Det är synd om elitens barn. Eller inte.
Play time is over, but did it ever begin? If these students have the kind of parents featured in the Financial Times last month, perhaps not. The article marked a new form of employment: the nursery consultant. These people, who charge from £290 an hour, must find a nursery that will put their clients’ toddlers on the right track to an elite university.
They spoke of parents who had already decided that their six-month-old son would go to Cambridge then Deutsche Bank, or whose two-year-old daughter “had a tutor for two afternoons a week (to keep on top of maths and literacy) as well as weekly phonics and reading classes, drama, piano, beginner French and swimming. They were considering adding Mandarin and Spanish. ‘The little girl was so exhausted and on edge she was terrified of opening her mouth.’”
In New York, playdate coaches charging $450 an hour train small children in the social skills that might help secure their admission to the most prestigious private schools. They are taught to hide traits that could suggest they’re on the autistic spectrum, which might reduce their chances of selection.
Tysta tankar 
Åsa Linderborg (tror jag) skrev med förledande mjuk ironi i förra veckan om hur föräldrar i överklassoasen Djursholm använder sina välartade barn som bönder för att etablera sociala kontakter eller öppningar för affärskontakter, via idrott, skola, musiklektioner osv. När en ny wallenbergdirektör flyttar in, eller när något av “kungabarnens” barn börjar skolan i Djursholm om några år, kommer skolans rektor att bli nerringd av föräldrar som vill att deras barn ska gå i samma klass som den nye höjdarens ungar. 😉
Det var ganska träffande. Vi lever i ett nyborgerligt samhälle där barnen har blivit en del i statusmarkerandet på ett mer direkt sätt än tidigare – även om det sällan sägs högt utåt.
LikeLike
Alla medel är tillåtna. Det känns som om kampen om en plats högt i hierarkin har hårdnat?
LikeLike
I “Primates of Park Avenue” skriver Wednesday Martin om livet i New Yorks societet. (Boken är har fått en del kritik, och är väl inte helt faktabaserad. “Wife bonus” var det få som ville kännas vid.)
Martin beskriver hur både män och kvinnor här tävlar inom respektive hierarki, män genom att tjäna snuskigt med pengar, kvinnor genom att se bra ut. Ett femte eller sjätte barn visar på att man har lyckats: avgiften för riktigt bra skolplats skulle leda till konkurs för den som bara har det “gott ställt.” Barnen är ett synligt bevis på ett annat sätt än en garderob full med handväskor (som kostar “femsiffriga” belopp).
LikeLike
Det låter som ett tillspetsat avsnitt av Solsidan!
Frågan är om det går att relatera till bildning och kulturellt kapital?
LikeLike