Jag fick en inbjudan till nätverksträff för lärarutbildningar och blev först glad. Äntligen – nu lossnar det! Efter 40 år av velande och ältande kommer det kanske att hända något?
När jag läser igenom inbjudan igen blir jag misstänksam. Ska vi verkligen börja från början en gång till och diskutera “Varför ska det vara fler män på förskollärarutbildningen” när det råder politisk enighet om nödvändigheten av att minska könsobalansen i förskolan?
En del av oss har varit med länge och kan argumenten:
1) Pojkarna behöver manliga förebilder (fail – heteronormativt perspektiv)
2) Männen behövs för att omdefiniera maskuliniteten (fail – synen på maskulinitet förändras inte genom den här formen av individuella aktioner)
3) Männen behövs för att höja status och lön på yrket (dubbelfail – den formen av facklig aktivism riskerar att motverka sitt syfte)
4) Männen behövs för att det ska bli trevligare stämning i arbetslagen (fail – förstärker myten om kvinnor som inkapabla till professionella relationer)
5) Männen är biologiskt annorlunda och tillför därför mångfald genom sin olikhet (trippelfel – behöver jag förklara varför)
6) Männen tillför delvis andra erfarenheter. Genom att vuxit upp i ett patriarkalt samhälle är de bärande av den tradition som skulle kunna kalla maskulint kodad. (Halvfail – alla vet att det är ett fält av förhandlingar)
7) Männen är en riskgrupp och måste övervakas eftersom de innebär ett hot mot barnen genom sin våldsamhet och otyglade sexualitet. Därför kan vi bara låta dem arbeta under sträng övervakning. (Hur fel kan det bli!!!!)
8) Det är ett vanligt jobb och ur ett samhällsperspektiv har vi inte råd att utestänga halva befolkningen från ett yrke som är en betydelsefull del av statens maktutövning. I skolan och förskolan formas framtiden och det är betydelsefullt att gruppen lärare representerar hela befolkningen (kön, klass och etnicitet)
9) Förskolan lider av ett historisk homogenitetsproblem och den koncensusinriktade kulturen behöver utmanas på många plan. (OK – detta är min aningen mansromantiska hållning och jag inser att den kan uppfattas som kränkande)
10) Det är en politisk fråga och riksdagen har bestämt att vi ska sträva efter jämn könsbalans. De privata drivkrafterna blir därmed ointressanta och den kritiska maskulinitetsforskningens problematisering av mansrollen är inte längre utgångspunkten för hur rekryteringsarbetet ska bedrivas. Vi lämnar Delegationen för jämställdhet i förskolans likgiltighet för frågan bakom oss.
Jag är innerligt trött på de här turerna och tänker att nu är det handling som räknas.
Tysta tankar 
Kör hårt på 8,9 och 10 du, eller ifrågasätt rubriken för konferensen.
LikeLike
Tack för rådet, jag måste verkligen arbeta med min tillit.
Det vore skönt om alla inblandade kunde släppa släppa den manskritiska idén som har dominerat svenskt jämställdhetsarbete sedan decennieskiftet. Jag har ingen lust att diskutera grundfrågorna en gång till.
Den utredningen är gjord.
Click to access 0907R+Man+ska+bli+l%C3%A4rare!+Den+oj%C3%A4mna+k%C3%B6nsf%C3%B6rdelningen+inom+l%C3%A4rarutbildningen+-+beskrivning+och+analys.pdf
LikeLike
Tänker att det sällan som frågan ställs:
VARFÖR SKA DET VARA SÅ MÅNGA KVINNOR PÅ FÖRSKOLLÄRARUTBILDNINGEN?
LikeLike
…och på grundlärare F-3!
LikeLike
Punkt 7 fick mig en gång i tiden att bestämma mig för att aldrig någonsin bli förskollärare – att bli ifrågasatt och misstänkliggjord enbart utifrån min identitet – nej tack!
LikeLike
Hmmm – jag har en plan för hur vi ska bryta med de här hotbilderna.
LikeLike
Det finns en sk “motbacke” i denna fråga.
Nämn den (de) nu levande eller utdöd mänsklig kultur där männen haft huvudansvaret för icke könsmogna “barn”.
Jag ser med spänning fram till den som hittar denna och som samtidigt beräknar det statistiska utfallet, dvs “procenten”.
Hur var det innan vi skapade skolan. När i vilken ålder tog männen över huvudansvaret för pojkarna. var det ungefär vid årskurs 5, 6 eller 7.
Beakta att vår art “rultat runt” på denna planet ett antal år innan vi hittade på detta med skola.
Jag är nyfiken. Varför är det ingen som forskar seriöst på den här typen av frågeställningar.
LikeLike
Det är väl att betrakta som historiska studier?
De flesta undviker nog att dra slutsatser från den typen av forskning. Vi hittar inga facit där – ej heller inom biologin.
LikeLike
Varför fungerar inte historien som facit eller i vart fall som en relevant känsla för framtida statistiska utfall.
Underkände du inte just i detta ögonblick “kunskapen i tider som flytt” som varande enbart kuriosa.
LikeLike
Två idiotpositioner:
1) allt har redan hänt
2) allt är nytt
De flesta av oss famlar väl efter någon form av spiskrok att hålla oss i.
