På 70-talet var bongotrummor det fräckaste. Här känns det som om arrangören har lagt in extra allt.
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i…
Onekligen en fräck inspelning, och breaket i senare delen (när man bara hör trummor och congas) är ett av de mera samplade vaxen som finns.
GillaGilla
Just nu idag är detta min tuffaste låt.
På 70 talet var det här en av de tuffaste:
Jag älskar gitarren.
GillaGilla
Jag lyssnar på Stian och anar att den aldrig kommer att nå topplistorna. Stjärnbaneret?
GillaGilla
Musikalisk intersektionalitet bör uppmärksammas som en av tusentals utanförskapsdimensioner.
GillaGilla
Santana – det är väl själva definitionen av gitarr-yl?
GillaGilla
Jag gillar det rytmiska ”lager på lagerbygget” med svävande modala toner som flyter ovanpå. Det funkar även med violin o viss typ av blås ala Garbarek.
GillaGilla
Just nu har jag en ukuleleperiod – försöker lära mig spela indiemusik i avskalade versioner.
GillaGilla
Musik har många funktioner. För mig handlar det ofta om mental högtrycksblåsning. Rensa skallen från allt tjafs i mediahimlen. En slags snabbverkande variant till en veckas fjällvandring.
GillaGilla
Jag är nog mer försiktig – den här skivan återkommer jag till:
GillaGilla
Mmm, gillar den med Santana – och bandet, förstås. Jag skulle kunna föreslå Yes’ halvt jazzfunkiga, oroande mästerverk ”The Gates of Delirium” men den är nog för lång för att det ska vara någon poäng att posta den här, dessutom ska den upplevas på stereo genom hela rummet, inte på ipod eller Youtube. Det får bli Deep Purples ”No One Came” och sen en fantastisk tagning med Jaco pastorius, Bireli Lagrène – med en sanslöst bra och okänd trummis vid namn Thomas Böröcz (plattan heter ”Live in Italy” och är lika bra hela vägen).
Ian Gillans text om vägen upp, ut och bort som rockstjärna är briljant, med klara paralleller till Bowies Ziggy Stardust. Imponerande att killen lyckas vara så här koncis och klarsynt medan hans eget band är på väg rakt uppåt. Storartat sväng också.
Som sagt, ingen glömd här men trummisen är briljant, säker och en helt nödvändig del av groovet – trots att han bara hade turnerat med de andra två i ett par veckor. Och samspelet mellan Jaco och Bireli är närmast balettmässigt.
Bonus för snyggt inskott av Smoke On the Water-riffet, som passar perfekt ihop med det som händer sedan.
GillaGilla
Oj – jag vet inte om ”snärtigt” är en bra beskrivning av den sista låten?
GillaGilla
Som att köra längs långa upplysta motorvägar eller skyskrapeväggar i natten – och de skiftar hela tiden turer och mönster. Det är knäckande vackert…
GillaGilla
Jacos basspel är överjordiskt. Synd att karln hade en alltför jobbig själ. Barocken i början gillar jag skarpt.
GillaGilla