Idag har jag varit på kurs igen. Bedömning av nätbaserad undervisning. Det ligger i tiden, som man brukar säga.

Digitala medier ger utrymme för oceaner av kontroll. Varje diskussionsinlägg, läslogg, observation och reflektion kan bedömas och värderas utifrån någon form av kriterier.

Ett traditionelt sätt är att försöka mäta kvalitet genom kvantitet. Antalet inlägg ger en indikation på aktivitet. Problemet är att aktivitet antagligen inte är ett av kursens mål och därför inte bör bli föremål för bedömning. Bolognatänket är ganska tydligt på den här punkten.

Ett annat sätt att närma sig problematiken är att försöka skapa undervisningsformer som stödjer kollektiva processer (läs grupparbete). Lärare menar att det är viktigt men blir ibland nervösa av att vi inte vet vad som händer i grupperna och oroar oss för rättviseaspekten. Lösningen är återigen: kontroll.

Genom att arbeta med processbedömning går det att skapa kriterier för “den goda processen” där alla gör lika mycket och helst på ett sätt som tillfredställer läranas bild av hur ett arbete ska organiseras. Risken är stor att denna kontroll reducerar och banaliserar processerna. Vi vet inte bara vad studenterna ska lära sig utan även hur.

Det tredje temat var vikten av tydliga kriterier och tidig feedback. Föreläsaren uttryckte starkt betydelsen av att studenten förstod vad som förväntades och hur detta färgade av sig på resultatet.

Ingen har ifrågasatt att lotsning är en effektiv väg att lära små barn enkla färdigheter. Om uppgiften är att rita en fyrkant är det troligt att det är en framgångsrik metod att visa en förebild och korrigera alla andra former. Men vill vi ha detta tänkande på högre nivåer i utbildningssystemet? Jag oroar mig för det självständiga tänkandet och det oförutsägbara lärandet. Intuition står inte högt i kurs just nu.