St. James infirmary var en av de första låtar jag lärde mig spela på banjo. Vi repade i vår källare och för några av oss blev musiken ett yrke. Ale Möller lärde mig sången, men jag är osäker på om vi fördjupade oss i texten.
Jag gillar den nya Stevie Wonderinspirerade versionen.

Läs allt om sångens historia här:

https://en.wikipedia.org/wiki/St._James_Infirmary_Blues

Jag hade ett ganska lättsinnigt förhållande till döden som 15-åring.

I went down to St. James Infirmary,
Saw my baby there,
Stretched out on a long white table,
So cold, so sweet, so fair.
Let her go, let her go, God bless her,
Wherever she may be,
She can look this wide world over,
But she’ll never find a sweet man like me.

About Editor

http://tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Webmaster http://etenjournal.com Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
This entry was posted in Estetiska processer, Musik, Personligt. Bookmark the permalink.

Leave a comment