Jag läser Matilda Nordhs krönika med förundran. Hur påverkas hon (och barnet) av all denna rädsla?
Och jag är så rädd, Vide. Så rädd att inte kunna ge dig av hela världen, av hela färgskalan och ge dig tusen möjligheter istället för två. Så rädd att du ska växa upp och utgå från att du är heterosexuell, eftersom alla alltid sagt att du kommer bli en liten tjejtjusare och därför aldrig känna efter om det inte pirrar i magen av killen som är din labbpartner på högstadiet. Så rädd att du aldrig kommer överväga ett yrke som sjuksköterska trots att det kanske hade varit det yrke som passat dig bäst om du belönas med skarp hjärna och omhändertagande känsla för människor. Jag är så rädd att du aldrig ens kommer ha den där omhändertagande egenskapen, eftersom ingen kommer förvänta sig att du ska pyssla om dockor utan istället köra snabbt med bilar. Så rädd att vi och alla runt omkring oss kommer uppmuntra din grabbighet och ursäkta ditt beteende.
Av de drygt 2 400 personerna som misstänktes för sexualbrott år 2014 var 98 procent män. Jag är så rädd att du ska bli en i statistiken.
Tysta tankar 
Ytterligare en artikel som vill demonisera och inte på något sätt försöka förstå orsakssamband och inte heller livets komplexa samband och inbyggda konflikter.
GillaGilla
Det verkar besvärligt att vara rädd för så många saker.
GillaGilla
Det låter förstås cyniskt, men jag misstänker att uttalanden typ ”jag tvingas att vara rädd för alla män, de kan ju våldta mig” osv är retoriska troper snarare än verkliga utsagor om hur skribentjaget känner sig till vardags. Eller ens vanliga kvällar ute på stan.
”Jag är en annan” som Rimbaud en gång formulerade det, men nu med en helt annan mening: jaget som fiktiv person i en effektiv punchline.
GillaGilla
Det låter väldigt cyniskt. Bara tanken att någon skulle kokettera med sin rädsla är djupt stötande.
GillaGilla
Så skulle jag också se det om det var jag som uttalade mig (jag gillar verkligen inte koketterande i offentligheten) men den här sortens utsagor glider ibland fram och tillbaka mellan två plan. De rör sig över gränsen mellan att handla om någons verkliga jag och att tala om ett fiktivt jag, eller ett retoriskt jag, som inte riktigt är lika med den som talar. Och då är det ju inte koketteri längre, skulle den som skriver kunna hävda, det handlar ju inte om känslor som man personligen verkligen har till den graden. Det bara låter så.
(Ja, jag har sett och hört en del exempel på den här sortens dubbla bokföring på senare år. och det brukar handla om att någon vill ha en bra punchline eller en effektiv story att sälja in sitt budskap med.)
GillaGilla
Om jag ska vara ärlig så tror jag t ex inte på att DN:s Malin Ullgren verkligen känner så här för män respektive kvinnor som har någon form av problem, sociala konflikter, sjukdom eller så: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-varfor-fantiserar-jag-bara-om-mans-skora-mansklighet/
Det är en slags fiktion hon har spunnit ihop, och ingenting hon annars brukar skriva antyder att hon skulle känna ett speciellt hjärtsnörp för män relativt kvinnor på det här sättet. Men det narrativ hon knyter till blir rätt på alla punkter – hon får män att framstå som på en gång klumpiga, mindre begåvade än kvinnor och som själva källan till förtrycket i världen – de tubbar kvinnor att sätta dessa män före andra kvinnor utan att ens säga något i den riktningen! – och kvinnor som ädlare, visare och mer uthärdande – och just därför sårbarare. Och eftersom hela texten är förankrad i ett ”vad jag har upplevt” så går det knappast att ifrågasätta den offentligt utan att åka på frågan: försöker du säga att jag står här och ljuuuger om mig själv?
Ändå tror jag inte att Malin Ullgren skulle anse att hon hade ljugit. Hon tycker nog bara att hon har plockat ihop några pusselbitar och bortsett från (många) andra.
GillaGilla
Uh – jag vet verkligen inte vad som pågår. Men det finns naturligtvis något självförhärligande i all denna insikt (och underförstått antydningen om att det är strukturerna och det historiska förtrycket som öppnar portarna till känslosamheten.
Nu har även jag låtit mig förföras av Ebba Witt Brattströms senaste bok. Hon är ute och tassar i samma våtmarker. På något sätt har hon stått ut med och skyddat denna ömkliga ursäkt till man genom så många år. Godheten framstår som närmast patologisk och när hon sedan låter sig misshandlas av samma erbarmliga kräk – ja då måste det återigen vara samma strukturer som hindrar henne från att göra det som varje förnuftig person borde göra. Anmäla honom.
GillaGilla
Kan översättas även till Sverige:
”Med Mitterrand som president på 1980-talet släpper vänstern det kollektiva samhällsprojektet och socialismen resignerar inför den ekonomiska ordningen. Det traditionella sociala projektet ersätts av frågor kopplade till minoriteters rättigheter, feminism och antirasism. Hur viktiga dessa än är bidrar de till ytterligare fragmentisering, staten reduceras till att förverkliga individers och gruppers intressen. Det är detta tillstånd vi lever i nu.”
Klok fransk filosof som förklarar varför allt flyter inklusive trygghet och det centrala Viet.
http://www.svd.se/darfor-vaxer-pessimismen-i-europa/om/kultur
GillaGilla
Det var väl en slutkläm att grunna på:
”Men ingenting hindrar oss från att börja reflektera igen och skapa stora framgångsrika samhällsprojekt, som det svenska socialdemokratiska under mellankrigstiden.”
GillaGilla