Idag har jag sett studenter redovisa en uppgift som enligt instruktioner handlar om skapande processer och “lärande miljöer”. Det är inte miljöerna som ska lära sig något – begreppet utgår snarare ifrån en teori som menar att vissa miljöer ger underlag för det som vi lärare kallar för “lärande”. Det hela pekar mot pedagogik och mätbar nytta.
Min roll borde vara att leda in dem på tanken att det är viktigt hur miljöerna organiseras och vilken betydelsefull roll pedagogen har i barnens lärande. I stället märkte jag att min tanke gled iväg och att flera av redovisningarna var en aning ängsligt pedagogiska. Energin och kreativiteten neutraliserades av de goda avsikterna. Studenterna ville gärna visa att de tagit till sig litteraturen. Fokus hamnade på allmänna tankar om lärande och hur en lärare bör agera. Jag ville hellre att de skulle visa vem de är och hur de tänker.
Vi lärare jämför våra reaktioner, ser gemensamma mönster och försöker förstå varför dessa redovisningar är annorlunda jämfört med tidigare år. Är det instruktionerna? Sättet att introducera uppgiften? Har vi varit för tydliga/otydliga?
Ibland är vi snabba att vara självkritiska och många studenter tycks uppskatta uppgiften och redovisningen.
– Äntligen något som vi förstod!
En obehaglig slutsatsen skulle kunna vara att estetik och pedagogik inte trivs tillsammans och försöken att föra samman dem skapar förvirring. Lärandet tar över och det traditionella kunskapsmålen trycker undan det som skulle kunna vara uttryck, energi, kreativitet och lust. Min världsbild bygger på att bra pedagogik är berörande och har en botten i känslomässiga upplevelser. Därigenom är de oförutsägbara och svåra att fånga in i kriterier som är generella och rättvisa. Denna otydlighet skapar ångest hos studenter som gärna vill röra sig på säker mark. Går det att lära sig något på säker mark?
Dessutom är jag misstänksam mot själva tanken på att vissa miljöer är mer lärande än andra. Just nu skulle jag behöva vila i ett tyst vitt rum i ett halvår för att rensa ut alla intryck och alla snabba beslut som rusat igenom mitt huvud den senaste tiden. Saltvattentank och klosterretreat skulle också kunna gå bra. Men då har jag individualiserat begreppet till det meningslösas gräns.
Tysta tankar 
Context. Diskurser. Och allt däremellan.
Du verkar inte själv säker, på hur det är.
Med den lärande miljön på den lärande institutionen Lärare Högskolan.
Och om Studenter som vill röra sig på säker mark, där har förstås den säkra marken konstituerats av idel små tecken som kommunicerats om vad som förväntas göras, läras, uttryckas.
En student sitter bara där och väntar, suger i, orienterar sig i uppgiftslandet. Ja, i hela den kontext som “skolmatrixen” utgör går denne omkring och hoppas bli godkänd, och så ska det samarbetas fram också, helst vara lite flexibelt, ödmjukt, konsensusartat och så.
Men vänta lite…
En bra konstnärlig ledare öppnar väl grupper och människor, mer än skapar, gör, kreerar själv? Att skapa kreativa processer, och styra upp dom, och … jaaaa: det måste vara arbetsfördelat antagligen för att det ska gå att göra.
Någon är ett observerande reflekterande öga, en är en styrman, en annan navigatör och en tredje seglar, är vinden. Så som det ser ut i kollektiva skapande processer.
Förresten: vad ville ni egentligen att studenterna skulle lära sig? Skapa eller skapa lärande miljöer? Sätta fart på kreativa processer?
Arbetsfördelningen är nog den avgörande punkten för att få kreativiteten att spira. Processen måste nog få växa i en illusorisk trygghet.
Hur kan man skapa det?
Hur skapas det på andra konstskolor?
