Jag behöver skakas om. Den här inspelningen är efter 64 år lika brutal. Max Roach oförutsägbara explosioner, publikropet i början, det vansinniga breaket – jazzen blev sig aldrig riktigt lik.
Undrar om Charlie Parker skulle få pris i #p3guld ? Jag läser listan på pristagare och känner mig oändligt gammal och ute.
Tysta tankar 
Jag o frugan såg på Coco – före Chanel för andra gången. Fin film som gör att man känner sig ung.
Jag har aldrig gillat playbackmusik. Så fruktansvärt stelt och känslomässigt stendött.
LikeLike
Jag valde samma film. Inser att P3 inte är min kanal och har ingen lust att reta upp mig över musik som inte talar till mig.
De där tävlingarna i musik är ju öppna mål för att politisera branschen. Det är kvinnornas/ungdomarnas/invandrarnas/lantisarnas tur nu!
LikeLike
Vem behöver en normalvecka bry sig om svensk tv när Mezzo, BBC, TCM m fl finns? Det känns som att även SVT har blivit fullständigt frånåkta av ett antal utländska kabelkanaler och så – jag har sett mer högklassig musik-tv/film på Mezzo under de senaste tio åren eller så än det någonsin funnits i svenska kanaler, desutom bätfre inspelat i fråga om både ljud och kamerateknik. Och de svenska tv-nyheternas underläge gentemot BBC och andra känns ju rätt genant, det handlar inte bara om resurser utan om hela tonfallet och viljan att komma förbi det uppenbara.
P3-listan på nominerade ser ut ungefär som listan på krönikörer och modeskribenter i Expressen eller Plaza. Det vore säkert möjligt för den som ansträngde sig att säga något om hur urvalet kan ha gått till, men det är ju inte heller så att det kryllar av killiga rocktrios och fulsnyggt svängiga popband (tänk Eggstone, Persons Pack, Page, The Creeps m fl) här i landet på det sätt som det gjorde för tjugo, trettio år sedan. Den typen av personer sitter nog och gör dataspel numera, eller pluggar utomlands.
LikeLike
Hmmm – det kanske är sant. Att starta ett band kanske inte är lika belönande längre?
För mig handlade spelandet i tonåren mycket om gemenskap. Tradjazz på 70-talet var en ganska obskyr kombination.
LikeLike
Förmodligen saknas både spelställen – den flora av lokala rockklubbar, mindre festivaler, pubar med livescen och ungdomsgårdar som fanns tidigare – och en känsla av glamour och spänning kring det här med att starta ett rock-/popband. Det är inte lika många som idag ser sig som nästa Per Gessle, Thåström eller Siouxsie – eller som vågar tro att de skulle kunna bygga en långvarig karriär kring ett band.
LikeLike
Det fanns ju en tid då vi berömde oss för den svenska modellen med kommunal musikskola och studieförbund som grunden för exportundret.
För mig var det nog källargemenskap, jazzromantik och tanken på att spela för publik som drev på. Fast det fanns säkert en biton av av längtan efter att bli någon – musik som identitet.
Ingenting är mindre coolt än tradjazzbanjoist. Fast det var inte så hård konkurrens.
LikeLike
Jo, lustkänslan i att lira ihop var säkert en tung faktor för Eggstone, Bob Hund och Gyllene Tider också – men det hjälper mycket om det finns en scen, och en marknad, som ger någon slags trovärdighet och skjuts åt drömmen om att kunna tjäna stora pengar på sin musik.
Eller att kunna leva på att spela och skriva låtar i många år. Under de tidiga punkåren och runt 1990 signade ju bolagen nästan allt som rörde sig i de “heta” genrerna, tidvis fick alla som satte ihop ett band kontrakt om de såg rätt ut (jo, nästan).
Tror att det är mindre bandorienterat idag, det klassiska rockbandet uppfattas kanske som en rätt trögrörlig formation av de unga urbana kreatörerna. Det är mest soloakter och tjejduos som lanseras stort i det postmoderna Sverige, i varje fall om vi talar om rock/pop, inte om hiphop eller hårdproducerad danselectro. Dessutom verkar det gå längre tid mellan plattorna för nästan alla än det normalt gjorde på 70-80-talen. Hur många band släpper idag album (eller motsvarande) med bara ett – 1½ års mellanrum. även när de slagit igenom på riktigt?
LikeLike
Det kanske är bilden av en marknad som krakelerar? Tidigare tänkte många nog att det var skivbolagen som satte agendan – idag tycks det vara möjligt att gå andra vägar.
Fast jag riskerar nog att romantisera de där möjligheterna. Talangjakterna styr.
Och då blir fokus individuellt.
LikeLike
Mitt största problem med p3guldarenan är alla dessa närmast obehagliga unga damer som i princip skrämmer slag på mig, med tydlig betoning på att det stora undantaget de gulliga systrarna i första förbandet än får mig att hoppas på en ljusare framtid.
LikeLike
Våra omtänksamma barn gav konsertbiljetter med de begåvade systrarna till sina föräldrar – jag lyssnar in och tror att det finns något magiskt någonstans. Bortom hypen.
LikeLike