Det finns kritiska röster inom genusvetenskapen.
Nu blir det komplicerat för dem som försöker dela upp världen. Jenny Westerstrands text slår hårt och träffar rätt.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Det finns kritiska röster inom genusvetenskapen.
Nu blir det komplicerat för dem som försöker dela upp världen. Jenny Westerstrands text slår hårt och träffar rätt.
Tysta tankar 
Som jag möjligen tidigare påpekat:
Det är inte en alldeles enkel match att agera fodral åt de själviska genernas evolution.
LikeLike
Ibland förstår jag precis vad du menar.
LikeLike
Rothstein skrev bra om detta i december
http://www.dn.se/debatt/identitetspolitiken-hotar-den-nordiska-samhallsmodellen/
enligt mig en klockren analys i området individ-divid-kollektiv.
Mina jordbrukande svärföräldrar vänder sig i graven beträffande historielösheten och den bristande insikten om vad som byggt vårt välstånd.
LikeLike
Just det. Den kommer jag ihåg.
Jag klarar av det mesta. Utom ängslighet. Där går min gräns.
Dn ursprungliga artikeln beskriver en dystopi där rädda lärare hukar inför lättkränkta och allsmäktiga studenter.
LikeLike
Tror att det delvis handlar om en blindhet för politikens (och det sociala livets) villkor. Maktutövning (under ansvar) och millimeterrättvisa eller moralisk perfektion är delvis motpoler, du kan inte få båda hela tiden. Om politiker och skola prioriterar att det ska vara perfekt, formell rättvisa, och rätt att inte känna sig kränkt, för alla individer – eller åtminstone alla individer som kan göra sig hörda – hela tiden, då förlamas rätt mycket av kraften att ta tag i några större frågor; att inte sjunga Stilla Natt på julavslutningen, och att inte behöva vara i kyrkan, kan bli en viktigare fråga än att lyfta läskunnighet, teknik eller datorkunskaper i skolklasserna eller att se till att skolan faktiskt ger kunskaper som har någon koppling till framtida jobb Så fort du griper dig an med en fråga känner sig några trampade på tårna. Det blir som när man ska bygga en motorväg och det står en enda gubbe med sin lilla gård på ett viktigt ställe där det inte finns några andra sträckningar som skulle fungera, och säger: jag säljer aldrig min gård, den ärvde jag av farfar och mina barn ska ärva den och bruka den efter mig. Om det då inte finns möjlighet att expropriera (ett slags statligt tvång) så förlamas hela vägbygget eller får orimliga merkostnader. Ungefär så kan det bli om särintressen och ego får låsa in politik och planering fullständigt.
Om man menar att de negativa friheterna, friheten från det allmänna och från andras uppfattningar, alltid är det enda som räknas i sådana lägen, då blir det svårt att driva någon slags vettig, framsynt politik. Och i Sverige är det här dessutom mixat med en uppfattning att vi ska vara en moralisk stormakt i alla lägen, helt oavsett vad de ambitionerna kan leda till ute i verkligheten, och samtidigt som många vill ha total deniability om det skulle bli problem.
LikeLike
Den deprimerande slutsatsen är väl att det säkraste är inte göra någonting alls – då gör man i alla fall inte fel.
Mer än på sikt.
LikeLike
Det lämnar åtminstone ryggen fri. Somligas ryggar.
Men det verkar också ha hänt något med politikens vilkor som gör att det inte längre går at vinna val på att visa att man konkret tagit ansvar. Att säga det går kanske – men att verkligen ta ansvar för obekväma beslut eller kompromisser är inte en vinnare längre.
LikeLike
Just känner jag hur lusten för politik lämnar mig. Betygskompromissen kväljer mig och jag orkar inte ens bli upprörd.
Det är verkligen ett varningstecken.
LikeLike