It’s not unusual to have childcare staff say to me: “We offer cuddles if a child asks for them, but only when they initiate it.” That sounds positive, because it sounds like the child is in control. The risk is that a child learns that when they are in emotional pain, no-one is on hand to offer comfort unsolicited. They can end up feeling ignored and isolated, even though that is not what we intended.
Bloggstatistik
- 1 300 819 hits
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i… -
Senaste inläggen
- Varför vill jag inte kallas fröken?
- Efter Pedagogiska magasinet
- Det saknas inte goda råd
- Vart tog artiklarna från Lärarförbundets tidningar vägen?
- I förvirringens tid
- Svordomar i förskolan?
- Att hämta kraft i det privata
- Jag är väldigt förtjust i midsommardans
- Kultbandets årliga kultspelning!
- Lite statistik
- Berlin 2019 – 2
- Berlin 2019
- Att tala MED föräldrar – inte OM!
- Ojdå!
- Orkestern som vägrar att dö
- De dolda strukturernas begränsade inflytande
- Jag har nästan gett upp debatten om skolan och genus
- Denna valrörelse…
- Människan och naturen
- En kväll när stearinljuset inte fladdrar
- Loppmarknadssommar
- Fridolin presenterar den nya läroplanen
- Den glömda frågan
- Årets söktal
- Berlin, extra allt
- Kastanienallé by night
- Boros i Berlin
- Vem får skämta om vad?
- Lärarbristen en gång till
- Ett konstigt land
- Kanske borde jag gå vidare nu
- Ibland tycker jag att förskolan slösar med barnens lektid
- Att träna risktagande
- Vi läste mycket för våra barn
- När Twitter är som bäst
- Hurra?
- En farlig känsla
- SKL om lärarbristen
- Barnskötarnas återupprättelse
- Det händer att jag tvivlar på examensarbetets betydelse
- Jag har skådat barnmusikens framtid…
- Vem vill vara mansrättsaktivist?
- Detta Lärarförbund
- Journalister är inte kommunikatörer
- Hjälp till att sprida – skriv under!
- Jag är arg och besviken
- Två artiklar på samma dag!
- Är det så en tågolycka ser ut?
- De orimliga kraven på skolan
- Om könsbalans i förskolan
Twitter
- Nu vet vi att manliga förskollärare diskrimineras. lararen.se/forskolan/disk… 1 day ago
- En kurs för alla som fattar beslut om hur skolverksamhet organiseras och finansieras? mau.se/sok-utbildning… Vi an… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
- Frågan är väl varför det är så fult att vara bitter? twitter.com/JohannesKlenel… 1 week ago
- Jag funderar på om det hade varit skidåkningen eller skyttet som hade varit min starka sida - om jag ägnat mig åt s… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
- Verkligen inkännande recension av @JohannesKlenell ! arbetet.se/2021/02/17/ski… #kjellandersson 1 week ago
Meta
http://vardagsrasismen.nu/2014/06/09/ett-nej-betyder-nej-aven-for-barn/
GillaGilla
Att det finns gränser för kramar visade vårt barnbarn Alva ,20 månader, idag. Efter tio kramar av alla biologiska släktingar vart hon arg och buttade bort o visade minen ”nu får det banne mig räcka”.
GillaGilla
Agatha Christie skriver om detta i sin självbiografi:
”I do remember a close friend of my mother’s, a Miss Tower, mainly because I took endless pains to avoid her. She had black eyebrows and enormous white teeth, and I thought privately that she looked exactly like a wolf. She had a habit of pouncing on me, kissing me vehemently and exclaiming, ‘I could eat you!’ I was always afraid she would. All through my life I have carefully abstained from rushing at children and kissing them unasked. Poor little things, what defence have they? Dear Miss Tower, so good and kind and so fond of children–but with so little idea of their feelings.”
Med barn jag träffar sällan, och som kan gå, brukar jag skaka hand. Det tycker de är kul.
GillaGilla
Vi kanske ska vara försiktiga med det ideologiserade kramandet?
Jag minns att redan Pekka Langer drev en kampanj i radio på 70-talet som fick ett tvetydigt bemötande.
GillaGilla
”Och så har vi en åttonde dvärg som Pekka och Bibbi har hittat på. Han heter Kramer. Störst av dem är Kramer, som man säger.”
-Hasse och Tage, ”Ringaren på ny kula” ur ”Glaset i örat”
Svårt det där. Det var lättare på jägare-samlare-tiden när man var släkt med alla man träffade till vardags.
GillaGilla