Visst är hon tydlig med sitt stöd i det speciella fallet Charlie-Hebdo (fattas bara annat), men inte när det gäller de mer generella frågorna. Houellebecqs pinfärska roman – kom ut bara et par dagar före skotten – om ett islamiserat Frankrike år 2022 är kanske inget som behöver censureras som den går och står, men hennes resonemang kring den visar hur knepigt det blir när man tar in värdegrund, “god” politik osv i de här frågorna. Boken kan anses vara okej enligt Chukri eftersom den använder främlingsfientliga stereotyper *inom* ett litterärt spel, inte som medel i en politisk diskussion – konsten som frizon alltså. Det är föga mer än en undanflykt i det här läget – det finns gott om författare som har använt stereotyper och renodlande grepp som några kunnat uppfattat som grovt kränkande inom ramen för litterära verk (eller essäer?) som helt enkelt driver en politisk diskussion.
Både Rushdie och Solzjenitsyn skrev ibland med en tydligt politisk agenda inom ramen för sin litterära verksamhet, och i båda fallen blev detta kontroversiellt både i öst och i väst – hur många här i Europa (och i Sverige) hade inte invändningar mot Solzjenitsyn efter att han hade utvisats till Väst, när de väl var färdiga med att hylla honom för första bandet av Gulagarkipelagen? Och i vilket fall som helst: gränsen mellan “litterär lek med rasistiska eller sexistiska stereotyper” och att använda dessa stereotyper inom ett direkt debattinlägg, den gränsen går i mycket hög grad i betraktarens öga. Räcker det med att en eller två nordafrikanska eller kinesiska författare anser att en roman eller en pjäs av författaren NN har en rasistisk/imperialistisk agenda för att den sedan ska vara lovligt byte för “kränkthet” och censurdiskussioner?
Houellebecq är en knepig figur (som författare ett slags mix av Stig Larsson och Lars Vilks och med en mycket tydlig vilja att provocera) och man kan ha olika uppfattningar om honom, han är inte direkt min likör, men det borde inte vara någon tvekan om att han har rätt att skriva i frihet och få ut sina böcker, till och med om han ibland skulle glida över till direkt politiska frågeställningar.
Om nu Gud (dvs Skaparen) skulle vara en fysikalisk process utan medvetande.
Skulle vi då ha ett sämre liv?
Som jag ser det är det den enda möjligheten att få folk och att förenas i en gemensam insikt.
Hej Magnus – jag håller med och Sydsvenskans kultursida har svajat betänkligt. Ibland skriver Lars Åberg krönikör som är lite väl ivriga i sitt sanningssägande och man nästan känner våndan hos redaktören inför att släppa fram den gamle vänsterdebattören som tangerar det islamkritiska fältet. Milt talat.
Jag läste Houellebcq med ett visst nöje. Han är en provokatör som ibland tangerar det absurda och jag kanske är mer överseende än irriterad inför de uppenbara övertrampen (med svenska ögon) inför romantiserande beskrivningar av prostitution. Det kan vara en övning i tolerans och att våga byta perspektiv.
Jo, jag gillar honom och tänker att vi skulle behöva mer sådant i Sverige. Någonstans mellan Sture Dahlström och Ulf Lundell.
Javisst, Lars Åberg kan definitivt kännas som en främmande fågel på SDS kultursida – han har helt andra slags vinklingar och andra metoder än de som brukar figurera där (eller som krönikörer på DN kultur). Det är ingen tvekan om att de känner att han får hanteras med försiktighet – och naturligtvis har han också haft sin andel av snedsteg, men inte just kring censur/”kränkthets”frågor.
“Det är faktiskt jihadisterna som kopplar sina handlingar till islam, inte någon annan. Har de då fel om islam? Hur vet vi som inte är muslimer vilken sorts islam som är den riktiga?
Det här är människor som med odemokratiska idéer och brutala metoder tar sig friheten att göra om den demokrati som de flesta av oss andra vill leva i. De hatar Charlie Hebdos och andras yttrandefrihet. De hatar humanismen. De tvingar oss andra att bli defensiva, repressiva.
Samtidigt är det svårt att bortse från att de avgrundsmörka tolkningarna inte är förbehållna några molekylära sekter; man kan bara nämna Saudiarabien, Iran, Irak, Pakistan och Afghanistan eller rörelser som IS, Hamas, al-Shabaab och Boko Haram. Det finns uppenbara problem med islam eftersom den kan tolkas på dessa fördomsfulla sätt.
Och dessa problem, som får de allra allvarligaste konsekvenserna för muslimer, skapar dessutom problem för oss icke-troende.