LikeLike
Tack för svaret! du sticker in kniven där det gör som mest ont. Kan vi skapa sådan trygghet i vår bedömningsindränkta normativa kontext?
Är pedagogik och estetik eld och vatten?
Ibland känns det lättare att låta konsten finnas på konstskolorna så tar vi hand om uppfostran. och slippa befinna sig i det här gränslandet.
LikeLike
Men, hur tänker du på estetik och pedagogik?
Estetik som färdig form och skolan går kanske inte ihop om man är en kanon-vurmare som på förhand vet bäst om hur resultaten ska bedömas.
Skapande processer, är nåt annat i min begreppsvärld. (Estetiska lärprocesser: varifrån kom det ordet? Verkar ju helt weijko). Estetik är väl inte process? Estetik som beteckning på alla saliga konster, de sköna? Eller vad? Modets estetik, krigets, porrens, eller vad tänker man sig?
Jag tror inte det finns någon motsättning, lärande är väl skapande, varje gång ett lärande sker skapas nytt. Modet att lära, modet att skapa. Skillnaden är kanske genom vilka former vi pressar fram det.
Jag har följt några konstnärliga processer och skrivit om dom (nutida dans och teater). Jag försökte då fånga det skapande, vad i processen som är skapande, när det sker, och från vem det kommer, upphovet.
Sett hur spiralformat det kan gå: det tröskas, tröskas, tröskas, grundforskas, för att sen få ett genombrott. För att man litar på att det ska komma, slutar fila, filar ändå och litar på processen, gör det, och, nästan alltid: förvånas av resultatet. Alla strävar efter kreativ frihet, där ideer ska få komma upp, förbi censuren, så att bollandet kan komma igång genom associationer, re/aktioner.
Det är i mycket samma processer som läraren försöker få eleverna att gå igenom, tycker jag.
På samma sätt är det lärande för ensamblen att ta sig an ett stycke, gå ner i det, leta referenser, få in det i kroppen, ge det röst, ge det kropp, känna historien, taktilt.
Jag har sen dess alltid undrat varför skolor inte jobbar mer så.
Nu finns nåt brittiskt som kallas Storyline har jag dock sett, verkar vara som en enda stor teaterrepetition! Funkar väl som ett bra komplement till annan strukturkrävande in-nötning.
En skapande process behöver en mamma och en pappa som öppnar mer än stänger. Kanske krävs det naturliga auktoriteter för att leda såna processer. En stor regissör (mamman) och en skicklig producent(pappan) befinner sig hierarkieskt sett “högre” än skådisarna. Skådisarna måste lita till och vara inställda på att tillfredställa dessa två, och publiken, och sina inre behov. Det är den stora skillnaden mellan skolan, kanske. Drivkrafterna, och slutligen bedömningen.
LikeLike
Oj, så långt!?
LikeLike
Långt är bra!
Begreppet estetiska läroprocesser är riskabla. Thavenius m.fl prövade begreppet i “Den radikala estetiken” och tankarna sipprar in i lärarutbildningen – även på kursplanenivå
https://lumaol.wordpress.com/2007/03/30/bologna-detaljstyrning-av-examinationsformer/
Problemet är att en lärarutbildning är besatt av lärande – och om det inte blir väldigt synligt och mätbart…Ja då blir både lärare och studenter nervösa. Nytta inför den kommande lärargärningen , eller nyttan inför examinationen. Det är möjligt att förstå. Den personliga utvecklingen (som är kärnan i en estetisk erfarenhet) den är svårare att förstå.
Min bild av estetik inom lärarutbildning fokuserar på att bryta ner hierarkier. Att se utrymme för tolkning av gestaltade erfareheter och därigenom försöka krypa ut ur det normativa kraftfältet som dominerar den här världen.
Men på samma gång vi ger tydliga instruktioner och betygsätter prestationer återupprättar vi hierarkierna.
Alternativet att inte bedöma tolkas avstudenterna som ointresse.
