De nödvändiga provokationerna

Per Svensson skriver en text som jag föreställer mig har kostat en del möda.

Länk

Frågetecknen kring massakern i tidningshuset är fortfarande många. Men klart tycks ändå vara att en grundläggande förutsättning för satir har ändrats, eller alltid varit felaktig. Man kan inte längre lita på att måltavlorna verkligen är hycklare. Vi lever i en tid då fundamentalisterna och fanatikerna tycks bli allt fler. Och det som gör dem så farliga är att de faktiskt lever som de lär. De hycklar inte. De tycks verkligen tro att den gud eller ideologi de tjänar ger dem både rätt och skyldighet att mörda. De tycks verkligen tro att romaner, teckningar och filmer är bevismaterial i metafysiska rättsprocesser där det bara kan finnas ett enda straff för de skyldiga: döden.

Att det förhåller sig så har vi egentligen känt till länge, egentligen ända sedan Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie. Men i ett samhälle där yttrandefriheten har varit självklar är det lätt att glömma bort hur sårbar den är, hur lätt det är att skrämma människor och samhällen till tystnad och hur dumt, och i dålig mening lättsinnigt, det därför är att, som jag gjorde för ett par år sedan, raljera över ”provokatörerna”. För som Stéphane Charbonnier retoriskt frågade i samband med Muhammed-publiceringarna 2012: ”Är pressfriheten en provokation?”

Svaret är kanske: Ja. Och i så fall: Utan provokationer inget civiliserat samhälle.

Twitter flödar av solidaritet med offren och ilskan mot förövarna är stor. En del lyckas gestalta känslorna.

Länk

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/d8e/871595/files/2015/01/img_5137.png

16 thoughts on “De nödvändiga provokationerna

  1. Det som har förändrats är kanske snarare att diket mellan komedianterna uppe på scenen – satirikerna – och publiken nere i salongen inte är en lika klar vallgrav längre. Förr var det en självklarhet att artisterna uppe på scen och den publik det tecknade för (och ibland drev med) hade skilda roller: publiken hade inga möjligheter att göra sig hörde på samma sätt som gycklarna där uppe, möjligen att bua för sig själva, skriva till tidningens eller teaterns chef eller sluta betala. Men nu har vi ett nytt kommunikationslandskap med flerkanaligt brus och där finns även de som anser sig vara måltavlor för konsterna uppe på scenen, t ex karikatyrer, romaner, filmer som utspelar sig i något främmande land osv.

    Om trätan kring Muhammedkarikatyrerna (de verkar liksom vara “the paradigm case”) hade inträffat på 1960-talet hade ju protesterna från somliga muslimska grupper inte haft någon verklig chans att göra sig hörda, inte hos oss – inte i den del av världen som dessa bilder kom ifrån. Jag tror att det är en vettigare vinkel än att antyda att alla muslimer *egentligen* är fundamentalister och presumtiva mördare så länge de inte ger sitt stöd in blanco för vilka bilder och ord som helst, och att det bästa skyddet för det fria ordet skulle vara att alla måste acceptera vilka verbala käftsmällar och osmakligheter som helst utan att röra en min.

    Per Svensson gör det litet för enkelt för sig. Därmed inte sagt att tecknarna på Charlie-Hebdo hade gjort något fel, de gjorde sitt jobb och t ex Cabu var en lysande, träffsäker tecknare av en art som knappast finns i svensk press numera. Men att stå och dela ut etiketter in blanco på det sätt som Svensson gör känns omotiverat.

    Like

    • Etiketterna är väl alltid kontraproduktiva. Samtidigt tror jag att den här texten är skriven ur ett plågat botgörarperspektiv – tidningen har inte varit klockren i sitt stöd för Wilks och nu gäller det att rädda det av hedern som går att rädda.

      Jag försöker översätta till svenska förhållanden och anar vidden av katastrofen när någon säger på radio “tänka att tio av de mest älskade humoristerna mördas…”

      Aha – nu förstår jag.

      Like

      • Det är nog en lågoddsare att mycket få svenska tidningar kommer att återpublicera Charlie-Hebdos egna teckningar, även om man applåderade när de återpublicerade några av Jyllands-Postens bilder. Charlie kunde vara betydligt mer burleska i sitt bildspråk än danskarna var, och i dagens Sverige är det känsligt att använda ett språk (bildspråk) som vetter åt det rasistiska eller sexistiska för att kommunicera tankar eller frågor som inte i sig är sexistiska eller rasistiska – de här två nivåerna har man svårt att sklija på i svensk media numera. Och dessutom finns det förstås en rädsla för nya hot och attentat om man plockar upp några av de franska bilderna. Eller att man skulle förefalla hamna på samma sida som Sveigedemokraterna.

        Like

  2. Har man som jag varit utsatt för systematisk verbal mobbing under hela grundskolan så har man med nödvändighet ingen upphöjd relation till det fria ordet. Ett antal fläskläppar som tillfogades språkmarodörerna var en effektiv säkerhetsventil. Hade jag haft en ångvält till förfogande så hade den antagligen kommit till nytta.