Dagligen varnas det i Sverige för grumliga vatten och en högerextrem frammarsch. Se då nu äntligen att islamismen är den sannolikt mest potenta reaktionära backlashrörelsen i vår tid.”
Ja, det frestas man kalla en hård skrevspark… – verkligen inte opportunt (även om den inte hade någon personlig adress…)
För övrigt anser jag att Anne-Sofie Roald borde skriva en bok om sin väg till livet som övertygad muslimsk fru, en tid när hon i viss mån gick med på tanken att kvinnan bör underkasta sig sin troende man, och tillbaka. Det skulle vara en utomordentligt intressant text, och viktig. Hon har berört det här i tv och inför livepublik i Lund/Malmö några gånger, men en bok skulle ha en annan tyngd.
Vem som säger det spelar en betydande roll – och att formuleringarna inte verkar för öppet grovhuggna. Men Åberg har nog varit nära gränsen några gånger. Jag har hört att Crister Enander (som också gillar att uttrycka sig sturigt) blev en permanent icke-person på Sydans kultursida för en del alltför rabulistiska, men i sak knappast chockerande, inlägg i ett par lokala tidskrifter. Innan dess, på 80-talet, ansågs han ju vara en coming man.
Med en litet annan struktur på tidnings-/ tidskriftsbranschen och mera debattvilliga redaktioner hade vi snart haft rena Strindbergsfejden kring de här aktuella frågorna.
Jag är inte säker på att det är eftersträvansvärt. Fast nu riskerar vi att hamna i en konstig tystnad – där SD får fritt fram att att formulera den folkliga oron.
Tysta tankar 
Rakel Chukri skriver i Sydan och hamnar genast i otydligheter på väsentliga punkter: http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/rakel-chukri/att-vaga-vara-charlie/
Visst är hon tydlig med sitt stöd i det speciella fallet Charlie-Hebdo (fattas bara annat), men inte när det gäller de mer generella frågorna. Houellebecqs pinfärska roman – kom ut bara et par dagar före skotten – om ett islamiserat Frankrike år 2022 är kanske inget som behöver censureras som den går och står, men hennes resonemang kring den visar hur knepigt det blir när man tar in värdegrund, “god” politik osv i de här frågorna. Boken kan anses vara okej enligt Chukri eftersom den använder främlingsfientliga stereotyper *inom* ett litterärt spel, inte som medel i en politisk diskussion – konsten som frizon alltså. Det är föga mer än en undanflykt i det här läget – det finns gott om författare som har använt stereotyper och renodlande grepp som några kunnat uppfattat som grovt kränkande inom ramen för litterära verk (eller essäer?) som helt enkelt driver en politisk diskussion.
Både Rushdie och Solzjenitsyn skrev ibland med en tydligt politisk agenda inom ramen för sin litterära verksamhet, och i båda fallen blev detta kontroversiellt både i öst och i väst – hur många här i Europa (och i Sverige) hade inte invändningar mot Solzjenitsyn efter att han hade utvisats till Väst, när de väl var färdiga med att hylla honom för första bandet av Gulagarkipelagen? Och i vilket fall som helst: gränsen mellan “litterär lek med rasistiska eller sexistiska stereotyper” och att använda dessa stereotyper inom ett direkt debattinlägg, den gränsen går i mycket hög grad i betraktarens öga. Räcker det med att en eller två nordafrikanska eller kinesiska författare anser att en roman eller en pjäs av författaren NN har en rasistisk/imperialistisk agenda för att den sedan ska vara lovligt byte för “kränkthet” och censurdiskussioner?
Houellebecq är en knepig figur (som författare ett slags mix av Stig Larsson och Lars Vilks och med en mycket tydlig vilja att provocera) och man kan ha olika uppfattningar om honom, han är inte direkt min likör, men det borde inte vara någon tvekan om att han har rätt att skriva i frihet och få ut sina böcker, till och med om han ibland skulle glida över till direkt politiska frågeställningar.
LikeLike
Den här typen av böcker är bättre. Varken terrorister eller kulturskribenter orkar läsa dem.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Illusionen_om_Gud
LikeLike
Om Gud nu skulle råka vara död – hur ska vi tala om det för de närmast sörjande på ett skonsamt sätt?
Det verkar vara ett känsligt ämne.
LikeLike
Man får lyssna på den här “holländarn” som försöker bygga broar tvärs över snart alla tillgängliga dimensioner
LikeLike
Om nu Gud (dvs Skaparen) skulle vara en fysikalisk process utan medvetande.
Skulle vi då ha ett sämre liv?
Som jag ser det är det den enda möjligheten att få folk och att förenas i en gemensam insikt.
Löv i vinden fladdrar en stund på jorden.
LikeLike
Då kanske det är bäst att vi samlas runt den lilla dammen i skymningen och läser haiku-dikter för varandra?