Alternativet processbedömning (som Lars Lindström m.fl beskrivit) ser jag som en smygauktoritär väg där lärarna genom sin närvaro stryper processer utifrån bilden av “den goda processen.
Men jag kan längta efter en renodlad konstnärlig utbildningsform där alla vet att det är föreställningen som står i centrum. Och där det ev. lärandet ses som en biprodukt – inte som en förutsägbar storhet att uppnå
LikeLike
Man kan ju kanske begära att “elever” ska förmå placera in sina verk, i en analys som har samröre med ett teoretiskt perspektiv givet i samma kurs. typ.
LikeLike
Jo det knepet brukar vi köra när det blir besvärligt. Analys, reflektion, perspektiv och teori i skriftlig individuell form – men då kanske vi ska avstå ifrån att låtsas som om det finns andra mer svårbedömda värden i en utbildning?
Många av våra studenter är skickliga ledtrådssökare och skulle antagligen kunna prestera någon form av text som visar prov på dessa färdigheter som Bolognatänket dryper av. Men jag vill ha mer!
LikeLike
Men VAD är det för “mer” du vill då?
ÄR det ändå inte tillräckligt fördjupande att analysera ett “verk”, och sen en process därtill?
Kan ju gå tusen mil i (bara de västerländska) spåren efter kunskaper att se “det”, från Aristoteles via Nietzsches Dionysos och Apollon och bla bla bla och sen hela modernitetens århundrades alla ‘rörelser’ och ismer … och ska vi börja lyfta ut det till context i kulturstidier har vi ett hav att undersöka, nog skulle det kunna ge insikter tillräckliga för den som inte är “konstnär nog”.
Hörde ett samtal med Ulf Linde på radion i går. Han var krass och begrät dagens konst, som enligt honom i dag uppbars av folk som var för dumma för stt eget bästa, och inte minst för konstens bästa då. Han, som en av få, brann och levde, andades skapandet och utforskandet, som om det fanns en essentiell egenskap att ha eller inte ha: konstkärlek. Konst … alltså konst, han pratade om konst! inte geschäft eller egotripper. Han var rätt cynisk, minst sagt. Var han bara en nostalgiker? eller var han sann?
Läste också om “Skådebanan” i Västra Götalands regionen, Vara, där de försökt göra en lärande fusion mellan kommunala myndigheter, konst, och de konstnärliga institutionerna. Vet inte så mycket mer om det, men det kanske du gör?
LikeLike
Ja vad är det för “mer” jag vill ha. Trängd mot repen inser jag att det riskerar att bli svårt att beskriva vad som innefattas i det estetiska fältet (om det nu finns något sådant)
Mycket enkelt är det kanske så att om det står “redovisning” i instruktionerna så tolkar studenterna det som att de måste förevisa någon färdighet.
Om det står “föreställning med ambition att beröra mottagaren” – ja då kanske det händer något annat! ´Samtidigt vet jag att många studenter värjer sig
– Jag ska inte bli skådespelare, filmare osv…
Jag försöker alltså distansera mig från en högskolekontext där analys och reflektion är det högsta och finaste. Risken är att känslomässigheten blir en ny förtryckande norm. Usch – jag vill ju inte hamna i sentimentalitet!
Jag tror Linde med sin vurm för Duchamp och annan situationsbaserad konst skulle argumentera emot att det finns generella kriterier för bedömning. Antagligen så skulle han dessutom vara mycket misstänksam mot ambitionen att föra in dessa värden i en lärarutbildning. Som dessutom handlar om små barn.
Sådana där fusioner dyker upp ibland när frustrationen blir för stor hos de olika grupperna. Alla försök är bra – i Malmö har Konserthuset en spänande verksamhet där de bjuder in förskolorna som tyder på att de verkligen försöker öppna sin institution. Men det är lite sent – under galgen skulle man kunna säga.
LikeLike