13 kommentarer till Kan detta vara världens tuffaste låt?

1. Magnus skriver:

   juli 26, 2015 kl. 12:52 e m

   Onekligen en fräck inspelning, och breaket i senare delen (när man bara hör trummor och congas) är ett av de mera samplade vaxen som finns.

   Svara
2. andersbwestin skriver:

   juli 27, 2015 kl. 6:36 e m

   Just nu idag är detta min tuffaste låt.

   På 70 talet var det här en av de tuffaste:

   Jag älskar gitarren.

   Svara
   • Mats skriver:

     juli 28, 2015 kl. 3:16 e m

     Jag lyssnar på Stian och anar att den aldrig kommer att nå topplistorna. Stjärnbaneret?

     Svara
     • andersbwestin skriver:

       juli 28, 2015 kl. 4:08 e m

       Musikalisk intersektionalitet bör uppmärksammas som en av tusentals utanförskapsdimensioner.

       Svara
   • Mats skriver:

     juli 28, 2015 kl. 3:21 e m

     Santana – det är väl själva definitionen av gitarr-yl?

     Svara
     • andersbwestin skriver:

       juli 28, 2015 kl. 4:14 e m

       Jag gillar det rytmiska ”lager på lagerbygget” med svävande modala toner som flyter ovanpå. Det funkar även med violin o viss typ av blås ala Garbarek.

       Svara
       • Mats skriver:

         juli 28, 2015 kl. 4:20 e m

         Just nu har jag en ukuleleperiod – försöker lära mig spela indiemusik i avskalade versioner.

         Svara
         • andersbwestin skriver:

           juli 28, 2015 kl. 4:43 e m

           Musik har många funktioner. För mig handlar det ofta om mental högtrycksblåsning. Rensa skallen från allt tjafs i mediahimlen. En slags snabbverkande variant till en veckas fjällvandring.
         • Mats skriver:

           juli 28, 2015 kl. 11:42 e m

           Jag är nog mer försiktig – den här skivan återkommer jag till:
3. Magnus skriver:

   juli 27, 2015 kl. 9:36 e m

   Mmm, gillar den med Santana – och bandet, förstås. Jag skulle kunna föreslå Yes’ halvt jazzfunkiga, oroande mästerverk ”The Gates of Delirium” men den är nog för lång för att det ska vara någon poäng att posta den här, dessutom ska den upplevas på stereo genom hela rummet, inte på ipod eller Youtube. Det får bli Deep Purples ”No One Came” och sen en fantastisk tagning med Jaco pastorius, Bireli Lagrène – med en sanslöst bra och okänd trummis vid namn Thomas Böröcz (plattan heter ”Live in Italy” och är lika bra hela vägen).

   Ian Gillans text om vägen upp, ut och bort som rockstjärna är briljant, med klara paralleller till Bowies Ziggy Stardust. Imponerande att killen lyckas vara så här koncis och klarsynt medan hans eget band är på väg rakt uppåt. Storartat sväng också.

   Som sagt, ingen glömd här men trummisen är briljant, säker och en helt nödvändig del av groovet – trots att han bara hade turnerat med de andra två i ett par veckor. Och samspelet mellan Jaco och Bireli är närmast balettmässigt.

   Bonus för snyggt inskott av Smoke On the Water-riffet, som passar perfekt ihop med det som händer sedan.

   Svara
   • Mats skriver:

     juli 28, 2015 kl. 4:19 e m

     Oj – jag vet inte om ”snärtigt” är en bra beskrivning av den sista låten?

     Svara
     • Magnus skriver:

       juli 28, 2015 kl. 4:57 e m

       Som att köra längs långa upplysta motorvägar eller skyskrapeväggar i natten – och de skiftar hela tiden turer och mönster. Det är knäckande vackert…

       Svara
4. andersbwestin skriver:

   juli 28, 2015 kl. 4:10 e m

   Jacos basspel är överjordiskt. Synd att karln hade en alltför jobbig själ. Barocken i början gillar jag skarpt.

   Svara

Kommentera Avbryt svar

Skriv din kommentar här...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

E-post (Adressen lämnas aldrig ut)

Namn

Webbplats

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Google+-konto. ( Logga ut / Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Meddela mig om vidare kommentarer via e-post.

Meddela mig om nya inlägg via e-post.