När jag gick i femte klass testades jag och misslyckades. Jag var färgblind. Besvikelsen var svår och jag minns fortfarande vanmakten i att inte kunna urskilja siffran bland prickarna. Inte lokförare – inte pilot.

Några dagar senare satt hela klassen och arbetade under tystnad. Då smyger fröken fram till min bänk och frågar med en känslosam teaterviskning
– Hur är det egentligen att vara färgblind?

Frågan var säker ärligt menad men alldeles omöjlig att besvara. Hur skulle jag veta något om hur det är att inte vara färgblind? Mitt sätt att se världen var (och är) det normala för mig och tanken på att andra ser och upplever världen på något annat sätt djupt förvirrande – men också nyttig. En påminnelse om att våra sinnen är bedrägliga vänner och att vi är fångade i våra privata tolkningar av dessa intryck.

Frågan är också om jag har verkligen har fel – tänk om det är jag som ser färger på ett riktigt sätt! Det populistiska alternativet (att majoriteten vet bäst) har fått en ihålig klang sedan Lasse Brandeby var med i Let´s dance och vann folkets kärlek som bäste dansare.

Hmmm – bilden är tagen på Österlen förra sommaren och det mystiska molnet har jag skruvat upp lite genom att manipulera bilden. Men den är sann för mig…