte döda företeelser. De luktar bara lite konstigt.
Andra bloggar om: Lärarutbildning, Normativitet, Bedömning, Högskola, Mobbning, studentinflytande, Förskola, Genus, Skola, Politik, Personligt, Utbildning, jämställdhet,
Tysta tankar 
En glad pedagog som vill ha ordning.
Vore väl Björklundskt.
Pseudo-glatt.
Förvisso.
Är det en hel del genusavfall i de bilderna.
Och barnen … ännu ej omfattade av de mänskliga rättigheterna.
Vad är motsatsen?
Om det rationella är ordning, struktur och kontinuitet?
I vilka känslodomäner bör vi röra oss för att få det andra?
För mycket, olika känslor i ett rum kan va rättså sliskigt, kan det inte?
LikeLike
Jo… jag ser kanske ett problem i att öppna dörren för naivitet och sentimentalitet. Det finns en dröm om att det går att förena (är det Habermas? Jag var sjuk den dagen) i någon form av livsvärldsrationalitet – men jag tror att i mötet så kommer alltid tanken segra över känslan. Eftersom den liksom är byggd för att argumentera. Känslan är ju mer – ja den liksom bara är!
Och varje försök att styra den reducerar kraften i den där magin som är så ömtålig.
LikeLike
Va säger dom nu? De kognitiva beteendeterapeuterna?
Tankar ger känslor…
Kan det va så jävla enkelt?
Som om det inte finns några känslor alls då?
Eller finns det en uppsättning primitiva, för överlevnad, konstitutionaliserade känslor i vår apparat som sen bör förkastas.
Vad är då lycka?
Inget?
Inget är inget.
Är man inte naturligt social och adaptiv finns inga skäl att ha k’änslor annat än instinkter.
Fly, slåss och para sig.
Om det sen är av dessa ursprungstillstånd vi konstruerat allt mellan himmel och jord i komplicerade banor vete fan.
Ibland står man rätt frågande, inför det mesta …
LikeLike
Men det här om dialogpedagogik låter nog intressant.
LikeLike
Jo det var ett försök att smälta samman utvecklingspsykologi (Piaget och Eriksson) med allmänna tankar om förhållningssätt inspirerade av revolutionära rörelser över jordklotet.. Barnstugeutredningen 1973 bygger på denna teoribildning som fick mycket stryk av etablerade pedagoger som menade att det inte går att sätta samman vad som helst hur som helst. Daniel Kallos slaktade metodiklärarnas naivitet vällustigt i en berömd föreläsning när jag gick min utbildning.
Men Freire är fortfarande en inspirerande figur!
LikeLike
Det är så viktigt med att vara en bra pedagog om man vill jobba med barn. Ibland känns det som om man inte tänker på det
LikeLike