De gör det inte lätt för sig

Är detta summan av SKL:s nätverk? Männen är välkomna, men det ska vara på majoritetens villkor.

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Förskola, Genus, jämställdhet, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till De gör det inte lätt för sig

  1. AV skriver:

    ”– Tänker du att det ska vara 50-50 så gör du en skillnad på vad män och kvinnor har att erbjuda. Vi ska inte göra den skillnaden, säger hon.

    Behövs det inte manliga förebilder i förskolan då?

    – Det innebär att du gör skillnad på män och kvinnor, så nej, det tycker jag inte, säger Karla Larsson.”

    Ok, då har de samtidigt dragit undan fötterna på alla argument varför man ska ha fler kvinnliga brandmän, poliser, styrelseproffs, musiker på festivaler osv. Säger man att det är en fördel för företagen att fler i styrelsen är kvinnor eller att det är bra med kvinnliga förebilder för tjejer som vill musicera, gör man alltså skillnad på män och kvinnor. Att män och kvinnor i genomsnitt har olika egenskaper, vilket kommer verksamheten tillgodo.

    Den konspiratoriskt lagde skulle säga att man använder en förklaringsmodell när män är i majoritet (kvinnor har något speciellt att erbjuda) och en annan modell när det är en kvinnlig hägemonisk bastion (män har i sig inget att tillföra, vi kan vara genusöverskridande själva). Låter som det är några som är rädda att förlora sitt tolkningsföreträdesprivilegium. Kvinnor och män är precis lika dana, fast kvinnor är lite bättre.

    Det är denna dubbelmoral och ad Hoc-argumentation som gör genusvetenskapen till pseudovetenskap. Man har en slutsats och en agenda, som man anpassar sina förklaringar till efter behov. Att förklaringarna inte är kompatibla när man jämför de olika situationerna bryr man sig inte om. Det är annorlunda när vi gör det.

    • Mats skriver:

      Ungefär så.

      Typ gummibandsmoral.

    • Magnus skriver:

      Visst är det ”våga inte kräva att jag ska sätta likhetstecken mellan mina barn och dina ungar” det handlar om (i litet överförd mening), hon mäter helt öppet med dubbla måttstockar när det gäller värdet av manlig och kvinnlig närvaro.

      Det hade varit en en enkel match att reda ut det här på en övning i argumentanalys (och AV gör jobbet), men den sortens gränser gäller inte för svenska feminister i karriärtrappan och deras kompisar.

      • Mats skriver:

        Jag har förstått att det är ett politiskt projekt – förskolan har ett uppdrag.

        Och nu har en ny majoritet ändrat villkoren i kommunen. Och det blev lite besvärligare.

        • Magnus skriver:

          Man kan ju säga så här: genusvetare och moderna feminister brukar numera säga att det är mycket viktigt att aktivt ifrågasätta strukturerna både på mikro- och makronivå, och att vid behov bryta upp dessa strukturer. Men det gäller uppenbarligen bara de strukturer som anses stödja män. Att ifrågasätta en norm som tydligen ger utfallet 90% kvinnliga förskollärare på ett dagis som ska motarbeta könsroller, det är man inte intresserad av.

  2. Anna skriver:

    Men det är viktigt att man inte sjunger ”man” hela tiden… då är det visst skillnad 😉

    • Anna skriver:

      Flåt, ”han” skulle det vara…

      • AV skriver:

        Fast här handlade det om att använda personligt pronomen i opersonliga sammanhang. Att använda ”du” istället för ”man” ser jag som en anglicism. ”You got to know your limitations” kan betyda både ”Du måste förstå dina begränsningar” och ”Man måste förstå sina begränsningar”. I svenskan skiljer vi på dem.

    • AV skriver:

      Det heter inte ”man” längre, utan man ska låta som en småländsk bonde. Det heter ”en”. ”En kan inte så noga veta vad dagen ger.”
      ”Han” och ”hon” är numera att stoppa personer i fack. Alla är ”hen” om en inte har frågat personen vad de föredrar. Och innan du frågar någon måste du se till att varna för din jobbiga fråga, triggervarning. Se gärna till att personen har snabb tillgång till ett ”safe space”, en kuddhörna att trösta sig i. Vi ska inte bara utbilda förskollärare, utan universitet och arbetsplatser ska helst se ut som förskolor. För söndercurlade millenials.

      (Kan innehålla spår av sarkasm)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s