Man kan lugnt säga att Stig-Björn går all in.
OM politikerna kräver jämställd styrelserepresentation av våra kära kapitalister, så bör de också se över sitt eget hus.
Idag har förskolorna strax under 5 procent män. Det innebär således att kvinnor dominerar förskoleindustrin upp till 95 procent.
Och detta på ett område där politikerna ändå får sägas ha visst inflytande över verksamheten. Samt det uppväxande släktet får viss inspiration för framtiden.
Ändå är det ett sanslöst bluddrande när politikerna närmar sig denna fråga. De pratar suddigt om nationella strategier, genusbudgetering, jämställdhetsintegrering, jämlik fördelning av forskningsanslag och annat i samma stil.
Och Skolverket! De har tagit i med hårdhandskarna – vilket i den här världen innebär produktion av broschyrer och uppbyggliga filmsnuttar på temat ”fler män behövs”.
Således. Det är uppenbart att vi har politiker som inte tyar med att peka med hela handen när det gäller deras eget fögderi. Ju större inflytande, desto otydligare budskap.
Låt oss därför hjälpa dem att tala klartext. Lagstifta om jämställdhet i företagens styrelser och landets förskolor.
Och om det inte går – se över era resonemang så vi kanske återfår lite respekt.
Lite bakgrund.
Tysta tankar 
Bra skrivet av silkeshalsduken.Äldre män som inte har ngt att förlora kan vara den kraft som behövs. Alla andra gubbar tänker på att inte skämma ut frugan, barnen, barnbarnen, firman, karriären och allt annat. Vore ingen rädd skulle näven krossa graniten och utlösa 6,0 på Richterskalan.
Bara på grund av en enda faktor. Den totala bristen på logik.
LikeLike
Även om P Ström möjligen saknade den rätta retoriken hade han en hel del rätt i sak. Han hade bara otur. Född i fel paradigm.
Men snart har akvariefiskstimmet hittat en sprillans ny helig gral.
Hur många ismer bjöd bara 1900 talet på. (Akvariefiskdiskurser)
LikeLike
Jo, någon borde undersöka vad som hände när mansrörelsen blev ett hot mot feminismen under 90-talet. Idag är jämställdismen ett fullt ord för många och dialogen helt obefintlig.
Det är antagligen Robert Blys fel. Tanken på att män behöver hitta sig själv i någon form av manlig gemenskap var hotfull och bekämpades effektivt.
LikeLike
Med tanke på hur frustande högt tonläget blev redan mot slutet av 90-talet, när det gällde män i förskolan och på dagis, så är det nog ytterst få som har utrymme att säga det Ljunggren säger idag. Kvinnor kan det inte utan att riskera att få en skock ursinniga troende efter sig, och dessutom bli kallade för någon sorts femtekolonnare, och de enda män som har utrymme att lyfta frågan i större tidningar eller etermedia är väl de som inte behöver ta några risker med karriären eftersom de redan nått så långt de kan och är hyfsat oberoende – de har ingen chef som kan väntas kalla in dem och läsa lusen av dem.
Det finns många sätt att variera frågan “Har du slutat slå din fru?”. Ett av dem är, typ, “Tänker du lova oss att det inte kan finnas någon risk för att män, du eller andra män, skulle ge sig på barnen på lekis? FÖRSTÅR du att vi inte vill se våra barn våldtagna? Om du inte kan lova det, eller inse det här, varför ska vi då lita på er?” . Självklart kan ingen lämna ett 100-procentigt prediktivt ja som svar på den första frågan, om det ska gälla alla män open-ended, så lägger en upp det så har hen i princip redan vunnit debatten. Förutsatt att hen är en hon.
LikeLike
Tack Magnus, jag hör nog till den kategorin som har väldigt lite att förlora.
Igår träffade jag ett gäng pojkar som gick på BF-programmet och diskuterade deras eventuella framtid inom förskolan. Det kändes ganska hoppfullt – samtidigt som vi inte blundade för farorna. De hade någon form av beredskap och undvek situationer där riskerar att anklagas.
Baksidan är en smygande skuld.
LikeLike
Jag minns ju en del inlägg från 90-talet som var fullständigt hejdlösa i sitt grandiosa patos och sin uppenbara önskan att röka ut alla män på marknivå i vård och barnomsorg (de manliga läkarna vågade man sig förstås inte på lika öppet…). Premissen att “kvinnor och barn ljuger eller bluffar aldrig” var synnerligen fastnitad, och det hjälpte nog till.
LikeLike
Det var väl en sorts ytterst selektiv särartsfeminism som fungerade ganska effektivt som maktmedel. Samtidigt som likhetsretoriken dominerade.
LikeLike
Visst, man kör fram 50/50-argumen (“det ska vara lika villkor, lika utfall”) men mest för att sparka upp dörren, när ett retoriskt överläge har etablerats handlar det mer om att kvinnor anses annorlunda och, ja, bättre.
En anledning till att den här retoriken går igenom som en kniv i varmt smör numera är nog att de flesta som har kommit ett stycke upp i media och politik idag har barn i de mest sårbara åldrarna hemma, mellan säg 1 och 10 år. Även många av deras chefer. Det är en omgivning där det helt enkelt är norm att (nästan) alla som räknas har barn i de åldrarna och där det också talas mycket om barn, både utåt och mellan skål och vägg – då blir det förmodligen nästan omöjligt att bena ut något och säga “men hörni, det här håller faktiskt inte som problembild även om det låter häftigt för dig som mamma, ska vi ta och tagga ner litet?”
Förr i världen födde ju många barn tidigare och när man nått ett stycke i karriären var barnen ofta typ i högstadiet/realskolan eller ännu äldre; då var bilden av att alla i närheten har skyddslösa barn som kan falla offer för män i skolan etc inte lika lätt att sälja in internt i den omgivningen.
LikeLike
Så har jag aldrig tänkt! Men ofta varit förbryllad över de dubbla budskapen och antagligen vänt en del av tvivlen inåt. (Alla säger att det är bra och viktigt – varför händer det inget – har jag fel taktik?)
LikeLike
Att media idag siktar mer på barnfamiljer och (även) yngre kvinnor verkar ganska tydligt, det syns i både ämnesval och tonfall. Man skulle kanske kunna säga att förr siktade t ex kultursidorna på en bildad medelklass och på studenter eller andra som ville följa med i debatten, läsa eller bilda sig, idag siktar de på unga storstadssinglar och barnfamiljer. Men jag vet inte riktigt vad man ska göra av den insikten – svaret kan ju gud bevars inte handla om att förklara krig mot kvinnorna eller familjerna. 😉
LikeLike
Det känns bra att vi avskriver det alternativet.
Annars gäller väl den allmänna gangsterlagen:
If you can’t beat them – join them!
LikeLike