Jag minns Prince

Alla män funderar över maskulinitet. I den här videon fantiserar han om att komma en kvinna riktigt nära – som flickvän.

Jag förstår det inte. Men är ohjälpligt fascinerad.

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Genus, Musik, Personligt. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Jag minns Prince

  1. Magnus skriver:

    Prince sade i någon intervju att ”jag hade kunnat ägna två år åt att diskutera min relation med min far hos en psykolog, men jag valde att göra den här filmen [Purple Rain] istället”. Utan tvekan är vägen till en personligt uppfattad manlighet ett av ämnena i Purple Rain, och erfarenheten av att ha gjort den bidrog också till att öppna vägen för en mer förstående, mer vuxen relation till pappan.

    Just det där på en gång sårbara och tuffa i hans porträtt av den lokala stjärnan ”The Kid” är också en av de många vinnande sidorna med filmen – liksom James Dean blir han trovärdig genom att han inte framställs som någon självklar vinnare.

  2. andersbwestin skriver:

    Själv har jag alltid beundrat hans fantastisk musikalitet. Men sen tar det stopp. Obehaglighetskänslorna blir för starka. Musik är inte bara skicklighet. Man måste också få känna gemenskap i känslorna.

    • Magnus skriver:

      Jo, hans minst sagt egensinniga stil och intensiva tilltal kunde säkert bli för mycket för somliga. Precis som med t ex Bootsy Collins, som också är en rasande skicklig och experimentvillig musiker och en magnet på scen, men minst sagt speciell. Eller Zappa, eller Miles Davis…Det är inte så mycket att säga om det, visst måste det till någon slags tändning i mötet med dem för att det verkligen ska fungera.

      • andersbwestin skriver:

        Jag har allför stora behov av ”pastoral romantisk existensiell längtan” i mig för att passa ihop med Prince. Men varför gillar jag då både Zappa o Davis utan obehag. Inte heller har jag bögskräck då vissa varianter av det androgyna passar hand i handske. Jag har länge sökt psykologiska förklaringar till hur jag funkar men har inte hittat ett säkert svar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s