Jag är med.
LikeLike
Hej Magnus – jag håller med och Sydsvenskans kultursida har svajat betänkligt. Ibland skriver Lars Åberg krönikör som är lite väl ivriga i sitt sanningssägande och man nästan känner våndan hos redaktören inför att släppa fram den gamle vänsterdebattören som tangerar det islamkritiska fältet. Milt talat.
Jag läste Houellebcq med ett visst nöje. Han är en provokatör som ibland tangerar det absurda och jag kanske är mer överseende än irriterad inför de uppenbara övertrampen (med svenska ögon) inför romantiserande beskrivningar av prostitution. Det kan vara en övning i tolerans och att våga byta perspektiv.
Jo, jag gillar honom och tänker att vi skulle behöva mer sådant i Sverige. Någonstans mellan Sture Dahlström och Ulf Lundell.
LikeLike
Javisst, Lars Åberg kan definitivt kännas som en främmande fågel på SDS kultursida – han har helt andra slags vinklingar och andra metoder än de som brukar figurera där (eller som krönikörer på DN kultur). Det är ingen tvekan om att de känner att han får hanteras med försiktighet – och naturligtvis har han också haft sin andel av snedsteg, men inte just kring censur/”kränkthets”frågor.
LikeLike
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/debatt-hur-kanner-man-igen-riktig-islam/
“Det är faktiskt jihadisterna som kopplar sina handlingar till islam, inte någon annan. Har de då fel om islam? Hur vet vi som inte är muslimer vilken sorts islam som är den riktiga?
Det här är människor som med odemokratiska idéer och brutala metoder tar sig friheten att göra om den demokrati som de flesta av oss andra vill leva i. De hatar Charlie Hebdos och andras yttrandefrihet. De hatar humanismen. De tvingar oss andra att bli defensiva, repressiva.
Samtidigt är det svårt att bortse från att de avgrundsmörka tolkningarna inte är förbehållna några molekylära sekter; man kan bara nämna Saudiarabien, Iran, Irak, Pakistan och Afghanistan eller rörelser som IS, Hamas, al-Shabaab och Boko Haram. Det finns uppenbara problem med islam eftersom den kan tolkas på dessa fördomsfulla sätt.
Och dessa problem, som får de allra allvarligaste konsekvenserna för muslimer, skapar dessutom problem för oss icke-troende.
Dagligen varnas det i Sverige för grumliga vatten och en högerextrem frammarsch. Se då nu äntligen att islamismen är den sannolikt mest potenta reaktionära backlashrörelsen i vår tid.”
Ouch….
LikeLike
Ja, det frestas man kalla en hård skrevspark… – verkligen inte opportunt (även om den inte hade någon personlig adress…)
För övrigt anser jag att Anne-Sofie Roald borde skriva en bok om sin väg till livet som övertygad muslimsk fru, en tid när hon i viss mån gick med på tanken att kvinnan bör underkasta sig sin troende man, och tillbaka. Det skulle vara en utomordentligt intressant text, och viktig. Hon har berört det här i tv och inför livepublik i Lund/Malmö några gånger, men en bok skulle ha en annan tyngd.
LikeLike
Richard Jomshof sa väl ungefär samma sak igår på Agenda – om inte så elegant formulerat. Frågan är väl om det avgörande ärm VEM som säger det?
Eller om det faktiskt är avsikten (goda hos Åberg – onda hos SD) som avgör vad som är möjligt att säga/skriva?
Jag prövar begreppet “moraliskt kapital” och famlar efter Bourdieu….
LikeLike
Vem som säger det spelar en betydande roll – och att formuleringarna inte verkar för öppet grovhuggna. Men Åberg har nog varit nära gränsen några gånger. Jag har hört att Crister Enander (som också gillar att uttrycka sig sturigt) blev en permanent icke-person på Sydans kultursida för en del alltför rabulistiska, men i sak knappast chockerande, inlägg i ett par lokala tidskrifter. Innan dess, på 80-talet, ansågs han ju vara en coming man.
LikeLike
Det är kallt där ute på andra sidan den osynliga gränsen mellan gott och ont.
Jag tänker inte låtsas att akademin skulle vara en mer öppen miljö. Kanske är bestraffningarna aningen mer subtila.
LikeLike
Med en litet annan struktur på tidnings-/ tidskriftsbranschen och mera debattvilliga redaktioner hade vi snart haft rena Strindbergsfejden kring de här aktuella frågorna.
LikeLike
Jag är inte säker på att det är eftersträvansvärt. Fast nu riskerar vi att hamna i en konstig tystnad – där SD får fritt fram att att formulera den folkliga oron.
LikeLike