“Boys who are never allowed to be wild are boys who never learn how to control that wildness. Boys who are not allowed to whack and be whacked with sticks never learn what fighting is like. What’s so bad about that? Well, they may end up hitting someone weak, with no idea how much it hurts to be hit. Or they may end up standing by while the strong go after the weak – and have no idea that it’s their job to put a stop to it.”
http://www.patheos.com/blogs/simchafisher/2015/09/05/boys-with-sticks/
Jag känner igen scenen. Våra barn hade många svärd. Det var inte alltid deras gäster hade svärdvett.
Tysta tankar 
Jag skulle vilja ha en tummen-upp knapp här men då det inte finns får jag skriva det istället.
Jag har, i ett tidigare liv, varit kampsportstränare. Det som slog mig då var hur många killar som inte hade någon manlig förebild och desperat ville ha en. De gjorde nästan vad som helst för att få en. Intressant nog gjorde de saker som bröt mot dojo-disciplinen, vilket föranledde bestraffningar (armhävningar etc) men de blev sedda! Likadant var det en ära att vara uke (mottagare av teknik, någonting som oftast gör ont). Då kunde det skrytas om att fan vad ont det gjorde.
Det var samtidigt en tung börda för en 22:åring att vara pappa och manlig förebild åt en 4, 5, 6 unga killar åt gången. Men man fick bita ihop eller något. Det förberedde mig iaf på att bli pappa åt söner.
LikeLike
Jag brukar försöka styra bort män som går in i läraryrket från tanken på manlig förebildlighet eller faderssurrogat.
Men det är inte så lätt att undvika.
LikeLike
Men vad gör man när man står där? Jag blev tränare för att jag tyckte (och tycker) att det var väldigt roligt att vara det. Det andra kom på köpte så att säga.
LikeLike
Jo – jag vet.
Men tycker inte vi ska romantisera den sidan. Det blir fort komplicerat och övermäktigt att försöka fylla så många tomrum samtidigt.
LikeLike