    Like

      • .Ja, men frihet under ansvar – och det är en dimension som snabbt brukar städas undan i debatter kring sådana här provokationer. Så fort några få knäppgökar eller troll har uttalat misshag med en skämtteckning eller en text (som kanske varit grovt förolämpande på riktigt) och kanske skickat ett par anonyma hot (många hot är inte allvarligt menade) går tidningar och tyckare över till linjen att alla måste ställa sig positiva till just den här teckningen, och till vilka bilder som helst, för annars har man visat sig totalitär (jag talar inte om just Charlie-Hebdos bilder nu utan litet mera generellt). Att börja diskutera värdet av enskilda bilder och hur de kan uppfattas ses liksom som jämförbart med att förhanda om lösepengar och fri lejd med några skurkar som har tagit en familj som gisslan.

        Men det finns faktiskt “satiriska” bilder och inlägg som inte borde ha publicerats alls, den påstådda trailern för en film om Muhammeds liv (“Innocence of Muslims”) häromåret var ett tydligt exempel. Den hade både spelats in och presenterats under falska förespeglingar, och målet var helt enkelt att provocera fram våld och sårade reaktioner från muslimer, och därmed bekräfta fiendebilden. En “hommage” till Tintin i Kongo som reproducerade fördomarna om svarta från 20-talet helt okritiskt och förgrovat, hyllade de belgiska exploatörerna och stoltserade med detta vore ett liknande exempel – inget vettigt förlag skulle vilja skicka ut något sådant i tryck idag

        Like

        • Jo, det går säkert att hitta avskräckande exempel på provokationer. Kanske ligger det en maktaspekt under ytan – den goda satiren skulle då slå uppåt och till sin natur vara kritisk.

          Samtidigt är det en mycket löslig definition som riskerar att bli moraliserande.

          Like

        • Mmm. Jag tyckte att några av de danska Muhammedteckningarna var ganska tveksamma – de skrev in ekvationen muslimer/araber=fanatiker och mördare i själva upplägget och bildspråket, och de publicerades i ett land som i åratal hade drivit en hård kampanj mot muslimer och “fremmede”, en våg av ovilja som syntes i hela samhället, och där de här grupperna redan hade svårt att komma till tals i media.

          Och det fanns en avsikt att reaktionen skulle bli ilsken och sårad – man räknade bara inte med att den skulle gå längre än det maktlöst löjliga. På det sättet var det väldigt performativa bilder, de uttalade underförstått att “om du är en riktig dansk så ser du ner på muslimerna, som vi”. Det var fördomsfullt, även om bilderna inte ens i Sverige hade kvalat in som hets mot folkgrupp.

          Like

      • Vem tar ansvar för självmord som beror på verbal mobbing?

        Jag vill bara påpeka att gränssnittet mellan språklig selektion och fysisk selektion bara är en konstruktion.

        Ingen verkar ta hänsyn till intersektionaliteten i frågan. Dvs att vissa i det genetiska lotteriet begåvats med den språkliga / konstnärliga förmågan medan andra knappt kan formulera en tanke via kommunikatsionsorganen.
        Våld blir då en språklig variant.

        Språkfolket framstår nästan som grandiosa snobbar i sådana här situationer. Va fan. Det är ju språkfolket som lurat i flocken att det finns ingripande gudar. Då finns det alltid kostnader att betala.

        Like

        • Hmmmm – nu blev det så där plågsamt motsägelsefullt igen.

          Jag är nog ganska individualistisk i ansvarsfrågan och är osäker på vad det är för högre makt det är som skulle gå in och kompensera livets orättvisor.

          Ibland vinner språkmänniskorna och ibland våldsverkarna. Jag vet vem jag hejar på!

          Like

  3. Det brukar bli rätt mycket raljans på sina håll i diskussioner kring sådant här i den svenska kultursvängen. Och relativt få otvetydiga positionsbyten.

    Jag förmodar att Per S’ text inte är avsedd som någon slags ursäkt till Dan Park – “hej mannen, vi skulle ha försvarat dig också – sorry!” – men vad som egentligen gör en bra, skyddsvärd provokation förblir väl rätt dunkelt…

    Like

    • Det är komplicerat, Det finns ju “satirer” som är så dåliga att de närmast blir självförstörande, eller som blir enbart kackig propaganda. Den gamla svenska tv-kalkonen Det finns inga smålänningar, som ville förflytta Palestinakonflikten till Småland är ett bra exempel. Det var katastrofalt usel tv och dessutom propaganda för skattepengar. men det brukar sällan vara de som har gjort sådana där dåliga, tekniskt riktigt osäkra verk som sedan hamnar i verkligt hotfulla situationer när publiken reagerar. Även om SVT:s klagomur blev nerringd om den där Småland-serien. 😉

      Like

      • Det kanske är SVT som har försökt lära oss att det finns god trevlig och neutral satir som hederliga människor bör skratta åt?
        Det är något obehagligt självbelåtet över humor.

        Like

Leave a reply to Mats Cancel reply