Kan detta vara världens tuffaste låt?

På 70-talet var bongotrummor det fräckaste. Här känns det som om arrangören har lagt in extra allt.

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Estetiska processer, Musik, Personligt. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Kan detta vara världens tuffaste låt?

  1. Magnus skriver:

    Onekligen en fräck inspelning, och breaket i senare delen (när man bara hör trummor och congas) är ett av de mera samplade vaxen som finns.

  2. andersbwestin skriver:

    Just nu idag är detta min tuffaste låt.

    På 70 talet var det här en av de tuffaste:

    Jag älskar gitarren.

  3. Magnus skriver:

    Mmm, gillar den med Santana – och bandet, förstås. Jag skulle kunna föreslå Yes’ halvt jazzfunkiga, oroande mästerverk ”The Gates of Delirium” men den är nog för lång för att det ska vara någon poäng att posta den här, dessutom ska den upplevas på stereo genom hela rummet, inte på ipod eller Youtube. Det får bli Deep Purples ”No One Came” och sen en fantastisk tagning med Jaco pastorius, Bireli Lagrène – med en sanslöst bra och okänd trummis vid namn Thomas Böröcz (plattan heter ”Live in Italy” och är lika bra hela vägen).

    Ian Gillans text om vägen upp, ut och bort som rockstjärna är briljant, med klara paralleller till Bowies Ziggy Stardust. Imponerande att killen lyckas vara så här koncis och klarsynt medan hans eget band är på väg rakt uppåt. Storartat sväng också.

    Som sagt, ingen glömd här men trummisen är briljant, säker och en helt nödvändig del av groovet – trots att han bara hade turnerat med de andra två i ett par veckor. Och samspelet mellan Jaco och Bireli är närmast balettmässigt.

    Bonus för snyggt inskott av Smoke On the Water-riffet, som passar perfekt ihop med det som händer sedan.

    • Mats skriver:

      Oj – jag vet inte om ”snärtigt” är en bra beskrivning av den sista låten?

      • Magnus skriver:

        Som att köra längs långa upplysta motorvägar eller skyskrapeväggar i natten – och de skiftar hela tiden turer och mönster. Det är knäckande vackert…

  4. andersbwestin skriver:

    Jacos basspel är överjordiskt. Synd att karln hade en alltför jobbig själ. Barocken i början gillar jag skarpt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s