(Och den sista referensen diskvalificerar alla som inte kan sin Saltkråkan )
LikeLike
Historia. Hur långt tillbaks avser du frågan? Skolans historia beskrivs vanligen ha börjat 1842 med folkskolans födelse.Detta är inte helt sant eftersom det ju fanns skolor av olika slag dessförinnan, men detta till trots är det då den lagstadgade skolan infördes. Men det fanns få lärare, därför användes de läskunniga indelade soldaterna i socknarna som lärare. De hade ju redan betalt och kunde lika gärna göra lite mer nytta för slanten och torpet de fick. Dessa var män, allesamman. Först senare under 1860-talet och framåt kom landet att få ett s. k. kvinnoöverskott. Detta var medelklasskvinnor som inte “blev” gifta och behövde få lov att arbeta för sin försörjning. Dessa arbeten blev omsorgstagande och barnrelaterade som inom sjukvården och skolan. Där startade den kvinnliga dominansen i dessa yrken. Egentligen användes den kvinnliga historien att ta hand om barn och sjuka, som du frågade efter Anderswestin, och traditionen angav yrkets nya bana. Lärare för äldre elever ansågs kunna vara män, i folkskolan och högre upp fanns inte omsorgstanken och utan omsorg så fungerade även männen som lärare, eller hur vi ska uttrycka saken.
Nå, om historia sägs det att vi ska lära oss, dra nytta av, förstå och därefter gå vidare. Hur går vi vidare om allt ska tuggas om igen? Jag skulle vilja byta ut konferensens rubrikfråga till ett påstående och ett imperativ!
LikeLike
Tack Catharina! Det var väldigt vackert skrivet.
När jag diskuterar män i förskolan med kollegor från andra länder tycks den här svenska maskulinitetskritiska dimensionen vara märkligt frånvarande. I den engelska rörelsen:
http://www.facebook.com/meninchildcare
verkar det vara vanligt att gruv- och fabriksarbetare tröttnar på den otrygga tillvaron när industrierna läggs ner och väljer att utbilda sig inom en bransch med bättre framtidsutsikter (och vissa möjligheter att vara utomhus under dagen). Den verkligt avgörande faktorn inom den här manlighetsdiskursen handlar om att kunna försörja sin familj.
I Sverige försöker många göra frågan till ett politiskt projekt och männen får ett mystiskt symbolvärde – de exotiseras och riskerar att dubbelbestraffas när de inte lever upp till förväntningar om “ny maskulinitet”.
Jag tänker ofta på representanten från ett nordligt lärosäte som försökte förklara varför de hade lyckats locka så många manliga studenter:
– Jo, här uppe har vi många djurrättsaktivister och veganer…
Min förhoppning är att vi ska rekrytera ur bredare grupper.
LikeLike
Hellre naturromantiska musiker än allehanda ideologiska aktivister
LikeLike
Vackert så det gör ont. Jag vill ha en egen skärgård.
LikeLike
Han gillar visst stan också.
LikeLike
Också fint! Mycket vatten och grönt i den här filmen.
Lite hetsigare,
LikeLike
Att kunna försörja sig är ett vällovligt syfte, men i det omsorgstagande tänkandet ska lite uppoffrande Nightingale-ism också finnas med, vet du väl 😉
LikeLike
Det finns väldigt lite av sådant på de här sidorna. Snarare tycks de vara fokuserade på naturens skönhet och lekens betydelse.
Omsorg tycker jag ju är ett väldigt vackert ord. Om vi kunde tvätta bort en del av kladdet skulle det kunna vara riktigt användbart!
LikeLike
Förra sommaren träffade jag några ensamkommande afghanska pojkar i ett ungdomsprojekt. Deras bild av maskulinitet stod i bjär kontrast till de svenska pojkarnas föreställningar (bärs och brudar).
För de afghanska pojkarna handlade allt om att kunna ta hand om sina familjer. Ingenting var viktigare – ingenting kunde hindra dem att utbilda sig till ett yrke som gav dem möjligheten att kunna ikläda sig ansvarsmanteln.
LikeLike
Jag tänkte mer på allt det frivilligarbete och sponsring av arbetsgivare som förskolans och lågstadiets lärare alltid sysslat med. Ta med en bunke, en korg äpplen från trädgården, en spade, en stol till klassrummet, sy gardiner och byta ut julgrejerna, du vet uppoffringar som görs för att det ska bli lite trevligare eller så. Det du inte gör på din nuvarande arbetsplats, liksom.
Omsorg är absolut ett vackert ord, men det ger inga lönepoäng.
LikeLike
Jag är nog ganska obekymrad över den där uppoffringsaspekten. En del människor mår väldigt bra av att kämpa för en god sak och riskerar att bli gränslösa. Andra filar på sina övertidskonton och försöker räkna ut vilket som ger mest.
Tyvärr hör jag nog till den första kategorin, och har haft tur som mött arbetsgivare som belönar min generositet med samma vara.
Oj – är klockan redan sex…
LikeLike
Missade din förra. Jag gillade den när jag väl läste den. Och jag gillar mina manliga lärarstudenters yrkesinställning. Här ska jobbas!
LikeLike
Fint – livet är fullt av hopp.
LikeLike