It’s not unusual to have childcare staff say to me: “We offer cuddles if a child asks for them, but only when they initiate it.” That sounds positive, because it sounds like the child is in control. The risk is that a child learns that when they are in emotional pain, no-one is on hand to offer comfort unsolicited. They can end up feeling ignored and isolated, even though that is not what we intended.
http://vardagsrasismen.nu/2014/06/09/ett-nej-betyder-nej-aven-for-barn/
Att det finns gränser för kramar visade vårt barnbarn Alva ,20 månader, idag. Efter tio kramar av alla biologiska släktingar vart hon arg och buttade bort o visade minen ”nu får det banne mig räcka”.
Agatha Christie skriver om detta i sin självbiografi:
”I do remember a close friend of my mother’s, a Miss Tower, mainly because I took endless pains to avoid her. She had black eyebrows and enormous white teeth, and I thought privately that she looked exactly like a wolf. She had a habit of pouncing on me, kissing me vehemently and exclaiming, ‘I could eat you!’ I was always afraid she would. All through my life I have carefully abstained from rushing at children and kissing them unasked. Poor little things, what defence have they? Dear Miss Tower, so good and kind and so fond of children–but with so little idea of their feelings.”
Med barn jag träffar sällan, och som kan gå, brukar jag skaka hand. Det tycker de är kul.
Vi kanske ska vara försiktiga med det ideologiserade kramandet?
Jag minns att redan Pekka Langer drev en kampanj i radio på 70-talet som fick ett tvetydigt bemötande.
”Och så har vi en åttonde dvärg som Pekka och Bibbi har hittat på. Han heter Kramer. Störst av dem är Kramer, som man säger.”
-Hasse och Tage, ”Ringaren på ny kula” ur ”Glaset i örat”
Svårt det där. Det var lättare på jägare-samlare-tiden när man var släkt med alla man träffade till vardags.