Den här artikeln antyder att pojkar visst får gråta – men det bör ske inom noga utvalda områden. Helst ingen okynnesgråt.
Jag vet inte om landslagets insats i EM är en bra anledning. Än kan jag kontrollera sorgen.
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i…
I och med Irlands-fiaskot var jag rätt förberedd på vad som komma skulle… mitt hårda manshjärta hade nog redan för-rationaliserat utgången inombords mot Belgien (flickvännen blev mer förvånad av förlusten). Dock inget gråt att rapportera i nåt fall – Island!
GillaGillad av 1 person