Förra veckan drabbades jag av kraften i de där låtarna som så många har misshandlat. Det är en obeveklig röst och ett människoöde som faktisk lever upp till den klassiska betydelsen av ordet tragiskt.
Förra veckan drabbades jag av kraften i de där låtarna som så många har misshandlat. Det är en obeveklig röst och ett människoöde som faktisk lever upp till den klassiska betydelsen av ordet tragiskt.
Jag är inget jättestort Whitney-fan även om jag gllar soul – jag vill gärna ha litet ruffigare eller mer hett eruptiva röster, som Erykah Badu eller Chaka Khan – men I Have Nothing har jag alltid gillat. Den lyfter fram kärlekens sårbarhet mycket vackert, både orden och de vokala bågarna samverkar – och detta: att också en person som synts på en miljon bilder och reklampelare kan vara en ensam människa.
Älskar också Isaac Hayes, som i den här ståtligt intima balladen, med ett lååååångt snyggt gitarrsolo som bygger upp och förtätar medan Isaac lirar följsamt elpiano. Vilken sammetsmörk baryton den här mannen hade:
LikeLike
Fint – visst gjorde han kockens röst i tidiga South park?
LikeLike
Jepp, soul(d) food…Har förstått att många i en ny generation upptäckte honom där. En fantastisk arrangör, sångare och låtskrivare.
LikeLike