Hmmm – intressant. Går det att rädda normkritiken från felfinneri och moralism?
Bloggstatistik
- 1 300 742 hits
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i… -
Senaste inläggen
- Varför vill jag inte kallas fröken?
- Efter Pedagogiska magasinet
- Det saknas inte goda råd
- Vart tog artiklarna från Lärarförbundets tidningar vägen?
- I förvirringens tid
- Svordomar i förskolan?
- Att hämta kraft i det privata
- Jag är väldigt förtjust i midsommardans
- Kultbandets årliga kultspelning!
- Lite statistik
- Berlin 2019 – 2
- Berlin 2019
- Att tala MED föräldrar – inte OM!
- Ojdå!
- Orkestern som vägrar att dö
- De dolda strukturernas begränsade inflytande
- Jag har nästan gett upp debatten om skolan och genus
- Denna valrörelse…
- Människan och naturen
- En kväll när stearinljuset inte fladdrar
- Loppmarknadssommar
- Fridolin presenterar den nya läroplanen
- Den glömda frågan
- Årets söktal
- Berlin, extra allt
- Kastanienallé by night
- Boros i Berlin
- Vem får skämta om vad?
- Lärarbristen en gång till
- Ett konstigt land
- Kanske borde jag gå vidare nu
- Ibland tycker jag att förskolan slösar med barnens lektid
- Att träna risktagande
- Vi läste mycket för våra barn
- När Twitter är som bäst
- Hurra?
- En farlig känsla
- SKL om lärarbristen
- Barnskötarnas återupprättelse
- Det händer att jag tvivlar på examensarbetets betydelse
- Jag har skådat barnmusikens framtid…
- Vem vill vara mansrättsaktivist?
- Detta Lärarförbund
- Journalister är inte kommunikatörer
- Hjälp till att sprida – skriv under!
- Jag är arg och besviken
- Två artiklar på samma dag!
- Är det så en tågolycka ser ut?
- De orimliga kraven på skolan
- Om könsbalans i förskolan
Twitter
- Nu vet vi att manliga förskollärare diskrimineras. lararen.se/forskolan/disk… 6 hours ago
- En kurs för alla som fattar beslut om hur skolverksamhet organiseras och finansieras? mau.se/sok-utbildning… Vi an… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
- Frågan är väl varför det är så fult att vara bitter? twitter.com/JohannesKlenel… 1 week ago
- Jag funderar på om det hade varit skidåkningen eller skyttet som hade varit min starka sida - om jag ägnat mig åt s… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
- Verkligen inkännande recension av @JohannesKlenell ! arbetet.se/2021/02/17/ski… #kjellandersson 1 week ago
Meta
De som säger sig vara normkritiska brukar vara snara att införa egna normer. Normer de tycker är bra ska givetvis inte brytas. alltså det vanliga ”jag ska få göra som jag vill och alla andra borde göra lika dant”.
GillaGilla
Ja, det handlar inte om att ”bryta” utan ”byta”. Normproletariatets diktatur. Sköna nya värld.
GillaGilla
AV och Kristian: Stämmer, och normdebatten i massmedia idag styrs dessutom ofta inte av så mycket mer än ett konjunkturtänk (i varje fall inte utåt). Ungefär, i år är kjolen lång, nästa säsong blir den kort och trång, det får ni rätta er efter – översätt detta till diskussioner om normer, vetenskap och ”normer i livsstilen”. Eller vad som syns på bokmässor, i glassiga magasin och musers utställningar.
Vi har inte mycket till problemorienterad debatt om normer i dagens Sverige; försöker du med det får du snart veta, mer eller mindre tydligt, att du har trampat några på tårna.
GillaGilla
Ett liv utan normer känns inte särskilt lockande. Den kritiska blicken handlar i bästa fall om att se normernas föränderlighet.
Men det är ju lite banalt – förr kallades det ideologikritik (och i sin avart ”vulgärmarxism”.
GillaGilla
”Ett liv utan normer.”
Kommer att tänka på slutarbetet i komposition/musikteori (high school, inte något högre). Läraren underströk noga att det handlade om att skriva något i en etablerad genre som följde de regler för till exempel tonalitet och kadensering (nu fick jag slå upp ett ord igen – hurra!) vi lärt oss. Alltså inget experimentellt, ingen tolvton, inget atonalt.
GillaGilla
Om vi tänker oss ett tillstånd av fullständig frihet och villkorslös kärlek – i just det rummet och den sekunden kanske normen inte är betydelsefull.
Men det är antagligen ett mycket ensamt tillstånd. De flesta oss väljer att gå anpassningens väg. Antingen det gäller kepsar eller musikaliska konventioner.
GillaGilla
Att vara normkritisk är att vara normerande. Så enkelt är det. Sedan händer det något på GP. Jag gillar!
GillaGilla
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Mem
GillaGilla
Aha – nu förstår jag!
GillaGilla