Idag ropar alla på snabba åtgärder. Björklund vill skriva in vilka metoder som skolorna ska använda i skollagen. Forskarna ska ta fram underlag för program som är “evidensbaserade” (det betyder att metoden har fungerat på en skola i USA). Alla är överens om att det är viktig – alla är överens om att det är svårt.
Den största skillnaden tycks gå mellan dem som vill satsa på straff (flytta gärningsmännen) och de som tror på förebyggande åtgärder (livskunskap – värdegrundsarbete).
Jag hör nog till den andra gruppen och mitt bidrag är en sång om utsatthet som jag vet har använts på skolor som har arbetat med utanförskap och mobbning. Det kanske är ett pekoral – men Richard Lindgren sjunger så vackert.
Det kan också vara så att ensamhet och ångest är en grundläggande känsla som är helt normal. Då blir det konstigt med alla dessa åtgärder som ska bota ett tillstånd som egentligen är själva utgångspunkten för livet. Du föds och dör ensam. Gemenskap är tillfällig. Kärlek är ingen rättighet. Livet är inte rättvist. Forgive and forget.
Ändå är det kanske möjligt att arbeta med relationer inom skolan. Jag måste bestämma mig för om jag tror att empati kan tränas fram. Om det finns en tradition att blunda för de verkliga övergrepp som sker – då är alla ansträngningar bra och alla juridiska försök att komma till rätta med problemet motiverade. Jag önskar att min tilltro till regeringens empati hade varit större. Nu skapar Jan Björklund ett system för konkurrens och sortering med ena handen och försöker trösta med den andra. Så gör en sann mobbare. Söndra och härska.
Himlen gråter och fångvaktarna bekymrar sig över att fångarna är elaka mot varandra. Det kan vara så att skolan behöver mer luft.
Andra bloggar om: edömning, Högskola, Mobbning, Lärarutbildning, Normativitet, Skola, Personligt, Politik
Tysta tankar 
Jag tror endast på förebyggande åtgärder jag med!
LikeLike
Tänker på det här … med ensamhet.
För att kunna förstå kanske man bör definiera olika ensamheter…
Självklart för vissa, men en insikt hos mig, i dag.
Existenstiell ensamhet … den har vi. Men när vi känner av energierna i ett rum inser vi ju att ensamhet inte är synonymt med autonom. Ingen i sin konstitution är utanför mönstren, systemen, upprepningarna. Den ensamme är också en konstruktion, en roll som en ska va …
Är det en förbannelse att “alla ” ska med?
Är det viktigt för “gruppen” snarare att stigmatisera utanförskapet.
Kanske är “sams-projektet”, en nyliberal matrix?
Anpassning och social kompetens är väl i så måtto ett resultat av detta?
Att vara olik och att vara sams? Det är tidens melodi.
Kanske är det en religiös mytbildning?
LikeLike
I dagens understreckare i Svd
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_15812999.asp
beskrivs framväxten av tanken på mänskliga rättigheter. Den förläggs till mitten av 1700-talet och är då kopplade till en ökad individualisering i samhället.
Eftersom vi kommer längre ifrån varandra skapades ett behov av överenskommelser där vi förbinder oss att skydda varandra. Tidigare var det självklart att ta hand om de sina i familjen eller stammen.
Nu befinner vi oss i en situation där vi uppfattar lycka, gemenskap och rättvisa som ett diffust löfte. Matrix är väl ett bra ord för detta! Hårt uttryck kanske vi måste välja mellan att leva i en statligt garanterad drömvärld eller en mer riskabel tillvaro där relationer måste skapas och bevaras.
Jag tror det är den amerikanske filosofens Robert Noziks tankeexperiment som ligger bakom Matrix och andra filmer. Hur viktigt är det att känna sig lycklig? Om det är religion, droger, värdegrund eller inopererade chips spelar kanske mindre roll. Problemet är att det är svårt att ställa sig utanför.
LikeLike
Drömmen om lyckan.
Nu som möjlighet förpackad i bestsellern “The Secret”.
Lagen om attraktion.
Med budskapet:
Tänk dig rikedom och det regnar guld från himmelen, allt enligt lagen om attraktion.
Upprepa och älta ditt lidande och du menifesterar det om och om igen.
Som om individualismens yttersta pendelrörelse görs i den patologiska narcissismen.
Ja, det är svårt att ställa sig utanför.
Allt är systematiserat.
Individens egentliga frihet att välja är minimal.
Ett antal variabler före dig hänger dig i hasorna.
Man tror vägen är ogjord.
Tänk dig lycklig!
Det går!
Jodå.
Det är det som är paradoxen.
Bodil Malmsten skriver (på sin blogg):
Det där med att livet är det som pågår medan man sysslar med annat – det där andra, det är ju ingenting.
Livet är inte ingenting.
Livet är någonting.
Med glädje sanera, tvätta, bära ut, kassera. Sköta sjuka, hinna allting – att göra det med glädje, för att det inte finns något annat val.
LikeLike
Jag tror också på valets betydelse – även om Kay Pollack och andra kan få det att bli odrägligt gottköpsaktigt med sina käcka paroller om att välja lyckan – ja så tror jag på det i alla fall.
Men jag har en känsla av att depressionen inte är långt borta – en sorts balansgång på knivseggen.
Jag som är livrädd för banliteter tänker nu gå ut och vårda min glädje!
P.S. Har jag skrivit att jag uppskattar dina kommentarer – gör man det i bloggar?
LikeLike
Tack för det!
Jag försöker bara dra mitt uppmuntrande strå till den här bloggen så att du låter det komma fler spännande och intressanta inlägg!
😉
LikeLike
Pingback: Mobbaren mår bra? « Tysta tankar