Är uppfylld av en stark upplevelse på Intiman Malmö stadsteater. I väntan på Godot är en lysande pjäs och uppsättningen var riktigt bra.
Jag funderar på att se om den klassiska uppsättningen från teveteatern.
Är uppfylld av en stark upplevelse på Intiman Malmö stadsteater. I väntan på Godot är en lysande pjäs och uppsättningen var riktigt bra.
Jag funderar på att se om den klassiska uppsättningen från teveteatern.
Senaste inlägg
Kategorier
Gör det och reflektera sedan över likheter och skillnader här med oss.
LikeLike
Jag tror det är en pjäs som vinner på att ses många gånger i olika versioner. Malmöversionen var avskalat vacker och väldigt intensiv.
Funderar på om det går att ska liv i absurdismen som livshållning. Jag är osäker på om det går att förena med skollagens skoningslösa målrationalitet.
LikeLike
Något som skillnadshållare och möjliggörande av kreativiteten behövs troligen i allt högre grad.
LikeLike
Det är ju en bedövande rik pjäs som är väldigt svår att värja sig från. Vladimir försöker hela tiden se något positivt i tillvaron och – vem vet, Godot kommer kanske i morgon?
Estragon är en högst sorglig figur. Hungrig, slagen och skolös.
Kanske handlar pjäsen om närhet. I Malmöversionen kändes det som en sorts tilltufsad form av manlig vänskap. De pratar förbi varandra och tar hand om varandra på ett sätt som är rörande och vackert.
När sedan Pozzo dundrar in känns de så små och utlämnade. Jag tycker om slutscenen. De står liksom bara och håller i varandra. Det är väldigt fint.
Jag letar efter texten och inser att det skrivits en del om pjäsen.
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Waiting_for_Godot
LikeLike
Vilken fin tolkning du ger, om manlig vänskap.
Att vara naivt positiv kan ge fåniga vibrationer, medan det dunklet negativa inte skapar förhoppningar alls. Vem är du?
LikeLike
Jag skulle vilja vara mer Vladimir, men identifierar mig med Estragon.
Han blir glad för en morot och överlycklig när skorna passar.
LikeLike
😉
LikeLike